Filmens inledande scener är en uppladdning inför det engångs- (tvågångs-)event som biografvisningen av filmen Roger Waters The Wall är. Vi flyttas inte in i själva konserten utan till lugnet efteråt och vägen hem. Men vägen hem leder till en resa med Roger Waters tillbaka i tiden; först till sin farfar George Henry Waters, som dog i Frankrike under första världskriget när sonen, Eric Fletcher Waters, bara var något år gammal. Scenerna från minnesmonumentet är värdiga och understryker sorgen i att människoliv förloras i krig och terrordåd.
Men har vi blivit vaccinerade mot krigshetsande av de stillsamma tankarna? Strax efteråt kastas vi in i en klimaktisk scen från konserten där uniformer med två välkända korslagda hammare, flaggor, ljud- och ljusspel manar fram känslan av en totalitär stat, underkastelse och sammanslutning mot en yttre fiende. Fansen syns jubla när ett flygplan verkar flyga in och släppa bomber mot publiken. Inget ont om de närvarande personerna - hur svårt är det inte att stå emot gruppkänslan när man leds av en idol, en man som uttryckt det man själv känner och tonsatt det till fantastiskt medryckande musik?
Det vi ser från konsertversionen av The Wall som spelats runt om i världen är magnifikt. En stor scen framför ett enormt publikhav, tegelstenarna i väggen som bit för bit byggs upp framför musikerna, effektfulla filmer som projiceras på väggen. I biosalongen får vi också se bandet stå på scenremsan bakom den växande muren. Till slut har de sista luckorna satts igen, och Hey You spelas bakom en intakt vägg.
Det är lätt att identifiera sig med publikbilderna från konserten; de som passionerat sjunger med i Another Brick In The Wall, de som blundar och lyssnar på musiken som i hänryckelse, alla känslor är förståeliga. Och ljudet är högt! Som det skall vara! Och den energiske sjuttioåringens manövrer på scenen möts av förväntningar och jubel.
Men i historien om pojken bakom väggen är som sagt också invävt pusselbitar ur Roger Waters bakgrund; de bitar som kriget tog ifrån honom. Den faderlöse Eric Fletcher Waters lämnade också efter sig en inte ens årsgammal son då han dog under andra världskriget. Två barn i rad vars fäder tagits ifrån dem av krig. Men scenerna då vi tvärtom får se krigsveteraner komma hem och återförenas med sina barn är inte mindre hjärtskärande. Går det att stoppa alla strider genom att vägra att slåss? Frågan är mer komplicerad än så, men Roger Waters gör sin insats genom att påminna om krigets pris, och om faran av att ryckas med av en stark ledare med imponerande effekter.
Filmen avslutas med en trevlig Q&A-session där Waters och Pink Floyd-trummisen Nick Mason svarar på inskickade frågor från fans. Blandningen av nålstick åt varandra, gamla minnen, trummisskämt och allvar blir en fin avrundning på filmen.
Men har vi blivit vaccinerade mot krigshetsande av de stillsamma tankarna? Strax efteråt kastas vi in i en klimaktisk scen från konserten där uniformer med två välkända korslagda hammare, flaggor, ljud- och ljusspel manar fram känslan av en totalitär stat, underkastelse och sammanslutning mot en yttre fiende. Fansen syns jubla när ett flygplan verkar flyga in och släppa bomber mot publiken. Inget ont om de närvarande personerna - hur svårt är det inte att stå emot gruppkänslan när man leds av en idol, en man som uttryckt det man själv känner och tonsatt det till fantastiskt medryckande musik?
Det vi ser från konsertversionen av The Wall som spelats runt om i världen är magnifikt. En stor scen framför ett enormt publikhav, tegelstenarna i väggen som bit för bit byggs upp framför musikerna, effektfulla filmer som projiceras på väggen. I biosalongen får vi också se bandet stå på scenremsan bakom den växande muren. Till slut har de sista luckorna satts igen, och Hey You spelas bakom en intakt vägg.
Det är lätt att identifiera sig med publikbilderna från konserten; de som passionerat sjunger med i Another Brick In The Wall, de som blundar och lyssnar på musiken som i hänryckelse, alla känslor är förståeliga. Och ljudet är högt! Som det skall vara! Och den energiske sjuttioåringens manövrer på scenen möts av förväntningar och jubel.
Men i historien om pojken bakom väggen är som sagt också invävt pusselbitar ur Roger Waters bakgrund; de bitar som kriget tog ifrån honom. Den faderlöse Eric Fletcher Waters lämnade också efter sig en inte ens årsgammal son då han dog under andra världskriget. Två barn i rad vars fäder tagits ifrån dem av krig. Men scenerna då vi tvärtom får se krigsveteraner komma hem och återförenas med sina barn är inte mindre hjärtskärande. Går det att stoppa alla strider genom att vägra att slåss? Frågan är mer komplicerad än så, men Roger Waters gör sin insats genom att påminna om krigets pris, och om faran av att ryckas med av en stark ledare med imponerande effekter.
Filmen avslutas med en trevlig Q&A-session där Waters och Pink Floyd-trummisen Nick Mason svarar på inskickade frågor från fans. Blandningen av nålstick åt varandra, gamla minnen, trummisskämt och allvar blir en fin avrundning på filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar