2009 års reboot av Star Trek var inte i första hand vänd till de trogna Star Trek-fansen, utan till alla fans av action, hjältar, rymdskepp och läckra effekter. Så även uppföljaren, Star Trek Into Darkness, nu även i 3D! Man behöver inte känna till TV-serien och de tidigare filmerna - jo, det kan vara bra att minnas handlingen den förra filmen, men gör man inte det hänger man med ändå.
Filmen börjar med spänningen på topp: en jakt genom en härligt utomjordisk natur, ett dyk ned i en vulkan, ett hopp nedför ett stup rakt ned i ett hav. En vanlig dag på jobbet för besättningen på USS Enterprise... nervkittlande uppdrag och blixtsnabba beslut med moraliska eller rent av dödliga konsekvenser.
Vi som inte följt Star Trek kan ändå känna igen personerna från den mest kända besättningen: Kirk, Spock, Scotty, Uhura, Bones, Sulu, nu i yngre upplaga. Alla kan hitta sin favorit: den impulsive Kirk kompletteras av den analyserande (men ändå bedårande) Spock. Befälsordningen i organisationen är något mindre oklar än i den förra filmen, och Peter Weller är stark i rollen som amiralen som sänder USS Enterprise på jakt efter mannen som sprängt deras högkvarter och hotar med ännu värre förstörelse.
Men ännu starkare är mannen de förföljer; John Harrison/Khan, spelad av film- och TV-världens nya älskling Benedict Cumberbatch. Han är en formidabel fiende, iskall och beslutsam, och Cumberbatch är rätt man att fylla ut hans stenhårda profil.
Efter förra filmen skojades det mycket om alla lens flares, alla gånger bilddduken dränktes i blänk av motljus. Den gången störde de mig inte, men halvvägs igenom Star Trek Into Darkness dyker de upp igen. Skall det vara så? Det ser ju bara fånigt ut! Men, men, jag kan ha överseende med det när allt annat i filmen är en berg- och dalbana kryddad med fyrverkerier. Handlingen lägger upp för uppföljare med fler kända motståndare; klingoner och tribbles, och publiken (och jag) kommer säkert att strömma till dem också.
Filmen börjar med spänningen på topp: en jakt genom en härligt utomjordisk natur, ett dyk ned i en vulkan, ett hopp nedför ett stup rakt ned i ett hav. En vanlig dag på jobbet för besättningen på USS Enterprise... nervkittlande uppdrag och blixtsnabba beslut med moraliska eller rent av dödliga konsekvenser.
Vi som inte följt Star Trek kan ändå känna igen personerna från den mest kända besättningen: Kirk, Spock, Scotty, Uhura, Bones, Sulu, nu i yngre upplaga. Alla kan hitta sin favorit: den impulsive Kirk kompletteras av den analyserande (men ändå bedårande) Spock. Befälsordningen i organisationen är något mindre oklar än i den förra filmen, och Peter Weller är stark i rollen som amiralen som sänder USS Enterprise på jakt efter mannen som sprängt deras högkvarter och hotar med ännu värre förstörelse.
Men ännu starkare är mannen de förföljer; John Harrison/Khan, spelad av film- och TV-världens nya älskling Benedict Cumberbatch. Han är en formidabel fiende, iskall och beslutsam, och Cumberbatch är rätt man att fylla ut hans stenhårda profil.
Efter förra filmen skojades det mycket om alla lens flares, alla gånger bilddduken dränktes i blänk av motljus. Den gången störde de mig inte, men halvvägs igenom Star Trek Into Darkness dyker de upp igen. Skall det vara så? Det ser ju bara fånigt ut! Men, men, jag kan ha överseende med det när allt annat i filmen är en berg- och dalbana kryddad med fyrverkerier. Handlingen lägger upp för uppföljare med fler kända motståndare; klingoner och tribbles, och publiken (och jag) kommer säkert att strömma till dem också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar