The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald

Det dröjer femtio sidor innan Gatsby själv dyker upp i romanen med hans namn. Därefter dröjer det nästan femtio sidor till innan han får möta Daisy, kvinnan han har drömt sedan han träffade henne för några år sedan. Det är ett utdraget händelseförlopp i en bok på färre än tvåhundra sidor. Berättelsen stannar upp i förklaringar och rör sig i cirklar, långsamt fokuserande på målet, precis som Gatsby själv har gjort när han har skapat sig förmögenhet, namn och en anslående villa i Daisys närhet.

Den tunna boken kan gå ganska snabbt att läsa, men man bör ägna uppmärksamhet åt varje mening. Efter en räcka av intetsägande men stämningsskapande repliker från Gatsbys bortskämda festdeltagare kommer några ord som döljer viktig information under den till synes lättsamma ytan. Så är det i mötena i societeten dit Gatsby tagit sig; lättsamheten är strängt påbjuden och att följa sina känslor och skapa verklig konfrontation är ett konvenansbrott.

Visst ger de skönt beskrivna festerna ett skimmer åt handlingen, men det är känsligheten och allvaret som fångar mig och vill få mig att läsa vidare. Precis som F. Scott Fitzgerald kan beskriva en omfångsrik fest och den varierande stämningen med de rätta ögonblicksbilderna, kan han med några få ord visa de känslor som löper genom huvudpersonerna i spända situationer.

Jag tänkte bara läsa några kapitel i boken för att påminna mig om handlingen, men fastnade och svepte hela som ett glas champagne. Nu ser jag fram emot att se filmatiseringen, fastän jag också är litet orolig för att den skall krossa ännu fler illusioner än den framgångsrike Gatsbys.