The Great Gatsby på film

De överdådiga festerna, de vackra kläderna och de dramatiska scenerna är lockande att ge liv på filmduken. De mer subtila nyanserna - förhoppningarna, missförstånden, de undertryckta känslorna i historien om Jay Gatsby och Daisy Buchanan - det som jag tyckte bäst om med boken är förstås svårare att illustrera med bilder. Berättaren från boken, Nick Carraway, får en större roll i filmen. Hans och de övrigas förklaringar av händelser och stämningar blir ibland övertydliga, vilket är litet irriterande i de sista scenerna. Men på det stora hela är filmen en bra, om än annorlunda, berättelse om mannen som byggde ett nytt liv och ett slott för kvinnan han älskade.

Fastän regissören Baz Luhrmann har tonat ned de karusellartade sång- och dansscenerna från sina tidigare filmsuccéer (som jag inte tyckte om), är festerna ändå härligt färgsprakande och fulla av energi. Alla är glada och galna och vackra, champagnen flödar och musiker och dansare dyker upp överallt. Vad som helst kan hända!

Men jag tycker faktiskt ännu bättre om scenerna där Gatsby vandrar genom sitt hus efter festen bland anställda som städar upp glitter och skräp, för att inte tala om när man får skymta en festklädd kvinna amatörmässigt, trött men entusiastiskt slå på ett kvarblivet trumset.

Personerna på filmduken ser inte ut som personerna jag tänkte mig när jag läste boken. Vissa scener är förändrade, vissa repliker finns kvar intakta. Vissa symboler används för mycket - det gröna ljuset, skylten med glasögonen. En del händelser förklaras med jättestora bokstäver för att inte publiken skall missa något. Filmmusiken är onödigt modern, men inte för irriterande. Men allt som allt tycker jag ändå att 2013 års filmatisering av The Great Gatsby är rörande och sevärd.