Att de har varit Hamlet säger båda skådespelarna på scenen, mannen och kvinnan (Rolf Skoglund och Ann Petrén) klädda i likadan neutrala kostym med skjorta: en illustration av att Hamlet är en roll som spelats av många (kanske till leda). Men i takt med statsbegravningarna på TV-skärmsväggen börjar mannen berätta sin Hamlet-handling som om han levde den just nu, i en blandning mellan nutid och fiktiv historisk tid.
De olika scenerna i Heiner Müllers timslånga pjäs är kommentarer till pjäsen Hamlet och samtidigt till samtidshistorian. Ofelia gör entré, tillbaka från döden, som en representant för alla kvinnoroller som misshandlats, våldtagits, dödats och begått självmord på scenen för handlingens skull. Och nu har hon slutat döda sig själv... Äntligen! Men vart tar hon vägen när hon går ut? Jag önskar att en kamera hade följt henne en bit mot hennes nya, självständiga liv.
Det är ett halvstort problem att scenerna är så korta och (ibland) så svävande. Jag tror inte att jag alltid hinner få grepp om vad som menas i de olika mötena. Men å andra sidan skulle pjäsen inte nödvändigtvis bli bättre om scenerna var längre och tydligare.
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Tjugotre år efter uruppförandet av Hamletmaskinen i Berlin har speglandet och ifrågasättandet av klassiska pjäser blivit ännu vanligare än då. Säkert var pjäsen omskakande när den kom. Idag är den ett av flera liknande verk, men ändå ett av de bättre och förvånansvärt tidlös, trots sitt politiska innehåll.
Länk till Stadsteaterns sida om Hamletmaskinen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar