Birgitta Egerbladh har satt upp en koreograferad version av Botho Strauss' exposé över 1970-talets Västtyskland. Jag har bättre koll på (Väst-)Tyskland från 1980-talet och framåt, och känner faktiskt inte igen mig så väl. Men det är bra att få se ett annat perspektiv också.
Det är sammanlagt sexton skådespelare på scenen. Faktiskt verkar de färre, när alla dyker upp i likadana (dam-)dräkter i en symfoni av beigetoner. Och trots att man ibland delar syskonlikt på en roll, är varenda en av dem en individ för mig. Alla skådespelarna gör sina roller och rörelser mycket bra, även om jag gillar Angela Kovács litet extra.
Jag tycker mycket om gruppscenerna där en rollfigurs replik studsar genom flera personer, och en rörelse eller suck som sprider sig i ensemblen understryker känslan. En roll som heter Lotte hinner spelas av flera olika skådespelare. Eller är det flera olika Lotte vi får se? Vissa scener får ta längre tid, och de historierna som får mer kött på benen hinner bli mer intressanta. De löpande händelserna framför hyreshuset i början på andra akten ger också både en snabb insikt i några människors liv, och underhållning, på bara några meningar. Men på det hela ger pjäsen mest ett splittrat intryck. Den kunde få varit ännu mer surrealistisk, eller så kunde den ha fått landa litet mer i realism, så hade jag blivit nöjd.
Länk till Stadsteaterns sida om Stor och liten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar