Tre kungapjäser på rad ger fem timmar Strindberg. Är det för mycket? Nej, det är ett briljant sätt att ställa tre kungadramer mot varandra! Att de dessutom är regisserade av olika personer gör att de alla får egen karaktär. Alla regenterna hinner dock fråga "Varför hatar ni mig?"
Pjäserna Gustav Vasa, Kristina och Gustav III skrevs av en Strindberg som utforskat människans inre utveckling i flera pjäser. Därför är de inte bara romantiseringar av nationalhjältar och rena historie-skildringar. Händelser och personer är delvis omkastade för att renodla handlingen och tydliggöra regenternas känslomässiga prövningar.
Gemensamt för styckena är att de omkringstående ifrågasätter hur kungen/drottningen har hanterat sin makt, och hur han/hon behandlat de personer som hjälpt honom/henne till makten. Pjäserna skiljer sig dock i på vilken punkt i sitt regerande de olika huvudrollerna befinner sig. Gustav Vasa är frihetshjälten, försvararen av landet, där kungarollen och definitionen av svenskhet ännu inte är säker. Kristina föds till regent, men att vara född kvinna är problemet som gör att det blir hennes jag som skaver mot kungarollen. Gustav III är här en erfaren och informerad regent som verkar göra allt rätt: han kan sköta både krig och diplomati, han försöker refomera landets styre och ge folket inflytande, men han är ändå inte immun mot myteriet hos hans närmaste.
Den första pjäsen, Gustav Vasa, forsar fram med kraft och energi. Torkel Petersson är ett med sin huvudroll, stark och dominerande, men även plågad av inre tvivel. Han har fått tänja på lagar för såväl stadsfinansens som sin familjs skull, och det orsakar tvekan och ilska hos både honom och det svenska folket. Det fattas inte heller intriger i hans egen familj, sönerna Johan (Emil Johnsen) och den kalvige, oregerlige kronprinsen Erik (Peter Viitanen) som åtföljs av sin stupfulle rådgivare Göran Persson (Per Svensson). Det talas om att Nils Dacke vill göra uppror igen, och Gustav Vasa sveper sig i svenska flaggor när en stor samling dalkarlar närmar sig Stockholm. Men vi vet ju att Gustav Vasa överlevde detta, och gick till historien som Vasaättens grundare. Det är mot honom de efterföljade regenterna jämförs.
Pjäsen om Kristina börjar med en liten flicka i vit klänning som kastar en boll till sin mor, när en kvartett män i svarta sammets-kappor stegar in och bokstavligen ikläder henne drottningrollen. Allt verkar fjäderlätt: den stora mörkgrå bollen, den lilla prinsessan när hon lyfts i sin klänning, peruken och till och med kronan som fästs på hennes huvud. Men så lämnas hon ensam, och de två stora, tunga halvor av ett grått granitblock rullar långsamt in och omsluter henne. Nedanför och högt uppe, ovanpå denna scenkonstruktion utspelar sig Kristinas liv som drottning, teatraliskt spelad av Elin Klinga. Malin Ek som Kristinas mor visar däremot hur man kan spela dramatiskt utan att det låter tillgjort.
Där Gustav Vasa plågades av kval för hur han tvingas hantera landets finanser, och även tillåta den annars förbjudna katolska tron för sin svärmors skull, är det naturligt för Kristina att styra och ställa med lagarna som hon vill; även lagarna för hur en kvinna skall bete sig. I Strindbergs pjäs är det dock i ögonblicket hon tillsammans med sin unge älskare Claes Tott (Erik Ehn) för första gången känner sig kvinnlig, som hon vill lämna sin krona och sitt land för att leva som kvinna. Det är när han förskjuter henne, som hon även lämnar den protestantiska tro hennes far, Gustav II Adolf, stred för, för att tas emot av den katolska kyrkan i Rom. Det känns litet väl förutsägbart av Strindberg att låta just drottningens val styras av hjärtat. Den stora behållningen i den här pjäsen är Magnus Gabriel de la Gardie, drottningens förre älskare, lysande spelad av Johan Holmberg. Hur skicklig politiker och överlevare han än är, ser vi hur hans hjärta krossats av drottningens nycker. Men hur hjärtekrossad han än är, har han ändå sinnesnärvaro att tänka på sitt och drottningens bästa. Gripande och imponerande.
I det sista stycket möter vi alltså en kompetent Gustav III (Michael Nyqvist), om än klädd i glittrande kläder som en partykung. Han är väl medveten om de intriger som pågår kring honom, och kan nästan skratta åt att Anckarströms namn dyker upp i alla konspirationer. Anckarström (Sunil Munshi) har visat upp sig redan innan pjäsens början, iklädd en silkesrock med ett strass-A likt en utmanare i en boxningsmatch, för att riktigt pekas ut som historiens
Judas/Brutus/skurk. En annan huvudintrigant är baron Pechlin, mycket starkt spelad av Pontus Gustafsson. När Pechlin och Gustav III möts för att kungen vill lägga beslag på Pechlins lista över konspiratörer, är både skådespelarna och de roller de spelar så säkra på sig själva och det de har att säga åt varandra, att det blir skådespeleri på högsta nivå. Varje replik uttalas med en styrka och en underton som förmedlar motsatsen till vad orden betyder. Det är en njutning att se.
Pjäsen om Gustav III är ytligt sett mer lättsamt spelad, och när allvarliga repliker levereras nonchalant blir effekten ännu mer komisk. Men vi vet hur historien slutar, och när hotet blir påtagligt och konspiratörerna kommer närmare, tätnar stämningen på scenen. Kungens lilla danska drottning Sofia (Malin Güettler) stannar hos sin kung, som blivit osäker på sin roll, inte längre är stark utan behöver hennes hjälp. Det är en tröstande och värdig avslutning på pjäsen, och på hela kvällen.
Länk till Dramatens sida om Tre Kronor
Några andra Strindbergsdramer på stockholmsscener just nu:
Dödsdansen på Dramaten
Ett drömspel på Dramaten
Stora landsvägen på Stadsteatern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar