Anders Ahlbom Rosendahl har välförtjänt fått ikläda sig huvudrollen i tre Strindbergsdramer de senaste åren: Till Damaskus (2003), Toten-Insel förra året, och nu Jägarn i Stora landsvägen, Strindbergs sista drama. Stycket lider litet av att bära på alltför många idéer och liknelser, och alltför många och långa monologer där Jägarn förklarar sig. Nu har ändå Stadsteaterns uppsättning lyckats göra pjäsen så njutbar, att man förlåter några trögare partier här och där. Och varje skådespelare i ensemblen utför sin(a) roll(er) med utmärkt precision och kraft, att det är en glädje att se.
Jägarn är på väg uppför ett berg, mot höjden av ambition och moral. Han stöter på Vandrarn (Ulf Brunnberg), och blir först lätt gramse för att Vandrarn valt att vända utför igen efter att ha varit på den högsta toppen. Men de försonas snart och slår följe genom en rad insceneringar av vardagsliv som gått överstyr. Den övermodige Vandrarn hinner även sättas på plats av den fräcka och smarta Flickan (Nadja Mirmiran), som alls inte låter sig definieras av hans snabba generaliseringar.
Vandringen går vidare till farligare små byar. När småaktigheter drivs till sin spets och tillåts dominera, blir livet surrealistiskt till hotfullhetens gräns. Bydespoten Smeden (Tomas Bolme) vaktar ständigt på att ingen i hans by visar sig vara klok. Skolmästarn (Gustaf Hammarsten) måste spela dum och krypa för Smeden, men tillåts heller inte att lämna byn. Här föregriper Strindberg tillståndet i de kommuniststater som ännu inte bildats då pjäsen skrevs 1909. Lika förebådande är Strindberg när Jägarn hamnar i en by där descendens-läran (Darwinism) är påbjuden religion.
Som sagt, många idéer flyger förbi i pjäsen, och Jägarn möter flera olika personligheter. Trots att varje möte är intressant och känsloladdat i sig, är det svårt att ta till sig en sammanhängande tanke, mer än en känsla av att ha sett allt, upplevt allt och vilja ta ett steg tillbaka från det. Detta är också förkroppsligat i Japanen (Lars Lind) som önskar att bli kremerad levande, så att han känner ett ögonblick av renande eld innan döden. När Jägarns egen dotter, det fantastiskt näpna Barnet (här Agnes Rosendahl) talar vänligt till honom men inte känner igen honom som sin egen far, blir han obegripligt nöjd över att hon kommer att växa upp utan hans inflytande.
Det är litet synd att Strindberg förtar stämningen av självrannsakan genom att låta Jägarn (ännu en gång, nu postumt!) ta äran av de gamla rivaler han hittar i urnorna i kolumbariet, och till och med hävda att han är nödd att göra det. Detta upprepas också i scenen med Rösten i mörkret (Lena B Ericsson), där Jägarn börjar berätta insiktsfullt men hänfaller i klagan över sina egna offer och folkmassans hyckleri. Ödmjukheten kan aldrig vara absolut hos den stolte Strindberg! Men visst, jag kan förstå hans känsla av att vara missförstådd, och att han inte ville utelämna den i detta sammanfattande verk.
Till den som vill vandra genom livet med geniet Strindberg en gång, rekommenderar jag Wilhelm Carlssons uppsättning av Stora landsvägen på Stockholms Stadsteater.
Länk till Stadsteaterns sida om Stora landsvägen
Några andra Strindbergsdramer på stockholmsscener just nu:
Dödsdansen på Dramaten
Ett drömspel på Dramaten
Tre Kronor på Dramaten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar