När skönheten kom till byn på Teater Brunnsgatan Fyra

Till Vimmerby i mörkaste Småland har det kommit en speciell gäst, numera häktad och på väg att lagföras för intrång i en annans hus. Fången vaktas av Iren, en försynt typ, mer byråkrat än biff. Fången själv har ett så långt namn att Iren knappt tror det när hon läser det, och har varit på turné med en cirkus och seglat på de sju haven - mest Sydamerika, låter det som. Hon tittar spjuveraktigt ut genom spjälorna i cellen och lyckas lura till sig säckpipan som hon lovade att inte spela på.

Pjäsen När skönheten kom till byn på Brunnsgatan Fyra bärs till stor del av de ypperliga skådespelarna. Ia Langhammer är fantastisk i mimik och attityd som den vuxna Pippi Långstrump, och Eva Rexed visar ett överraskande brett spektrum av nyanser från livrädd till timid. Diskussionerna dem emellan är underbara att se och höra.

Även Omid Khansari är en skicklig skådespelare men när han dundrar in börjar pjäsbygget vackla. Han har några goda poänger i att svenska folket nog blir besviket när de upptäcker att hjälten från barnböckerna har åldrats, men så drivs handlingen vidare från det skönt absurda till ledsamt osannolika, och tappar den underhållande stämningen. Det var litet synd med ett tråkigare slut.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra (som alltid utlöser varning från mitt virusskydd)

Foto: Niklas Hellgren

Kindred

Om en bok är komplex räcker det sällan med bara en film för att återberätta den; man kan ha bättre möjlighet att få fram bakgrundshistoria, nyanser och psykologiskt djup hos personerna i en TV-serie. Men risken finns att manus och regi fyller ut med distraherande bihistorier, och tyvärr är det vad som har hänt med filmatiseringen av Octavia Butlers mästerliga bok Kindred. I originalhandlingen rycks Dana gång på gång tillbaka genom tiden från nutid till en plantage på 1800-talet. Att hon varje gång på något sätt räddar livet på sonen i huset gör ingen skillnad för de vita slavägarna som ser henne, en svart kvinna, som lägre stående.

Den stommen finns kvar i filmatiseringen, men bland de många saker man har lagt till är att det som händer Dana kan ha hänt andra i hennes familj tidigare. Det är en intressant idé men en hel del av möjligheterna det ger slarvas bort och berättelsens inre logik blir suddigare. Ännu mer irriterande är de många passagerna i nutid, där den redan pressade Dana ständigt är i konflikt med någon - de misstänksamma grannarna, den avoga mostern, Kevin, Kevins syster. Stressen från dessa scener drar fokus från det viktiga, Danas tillvaro i det förflutna.

Något filmatiseringen till en början gör mycket bra är att ge känslan av hot mot Danas liv. Här är hon i en helt oväntad miljö, bland fientliga människor och ett helt samhälle som är inrättat för att hålla henne nere. Hur skall hon någonsin kunna komma därifrån, tillbaka hem? Dock avtar denna känsla snart, trots att människor omkring henne hålls som slavar och behandlas grymt - vid ett tillfälle säger till och med Dana och Kevin till varandra att det känns som att de är på reträtt.

Ja, några andra förändringar från boken är att Dana ibland drar med sig Kevin genom tiden, och att Kevin här inte är hennes make utan en kille hon just träffat. Dock märks det i 1800-talsmiljöerna ingen skillnad på om Kevin och Dana skulle känt varandra en dag eller tio år, men det ger den fördelen att vi också kan se och höra hur plantageägarna talar med Kevin och vad de tror om hans underliga klädsel och möjliga ställning i samhället. Och varje gång Dana och Kevin skiljs åt är vi tittare lika oroliga som han för att Dana skall kastas tillbaka till nutid och Kevin bli ensam kvar. Det är dock inget som oroar Dana, då hon mystiskt nog verkar säker på att kunna hoppa tillbaka och ofta sticker iväg från plantagen på egen hand. 

De vita 1800-talsmänniskorna är så nedlåtande och brutala som man kan tänka sig, och de svarta slavarna försöker överleva så gott de kan. Dana och Kevin är förstås omtumlade av att ha kastats bakåt i tid och rum, men talar och beter sig ogenomtänkt och konstigt och man önskar att de kunde vara listigare. Tillbaka i 2000-talet är grälen och misstron ännu mer frekventa från den envist oförstående omgivningen. Allt detta senare, snarare än det orätta och förkastliga i att hålla andra människor som slavar, gör att stressnivån är hög genom hela serien. Då den inte blivit förnyad för en andra säsong är det min rekommendation att inte börja titta på Kindred, särskilt inte om man håller boken högt och inte vill se dess innehåll omgjort till en thriller.

En bok för ingen av Isabella Nilsson

"En bok för alla" var en sådan där generös men ändå tvingande uppmaning som 1970-talet kändes fullt av. En bok för ingen låter som ett litet näsvist svar av en tonårsrebell och titeln hade kunnat avskräcka mig av den anledningen, om jag inte läst en initierad och lockande understreckare av författaren Isabella Nilsson i Svenska Dagbladet. Svenska Dagbladet och intressanta artiklar därifrån dyker för övrigt upp i boken i fråga, och det gör mig litet glad att tänka att Isabella Nilsson haft glädje av en morgontidning som regelbundet dunsade ned i brevlådan, men kanske läste hon den under andra omständigheter.

Textstycken på en eller ett par rader, ibland ett par sidor, flyter fram på bokens uppslag, numrerade från 1 till 275. Jag hinner tänka att de korta tankarna påminner om Ferdinand Pessoas Orons bok innan just den referensen görs i en av aforismerna. Men en mer direkt influens är Friedrich Nietzsches bok Den glada vetenskapen, från vilken Nilsson hämtat kapitelrubrikerna men gjort något eget av dem.

De första styckena framstår som kloka och litet tröstande i en osäker värld och det är alltid välkommet. De många referenserna till andra litterära verk är också intressanta och givande, vare sig man har läst dem eller ej. Isabella Nilsson är bra på att förklara böckerna, eller låta dem förklara världen eller bara förundras över dem - Mervyn Peakes Gormenghast, Peter Pan, Bruno Schulz, Shirley Jacksons We Have Always Lived In the Castle. Och där kommer en del ordvitsar som kan vara riktigt smarta.

Bit för bit vävs Nilssons egna erfarenheter in i framställningarna. De senaste decennierna har de navelskådande ångestskildringarna tagit all större plats i den svenska bokutgivningen och jag värjer mig automatiskt. Men tänker sedan ett varv till - genom litteraturhistorien har många författare använt sina egna liv och grubblerier för att belysa vad de vill säga om världen, och Isabella Nilsson sällar sig till dem. Det faktum att hennes omständigheter är samtida gör dem inte automatiskt till något som inte kan vara tidlöst.

Självklart är jag också tjusad av de många referenserna till intressant litteratur, och bara det gör ju att En bok för ingen inte blir en rundgång i de egna tankarna. Men framför allt är gör Isabella Nilsson kloka kopplingar mellan den OCD och anorexi hon levt och lever med, och människans försök genom historien att bemästra världen. Visst är det litet väl många av aforismerna som är ögonblicksbilder ur Isabella Nilssons liv, men till största delen grundar de de mer högtflygande tankarna i verkligheten så att de inte blir pretentiösa bubblor utan markkontakt. Boken är kort men bör inte sträckläsas. Ett tiotal sidor i taget var lagom för mig.

Stormen på Dramaten

När man slår sig ned för att se en moderniserad teaterföreställning hinner man ibland fundera på vad som var tanken med scenografi och kostymering, och om det kommer att tillföra pjäsen något eller distrahera. För Dramatens senaste uppsättning av Stormen, Shakespeares sista pjäs förbättrad av Staffan Valdemar Holm, står en vit byggnad på scenen, slät med raka kanter som om den vore vikt av kartong, fast med en parabolantenn på taket. Det måste väl finnas någon klok tanke med det, så nära som Holm alltid arbetar med scenografen Bente Lykke Møller?

Skådespelarna är klädda i vitt och dessutom vitsminkade, och glider mellan rollerna då och då. Och det börjar de tröttna på efter hand, när de måste fråga varandra vem de spelar just då. Redan i första scenen har vi fått höra Prospero säga att han aldrig mer vill spela teater. Dramaten är tråkigt och ännu värre är Stadsteatern och alla såssarna där. Men ett tag till har vi det vi ser framför oss. Det skall vara litet modernt och tyskt, kommenterar man ibland med en pik till Michael Thalheimer vars senaste uppsättning spelas ungefär samma kvällar fast på STORA scenen medan vi befinner oss på LILLA scenen.

Nåväl, vi har en skriven handling som tar för givet det som egentligen verkar mycket komplicerat; rollerna för invånarna på ön vi ser. "Jag har skapat ett klassamhälle med bara tre personer" skryter Prospero, efter att ha lagt ut orden om hur han tagit civilisationen till ön och tämjt dess invånare. Ännu mer civilisation vill han ha, nu skall Caliban och Ariel bygga ett nytt Milano på ön. Och London också, och Stureplan med.

Liksom flera gånger förr ligger den stora behållningen med pjäsen i personernas repliker och hur de framför dem - inte så att fjärde väggen bryts men så att det märks att de stretar emot rollerna som de har blivit tilldelade, och har blivit allmänt respektlösa på vägen. Och det är fantastiskt underhållande! Det skrattas mycket i publiken under föreställningens gång. Sällan känner jag så tydligt som med Holms pjäser att en pjäs inte bara är repliker och handling utan skapas av skådespelarna och regin, och ändå skulle jag vilja fånga dem - Snövit, Månen och de andra planeterna och den här - i en låda och kunna ta fram dem igen.

Länk till Dramatens sida om Stormen

Foto: Sören Vilks

Shazam! Fury of the Gods

När Billy Batson överraskande fick superkrafter i den första filmen, Shazam!, måste han kämpa mot Dr. Sivana, mannen som själv sökt att vinna samma krafter. Men var kom de egentligen från? Finns det några ännu mäktigare varelser som skulle vilja ta tillbaka dem från Billy och hans fostersyskon? Jo minsann, och nu har de tagit sig in i vår värld från den avkrok där de fängslades för tusentals år sedan - Atlas döttrar, som vill återerövra sin far Atlas' makt. I den inledande scenen ser vi redan hur grymma de är och hur litet människoliv betyder för dem.

Familjekärleken är varmare hemma hos Billy Batson, hans fem fostersyskon och deras fosterföräldrar. När de inte shazammar sig till vuxen storlek och superkrafter är de ju fortfarande barn (kanske inte Mary) och Rock of Eternity har blivit till en magisk fritidsgård där de oftast hänger. Där finns en sal med ett oändligt antal dörrar till andra världar, och en av dem leder till ett fascinerande levande bibliotek och en levande penna som hjälper familjen när det nya hotet närmar sig.

Ja, snart är Atlassystrarna hack i häl på pojken/mannen som har de krafter de räknar som sina. Även utan dem har de övernaturliga krafter och kan slå sönder både byggnader och människoliv för att få vad de är ute efter. En efter en förlorar syskonen sina specialkrafter och måste kämpa vidare från vanlig människonivå. Men samarbete och oväntade idéer kan man komma långt med.

Just när jag tänker att David F. Sandbergs nya Shazam!-film inte har lika stora skräck-element som den förra, kommer skönt rysliga scener där perverterade monster ur grekiska Atlas-myten kommer till liv mitt i Philadelphia - en chimära, minotauren, cykloper och en ilsken flock av harpyor. De välgjorda avvägningarna mellan humoristiska scener och oro för barnen i superhjältekroppar gör att actionscenerna engagerar. Som avmätta biobesökare kanske vi lutar oss tillbaka och räknar med att filmens huvudperson skall klara sig oskadd ur de hårda striderna, men tillsammans med Billy Batsons familj blir skräcken för att han inte skall överleva verklig. Den koncentrerade slutkampen blir verkligen på liv och död och man kan bara hoppas att Billy Batson kan rädda både världen och sig själv. 

Anomalin av Hervé Le Tellier

Air France 006 från Paris till New York hamnar i en oroväckande svår turbulens. Men de klarar sig igenom och landar som planerat i New York. Det är mars. I juni landar Air France 006 igen - samma plan, samma passagerare. Fastän de första passagerarna redan har landat och fortsatt med sina liv. Nu finns de i dubbel upplaga. 

Hervé Le Telliers bok Anomalin låter oss först följa några av de 243 passagerarna från den första landningen. Av de livshistorier han ritar upp är det lätt att börja fundera på hur var och en av dem skulle kunna lyckas bättre om de fick "försöka igen" med informationen om vad som hände under månaderna efter att de landat.

Hervé Le Tellier lyckas med den svåra balansgången att ge ett tillfredsställande psykologiskt djup åt sina huvudpersonerna trots att de bara får några sidor i taget, och att också ge trovärdiga tekniska detaljer i de skeenden som följer. För oss internationella läsare är det smart att han låter planet (det andra) landa i USA, där det dras igång en gedigen säkerhetsoperation för att utröna vad som hänt och om det utgör något hot, då de flesta av oss enklare kan leva oss in i åtgärderna som vidtas av vetenskapsmän och säkerhetsansvariga i ett amerikanskt sammanhang. Lyckligtvis framstår alla dessa åtgärder som genomtänkta och lagom strikta, och handlingen snubblar inte framåt på grund av dumhet eller misstag från någons sida. Det är gott att författaren litar på att problem kan uppstå även när man följer protokollet till punkt och pricka.

Efter hand får vi också möta de personer som dök upp i luften i juni. Nu börjar bilden kompliceras. De levnadsöden som man tänkte sig kunde gå bättre med en andra chans blandas upp med vemod och ilande fasa. För hur skall det gå när två identiska personer älskar samma människa med samma kärlek, och precis känner och förstår den andras smärta? Le Telliers prosa blir aldrig sentimental men lämnar utrymme för läsaren att leva sig in i de olika varianter på sorg han berättar om. En annan oro finns också på en högre nivå när man börjar föreställa sig vad det betyder för hela världen att samma plan har landat två gånger. Precis som människorna i Anomalin måste läsaren kanske försöka välja att minnas den positiva känslan av att ha fått en ny chans att ifrågasätta sitt liv och välja något helt annat istället. Men vemodet är svårt att skaka av sig efter att ha läst den här tankeväckande boken.

Irakisk Kristus på Teater Galeasen

Om man har läst Hassan Blasims bok Irakisk Kristus kan man känna igen några av novellerna och förundras över hur väl de gestaltas på Teater Galeasens scen. Ännu mer än i boken blandas personerna och händelserna med varandra, och inte bara för att de engagerade skådespelarna har flera roller som de snabbt kliver in i och ut ur. Berättelserna har olika grader av humor och allvar, men ofta är de grymma och brutala. Mest av grymheterna får vi se i första akten, som i högre grad än den andra utspelar sig i Irak eller på någon av vägarna därifrån. Det finns så många olika sätt som människor kan skada varandra, inte ens för egen vinning utan bara för att känna sig starkare för en stund. När tillvaron redan från början är hård och osäker finns det inte utrymme för att visa omtanke och förståelse för en annan, inte ens sin treårige son.

I andra akten utspelar sig scenerna oftare i Finland, dit Hassan Blasim flydde och har bott i i femton år. Men bekymren har inte lättat för Blasims alter ego och de andra som tagit sig från Irak. Det onda har följt efter i olika former. Vi har skrattat åt Salman som i Finland kallar sig Carlos för att det är bättre att vara sydamerikansk invandrare än irakisk invandrare, men hans försök att gömma sig från sig själv manar fram oron inifrån som gör livet ännu värre.

Irakisk Kristus är skickligt iscensatt och framförd, men det är en mycket tung pjäs att se och minnas.

Länk till Teater Galeasens sida om Irakisk Kristus