The Cold Gaze - Germany in the 1920's på Louisiana

Louisiana ger oss en stor utställning med väl valda verk från 1920-talets Tyskland, vilka presenteras noggrant tillsammans med tidsandan de föddes ur. Det är så givande att få se mer konst fokuserad på den här mycket intressanta perioden, efter Brännpunkt Europa på Göteborgs Konsthall förra året som visade ett bredare urval i tid och ursprung.

Georg Grosz: Porträt des Schriftstellers Max Hermann-Neisse (1925)

Walter Schulz-Matan: Der Fayencesammler (1927)

De förklarande texterna är gedigna men lättlästa och ger mycket förståelse för vad vi ser. Efter första världskriget var Tyskland och dess invånare tillplattade och många visade upp en offentlig mask hellre än sina verkliga känslor. De första salarna visar många porträtt på det temat. Konstnärens blick är ju ytterligare ett filter för personligheterna de avbilder, men kanske kommer man ändå under den där fasaden när man ser den avbildas på ett stiliserat sätt. Till detta kommer att många dåtida konstnärer användade sig av färger, ljus och konturer på liknande men ändå individuella sätt, och avbildade världen på ett sätt som inte var realistiskt men pekade på att tiderna var nya och människor höll på att finna ett nytt sätt att leva. Till och med ett litet barn kunde innefattas av den nya blicken!

Franz Radziwill: Einer von den Vielen des XX. Jahrhunderts (1927)

Georg Schrimpf: Kinderbildnis (1925)

Dock finns det också många vänbilder från den tiden, litet som ett sätt att fånga de nya, starka personligheterna och bevisa att de fanns i städernas myller. Kvinnor som fått ta arbete och ansvar i fabriker och på kontor när männen drog ut i kriget behöll sina självständiga roller, i samhället och i relationerna till män och till andra kvinnor. Men det fanns motreaktioner mot den frigörelsen; ett kusligt rum i utställningen visar flera målningar och teckningar av kvinnor, förmodligen prostituerade, som mördats och nu avbildas i groteska poser med blod fläckande dem själva och platsen där de ligger slängda.

Jeanne Mammen: Brüderstrasse (Zimmer frei) (1930)

Kaktusar och andra segbladiga växter var ett intresse på 1920-talet, men också andra blommor och växter vilka målades av detaljerat, nästan kliniskt. Ett stilleben med en kulram var en ögonblicksbild från tidens köpmannaliv. I andra stilleben kan glödlampor läggas in för att vi skall få se konstnärens skicklighet i att måla glas där omgivningen speglas och skuggas, litet som när holländska målare på 1600-talet målade nyfångade fiskar med glänsande fjäll.

Franz Xaver Fuhr: Stilleben (Gummibaum) (1925)

Georg Scholz: Kakteen und Semaphore (1923)

Ivan Babij: Rechenstilleben (1924)

Mekaniseringen tilltog och visst kan man också se människan som en maskin, till och med med litet humor!

Fritz Schüler: Der Mensch als Industriepalast (1926)

Många konstnärer och fotografer fann också skönheten i de nybyggda maskinerna och fabrikerna. De kunde avbildas i detaljerade närstudier, som byggritningar som fått liv, eller som en ny form av naturbilder med ljuvligt raka streck, släta ytor och horisonter som drar blicken mot framtiden. Det finns också humor och självdistans när konstnären och industrientuiasten Carl Grossberg målar ett (enda) självporträtt där hans egna drag och manér gjorts lätt maskinlika.

Georg Scholz: Bahnwärterhäuschen (1920)

Max Radler: Station SD/2 (1933)

Albert Renger-Patzsch: Isolatorenkette (1925) från en bok med 100 fotografier av industrimiljöer kallad Die Welt ist schön

Carl Grossberg: Selbstbildnis (1928)

Att se människor som geometriska former behöver inte nödvändigtvis avpersonifiera dem, men det tyska bondekriget i Franz Wilhelm Seiwerts tappning väcker frågan om hur stillsamt ett krig kan avlöpa eller om bilden kommer från en annan, idealiserad värld.

Franz Wilhelt Seiwert: Der deutsche Bauernkrieg (1932)

Heinrich Hoerle: Selbstbildnis (1931)

Karl Völker visade i sina tavlor miljöer - tågstationer och matsalar - som byggts om och gjorts fräschare för de många arbetare som tillbringade så mycket tid där. Tavlorna visar både hur de nya omgivningarna är upprustade och ändamålsenliga, och samtidigt hur de reducerar människorna till kuggar på stora kugghjul. Den här spänningen mellan att välkomna och alieneras av modernitet, att måla av en fasad och visa verkligheten under den, att visa dem som lyckas i det nya livet och de som kastats åt sidan - allt detta gör 1920-talets konst så fascinerande. Utställningskatalogen är tunn men välfylld av bilder och text.

Länk till Louisianas sida om The Cold Gaze - Germany in the 1920's

Karl Völker: Die Arbeitermittagspause (1928)

High Fidelity

Det är skönt att tänka sig en värld där en skivbutik fortfarande går runt. Till och med en där expediterna är dryga och skrämmer bort de mest tafatta kunderna, de som inte är insatta i musik utan bara vill ha listpop. Man skulle kunna bli irriterad på Cherise och Simon för att de är nedlåtande mot folk som inte vet lika mycket som de, men att de alla - inklusive chefen Rob - är musikkonnässörer och hängivna musikälskare gör att man ändå står på deras sida. Och High Fidelity är en komedi, så det går att skratta åt Cherises avsnoppande repliker i synnerhet.

TV-serien High Fidelity är en omgörning av boken och filmen med samma namn, och den har behållit sin listälskande huvudperson med för evigt krossat hjärta och ändrat på så gott som allt annat. Rob (Robyn) har inte hämtat sig sedan förlovningen med Mac kraschade, och nu är han tillbaka i landet - med en ny fästmö. 

Robs genomgång av sina fem värsta uppbrott blir aldrig gnällig navelskådning (en förändring mot bokens/filmens huvudperson vilket en del kanske kan sakna), och de nya män hon möter glider sömlöst in och ut ur hennes liv utan att någon behöver känna sig utnyttjad. Livet ser skönt ut - dagarna bland likasinnade på en skivbutik i Brooklyn, kvällarna och nätterna på konserter och pubar. Och ändå kan man förstå att Rob mitt i allt känner att hon har förlorat något viktigt.

Zoë Kravitz, Da'Vine Joy Randolph och David H. Holmes - Rob, Cherise och Simon - är alla tonsäkra i sina sinsemellan mycket olika roller och väl samspelta med varandra och vännerna och de återkommande besökarna i butiken. Tonen är ändå ganska lätt och det finns en del att le åt. Och förstås en massa underbar musik, och känslan av att vara med människor som tycker att bra musik är viktig. Det blev tyvärr bara en säsong av High Fidelity men de tio avsnitten är en bra utflykt i Brooklyns varma sommarnätter.

Kentukis av Samantha Schweblin

Vid det här laget har jag lärt mig att jag inte förstår vad andra människor kommer att tycka är roligt eller underhållande. Det jag tycker verkar dumt blir lika lätt nästa stora hit som att den faller i glömska (vilket det mesta gör efter några år) och vice versa. Därför är jag inte så snabb med att avfärda den blandning av teknik och leksak som Samantha Schweblin byggt sin samling av berättelser kring, Kentukis, vilket är tre decimeter höga leksaker på hjul - med en kamera i ögonen, som kan se vad som händer hemma hos dess matte eller husse.

Du kan antingen köpa en kentuki, eller köpa en uppkoppling till en och bli den som styr dess ögon, hjul och begränsade ljud. När du köper leksaken eller tjänsten vet du inte vem som väntar i den andra ändan, och det är inte heller lätt att få reda på det. Det går, med hjälp av ritade tecken på golvet eller ett telefonnummer upphållet framför kentukins ögon, men det är inte alla som vill hitta eller bli hittade. Självklart vill heller inte alla bli överraskade när de köper sin uppkoppling. Grigor i Zagreb har en hel farm av surfplattor installerade med programvaran och han dokumenterar vad de är i för miljö, så att han kan sälja en uppkoppling till någon som är intresserad av just den sortens liv. 

Med litet inlevelse går det att föreställa sig varför någon blir intresserad av att utgöra den ena eller andra ändan av kentukin. I TV:s "reality"-serier ser vi ju hur många längtar efter att bli sedda i hur dumma tillstånd som helst. För andra blir kentukin ett litet husdjur som rullar efter en på golvet, kanske någon att pyssla om och ta hand om. Likaså kan någon på andra sidan engagera sig i livet hen ser genom kentukins ögon och hjälpa till så gott det går, eller också bara få upptäcka ett liv annorlunda än ens eget. Samantha Schweblin gör ett gott jobb med att visa flera variationer på de här inställningarna i bokens kapitel. Redan på några sidor får vi förståelse för den vi följer, och hur hen funderar inför personen och miljön på andra sidan.

Det är lätt att leva sig in i känslan av att den plyschklädda rullande dockan är en egen liten varelse (om man ser den från mattes/husses håll) som kan känna smärta och är rädd om sitt eget liv (om man ser det från kentukiförarens håll). Och det sitter ju faktiskt en människa i varje ände som kan bli rädd eller besviken när kontaktförsöken misslyckas och vänskapen/gemenskapen bryts och aldrig mer blir densamma. Den man trodde var en vän på andra sidan uppkopplingen kan visa sig vara någon helt annan än man trodde, till karaktär och utseende. 

Hur kentukiernas existens förändrar livet för några människor, och hur de faktiskt börjar förändra hela samhället, skildrar Samantha Schweblin mycket trovärdigt - och faktiskt ganska lockande. Även med alla historier i boken som går fel i minnet funderar jag på vad jag helst skulle vilja ha - en liten spion/vän i mitt hem eller ett par ögon in i en annans liv?

Fler böcker av Samantha Schweblin:

Räddningsavstånd

Sju tomma hus

Chiharu Shiota: Multiple Realities i Cisternerne Köpenhamn

Vattenreservoarerna som byggdes 1856-59 hjälpte Köpenhamn att undgå de värsta kolerahärjningarna och utvecklas till en riktig storstad försedd med dricksvatten även i de nybyggda våningshusen. Sedan deras praktiska funktion avvecklats 1933 låg cisternerna oanvända fram tills Kulturhuvudstadsåret 1996, då eldsjälar inom kulturlivet började använda dem. Sedan 2001 är de fascinerande lokalerna utställningslokaler, med glaspyramider som markerar nedgångarna från den harmoniska trädgården ovanför med lummig trädinramning.

Den pågående utställningen är skapad på plats av Chiharu Shiota, ett utmärkt val av konstnär till att fylla de vackra mellanrummen mellan valvbågarna. Hennes intrikata nät av garn spinner sig fram organiskt mellan stenpelarna och taket, och skapar mönster av sina olika tätheter. Att upptäcka ett föremål från människovärlden invävt i det hela får tankarna att flyga - har klänningen fångats av de växande näten, eller har näten skapat den själva, eller är det något helt annat än vad vi tycker att det ser ut som?

Salarna är ännu fuktiga och golvet på några av de inre rummen står täckta av tio centimeter djupt vatten. Plattformarna att gå på är väl tilltagna men man måste ändå se upp så att man inte promenerar ut i det blöta. Dock är det just ovanför vattenytorna som ytterligare konstverk placerats; en sprutande fontän, en klänning motsvarande den inspunna men nu blöt och snurrande som ytterligare något nytt och o-vanligt. Jag blir dock mer intresserad av de upphängda geometriska röda formerna i människostorlek som snurrar runt. Den kontinuerliga rörelsen är meditativ.

Cisternerne är unika lokaler väl värda ett besök, särskilt när de inrymmer en så spännande utställning som Multiple Realities av Chiharu Shiota.

Länk till Chiharu Shiota i Cisternerne

Alice in Borderland

Arisu, Chōta och Karibe trycker ihop sig på en offentlig toalett för att inte bli upptäckta av polisen. Plötsligt slocknar lamporna och ljudet utifrån försvinner. När de vågar sig ut är det tomt i korsningen där det nyss myllrade av människor. De drar runt men upptäcker inte någon annan människa i Tokyo. När det mörknar, lyser en stor reklamskylt upp och leder dem till en byggnad. Två unga kvinnor dyker också upp, och den ena av dem vet vad det handlar om. Nu följer ett spel på liv och död.

Arisus bror skäller honom för slacker, men kanske kommer hans kunskaper om dataspel till pass nu, när det gäller att lösa svåra gåtor för att överleva några dagar till? Dag efter dag lär de sig mer om de olika speltyperna, men försöker också förstå vart de hamnat, och hur de kan komma tillbaka till sitt gamla liv. De möter människor som spelat spelet länge som kan ge dem ledtrådar. Men ibland är det bra att samarbeta, ibland är det bara en som kan vinna och överleva.

Det är svårt att undvika jämförelser med Squid Game, men TV-serierna är inte helt lika varandra. Alice in Borderland bygger på en serie och kom ut före Squid Game. Till en början är den mer personlig, när vi får veta mer om Chōta, Karibe och Arisu, och se deras vänskap sättas på prov. De öde miljöerna de rör sig i är också skrämmande vackra - det är så fel att se platserna tömda på människor, men det lockar också att få röra sig där.

Halvvägs genom serien upptäcker vi dock en större grupp av människor på ett badhotell, en festkult som dansar och dricker, spelar tillräckligt mycket för att inte förlora sina "visum" och dödas av de osynliga spelledarna, och som också försöker hitta en väg att vinna spelet och komma hem igen. Det är ganska intressant att få se hur olika människor förhåller sig till den konstiga situation de har hamnat i, men det är också förutsägbart att se gruppdynamiken röra sig mot diktatur bland pojkarna i hawaiishorts och flickorna i pyttesmå bikinis, och så de blasérade deltagarna som klarar sig på att betrakta allt från sidan. Våldet som hela tiden har varit grymt men begränsat eskalerar i rena massakrer innan säsongen är slut. Men det kan ändå bli spännande att se fortsättningen i säsong två som kommer i slutet av 2022.

Åren av Annie Ernaux

Vid familjemiddagarna traderas historierna från förr: hur det var under kriget, vad som blev av den där släktingen, den där julen. Barnen som sitter med och lyssnar får minnena som något att ta vara på och väva in i sina liv. Bland annat av den här anledningen passar det att Annie Ernaux bok Åren berättas i en kollektiv form, där "man" gjorde si och "man" tyckte så, under de många decennier som boken sträcker sig över.

För några år sedan funderade jag på om inte Orhan Pamuk är så uppskattad av europeiska läsare för att han i stora partier berättar om vardagslivet i Turkiet, förklarar hur det var och ger detaljer om möbler och vanor. Men detsamma gör ju även Alice Munro, när hon berättar om det specifika livet på den kanadensiska landsbygden vid mitten av 1900-talet. Och nu har vi ytterligare en Nobelprisad författare som berättar nutidshistorien mitt utifrån Europas centrum, än en gång med just sin egen röst och sitt eget val av detaljer och framförande.

Ernaux berättelse rullar på nästan lika stadigt och snabbt som skeenden i en historiebok, men genom sitt val av detaljer och ögonblicksbilder ger hon den mer liv än fotnoter och faktaredovisningar har. Hon berättar ur en närtid som många av oss antingen kommer ihåg eller känner till på samma sätt som barnen i bokens början fick del av förhistorien de inte själva hade upplevt. En dag kommer även ögonblicken från nittonhundratalet att falla i glömska. Och redan i bokens sista fjärdedel hålls det nya familjemiddagar där ungdomarna inte alls bryr sig om historien före dem själva, och de äldre kan känna hur tiden och framtiden springer förbi dem.

Det kollektiva "man" som är berättare byts ibland ut mot en "hon", vars upplevelser och tankar inte alltid är samstämmiga med det som alla andra ("man") tycks tänka och göra. Mot bokens slut kan vi med "henne" känna hur erfarenheterna från förr lagras över det som händer nu och känns lika nära - fast på ett annat sätt än Marcel Proust beskrev det, även om "hon" länge letat efter en madeleinekaka för att förlösa sin berättelse.

Sträckläsning av boken kan kännas övermäktigt. Men även om man läser Åren med tillbörliga pauser går det ganska fort - och så har man rutschat igenom hela århundradet. Glömt något, minns mycket, ett finger i varje tidsålder och kanske med större acceptans för att man själv kommer att försvinna från världen.

The Handmaid's Tale på Den Kongeliga Opera i Köpenhamn

En del av kittlingen med att läsa The Handmaid's Tale de närmsta åren efter den kom ut var att handlingen var så omtumlande och annorlunda mot vart (väst)världen befann sig. Seder från kvinnoförtryckande diktaturer, på våra gator? Men bokens författare Margaret Atwood har läst många böcker från USA:s första sekler och påpekar i en intervju i operans programblad att innan Amerika blev ett land för frihet grundades det av puritaner. Nu har vi sett dem hämta mer kraft ur folklagren och driva igenom mer och mer av en agenda som tvingar och skambelägger dem som de vill hålla i schack, men också kvinnor som protesterar med livet som insats. Vi har också sett en TV-serie som skickligt utvecklar handlingen från boken. Men Poul Ruders opera The Handmaid's Tale skrevs redan innan den, för 22 år sedan, och det passar mycket bra att sätta upp den igen.

Inte mycket scenografi behövs då scenen ofta fylls av Tjänarinnor i sina röda klänningar, blåklädda Hustrur, högt uppsatta män i kostym eller mörkklädda och tysta manliga väktare. De kommer ofta in i en lång rad och håller samman inom sin grupp, för nu är ju mänskligheten uppdelad i olika skikt, även männen fastän de i bottenskiktet inte märker det själva.

Det är ironiskt att i det danska originalet så kallas Offred för Tilfred och i en genitivböjning blir hon Tilfreds - raka motsatsen till vad hon är i sin påtvingade roll som livmoderssubstitut i den nypuritanska världen. Vi ser henne inte klaga rätt ut, däremot falla samman i sorg och saknad efter dottern som togs ifrån henne. Och det är lätt att sätta sig in i hur motbjudande det är först att delta i befruktningsceremonin, men sedan kanske ännu värre när hennes husbonde vill vara vänskaplig med henne. Andra som visar sin motvilja med större gester är Moira som gång på gång flyr från uppfostringsanstalten, och Janine som blir galen och faller tillbaka i repliker från Tiden Innan.

Vi ser andra scener från Tiden Innan, där vår huvudperson är tillsammans med sin mor, maken Luke och sedan också deras dotter. Och dag efter dag händer det saker som kringskär kvinnors frihet och får dem att besluta sig för att lämna landet. I en gripande scen sjunger Offred en stafett med sitt gamla jag - ett ord, till och med en stavelse var - för att sedan falla in i en skir och vacker sång om hur ljuvligt det var att känna dotterns armar kring halsen.

Musiken är ofta dramatisk och den intressanta instrumenteringen klingar väl från orkestern i det stora operahuset. Det är oundvikligt att de flesta rösterna i operan är kvinnliga. Högst och starkast ljuder Aunt Lydias (Gisela Stille) höga sopran - hon hör till moralpolisen som så gärna vill tukta och straffa de fertila kvinnorna och ingen skall kunna missa hennes påbud. Vackrare och varmare klingar den vänliga rösten från Ofglen (Sara Swietlicki) och framför allt huvudpersonen Offred (Hanna Hipp).

Jag hade glädjen att få höra premiären på denna uppsättning tillsammans med kompositören, Dronning Margerete och en jublande publik i ett fullsatt operahus, ett minne att bevara länge.

Länk till Kongeliga Operans sida om The Handmaid's Tale