Peter Høeg på Internationell Författarscen Kulturhuset

Peter Høeg är en entertainer - och en lurifax. Som inledning på samtalet med Ingrid Elam berättar han inlevelsefullt om den påflugna kvinnan han stötte på när han kom till Stockholm igår kväll. Det låter som att hans liv innehåller lika magiska möten som böckerna han skriver, och varför inte? MEN så avslutar han med att säga att han dragit oss alla vid näsan. Ah, en bonushistoria från berättaren så vi inte blir dränkta i fakta! Den, och de övriga historier han skall komma att flika in under kvällen, är därtill snodda från andra stora röster såsom Tom Waits och Borges, precis som Høeg säger att allt i litteratur är stulet någonstans ifrån.

Jag är glad att samtalet hålls på danska/svenska. Vi bör åtminstone kunna förstå våra grannspråk, och många i publiken nickar glatt över den träning de fått av alla danska TV-serier. Høeg försvenskar några ord ibland, glömmer sig och väver in ord med mindre uppenbara översättningar, men är på det stora hela möjlig att följa med på sitt eget språk, och det är ju ett stort plus.

Høegs nya bok Effekten af Susan kommer förstås i fokus. Susan är fysiker och tror på rationella förklaringar till livet och dess innehåll, men hamnar i situationer som är ologiska och okontrollerbara. Till det kommer också hennes förmåga att få människor att öppna sig för henne, och Høeg berättar att han känner två människor som har liknande förmågor i verkligheten. (Jag vill flika in att jag varit med om något liknande. Under en särdeles svår tid var det till mig som flera människor plötsligt vände sig för att berätta om sina djupaste problem. Jag vet inte om de drogs dit av att jag själv verkade som en olyckssyster, eller tvärtom extra stark, och verkligheten låg till hälften i vardera skålen. Vid tillfället utgjorde de tunga bördor som var svåra att hantera, så jag kunde känna mig in i Susans situation.)

De starka kvinnorna i Peter Høegs böcker har sin källa i de starka kvinnorna i hans egen familj. Särskilt farmodern inspirerade honom till att börja berätta, då hon själv var en mycket speciell berättare, med idén att historierna skulle härda barnen. Med inlevelsefull gestik visar Høeg hur hon kom in till honom och brodern om kvällen och frågade om de ville höra en godnattsaga; en lång, detaljrik och erbarmligt deprimerande godnattsaga om en ledsen pojke i en vissen värld... Det är så deppigt att det är dråpligt, men också spännande och lockande.

Men framför allt skriver Peter Høeg berättelser för att skapa möten, djupa möten. Det finns så mycket ensamhet i världen, men i bästa fall kan en berättare och en lyssnare mötas i berättelsen.

Handlingen Høegs böcker kommenterar vår samtid, men han har aldrig ett politiskt syfte när han börjar skriva; då förlorar man magin i berättandet. Men han har en struktur, och sedan fyller han den med sin privatpersons tankar, politik, familjen, så det blir ändå ett avtryck av det som finns runt omkring. På grund av några viktiga byggstenar i Effekten af Susan har han blivit inbjuden till olika sällskap som vill förutse framtiden, och även till Niels Bohr-institutet där han fick möta intresserade fysiker. Høeg beskriver sig som olyckligt förälskad i naturvetenskapen: han älskar den men den älskar honom inte tillbaka. Men med fysikerna han träffade ville han uppleva möten som var som pauser, för pauserna är källor till kreativitet.

Jag är glad att Ingrid Elam tar upp ett begrepp ur boken De kanske lämpade som gjorde mig förvirrad och litet ledsen när jag läste den: att när en vuxen ger ett barn beröm, så ger hen ett betyg, och att det är hämmande för barnet. Då tyckte jag att det var hårt att inte få beröm för att man har gjort något bra, men när Høeg nu utvecklar tankegången förstår jag hur det är menat: Det är bättre att säga "Jag blir så glad när du spelar piano", eftersom det inte tvingar barnet att jämföra sig: "spelar jag sämre nu än den gången jag fick beröm?" Men jag tycker ändå att det är onödigt strängt att inte ge ett erkännande när man ser att någon antingen har ansträngt sig extra mycket, eller har lyckats bättre än förr. Många barn växer ju fortfarande upp utan uppskattning från vuxenvärlden, och något som Høeg också berättar är att den vanligaste orsaken till att människor söker terapi är att de inte kände sig sedda som barn.

Høegs engagemang för barnens bästa är dock inte att ta miste på. Vi får höra om föreningen Barns livskunskap som han var med och grundade, och som försöker ta reda på hur barn kan behålla kontakten med sitt eget inre. När den gamla sortens auktoritativa barnuppfostran försvann ersattes den inte med något, och idag tillkommer också ett tryck från sociala medier. Empatisk kommunikation och liknande sympatiska övningar är ett medel att hjälpa barnen att finna sin inre värdegrund. Høeg visar också en rolig fysisk "överfalls"-lek han leker med sina egna barn, något som är svårare att göra när man är vuxen och tappat vanan för fysisk närvaro och även aggression.

Under sin författarbana har Høeg blivit försiktigare, av omsorg om sina läsare. Boken De kanske lämpade sårade många när den kom ut, och det vill han inte göra om. Därför sade han också nej till en filmatisering av den häromåret. Att skriva Effekten af Susan var roligt men krävande. Det är fint att höra Høeg tänka tillbaka till den stora glädjen att läsa teckande serier som barn, en känsla han vill komma tillbaka till. Som läsare håller jag med honom och känner med honom, och hoppas på att få följa med dit hans fantasi leder oss många gånger till.

Wolfgang Rihm och Symphonie fantastique

Under ledning av dirigenten Christoph Eschenbach och med solisten Tzimon Barto vid flygeln bjöd Kungliga Filharmonikerna på två mycket innehållsrika verk. Det första var Pianokonsert Nr. 2 (2014) av Wolfgang Rihm, ett ytterst modernt verk som de båda gästerna framfört tillsammans med NSO i Washington tidigare i år. Pianot får ljuda på så många olika sätt, ibland i stillsamt samarbete med orkestern, ibland oberoende av orkestern, ibland verkar orkesterns sektioner spela som i strid mot varandra. Men märk väl att det aldrig låter slarvigt; Eschenbach vet vad han gör, och precis som Barto är han djupt engagerad i framförandet och njuter av det. Som vackrast låter det ändå i mina öron när alla instrument försiktigt skapar toner i det högre registret och närmar sig harmoni. Tillsammans med ett antal stråkar gav Tzimon Barto oss så ett ljuvt extranummer av Bach.

Tzimon Barto

Ännu mer uttrycksfullt var dock kvällens andra verk, Hector Berlioz Symphonie fantastique (1830). Utan att fastna i den uttalade handlingen för symfonin som dessutom avspeglades i Berlioz liv är musiken berättande i sig själv. De två första satserna är konventionellt vackra: i den andra, Un Bal, låter orkestern oss dansa fram som i ett hav av flytande kola, och då menar jag inte att det är segt utan att det är guldbrunt glänsande, sött och oemotståndligt.

I tredje satsen, Scène aux champs, är det som att Berlioz, dirigenten och orkestern startar ett experiment tillsammans, ett som åhörarna får vara med och tjusas av. En oboist, perfekt stöttad av horn, klarinetter och allteftersom flöjt och ännu fler blåsinstrument, spelar fram lockande melodier. Så småningom får stråkar och slagverk ansluta sig, och klangen sväller till ett stort, kraftfullt parti. Men instrumenten faller bort igen, och i slutet av satsen är det återigen bara oboen och annat träblås som bär fram musiken, och det är fullt tillräckligt.

Men den intensiva fjärde satsen, Marche au supplice, är ett helt äventyr i sig själv, med uppfordrande marscher och spännande händelser. Men både den och den sista satsen, Songe d'une nuit du sabbat, är så fyllda av glädje och energi i det här framförandet, att det är det de förmedlar till oss i den lystrande publiken, snarare än de sinistra händelser som kompositören ville få oss att tänka på. Eschenbach och filharmonikerna kastar sig in i varje not med precision och inlevelse, och finalen är magnifik. Vilken energikick, vilket glädjepiller! Dirigent och orkester var välförtjänta av publikens applåder och bravorop. Jag hoppas att Christoph Eschenbach återkommer många gånger!

Christoph Eschenbach, Foto: Jan-Olav Wedin

Effekten af Susan av Peter Høeg

Susan har en stark effekt på människor: hon får dem att vilja berätta för henne saker de annars håller för sig själva. Alltså en mjukare utfrågningsteknik som kan vara till nytta för dem som vill ta reda på hemligheter. För Susans del är den här effekten, liksom hennes stora dragningskraft på män, något hon inte längre vill utnyttja utan lärt sig leva runt, men andra har behov av hennes hjälp.

När boken börjar är hon och hela hennes familj - maken och de två tvillingbarnen - insyltade i var sina affärer i Indien, med fara för inlåsning på lång tid. Man hinner undra om förhistorien skall ha någon inverkan på bokens handling, men det visar sig bara vara en McGuffin för att få Susan att använda sin effekt på vissa personer, samt samla familjen.

Än en gång målar Peter Høeg upp ett Danmark där konspirerande statsmän med djupa försänkningar och hemliga insikter är beredda att döda för att deras planer skall gå i lås. Effekten af Susan är grymmare och mer våldsam än Den tysta flickan. Det är svårt att tänka sig samma scenario i en bok förlagd till Sverige, ett Sverige med taffliga politiker och halvkompetenta storföretagsledare, och kanske är känslan densamma för danska läsare. Høegs samhällsbild är skinande blank och skrämmande, men tillräckligt trovärdig för stunden för att boken skall hålla och underhålla.

Jag tycker mycket om Effekten af Susan trots några logiska kullerbyttor och simplifierade berättargrepp. Även om jag alltid gillar när fysik och fysiker introduceras i skönlitteraturen, tycker jag att kopplingen mellan Susans halvt förklarade effekt och den exakta vetenskapen är sökt. Att familjen som först misstrodde och ogillade varandra så intensivt nu svetsas samman till ett brottsuppklarande Scooby Doo-gäng är litet osannolikt, men ger berättelsen fler dimensioner. Tänk att de fortsätter att följa sin oklart formulerade detektivuppgift trots de otäcka morden som följer i deras spår! Och till slut, hur viktig var deras uppgift egentligen och för vem? Kanske missar jag något, men för mig hamnar inte alla trådar i väven rätt. Men eftersom jag njuter mer av stämningen på vägen än av ett perfekt slut gillar jag spänningen i Peter Høegs bok.

Fler böcker av Peter Høeg:
Den tysta flickan

Women Artists in the XXth and XXIth centuries på Kubo Kutxa Gallery San Sebastian

I Kursaal i San Sebastian, vackert beläget intill en av de underbara stränderna, finns Kubo Kutxa Gallery. Sommarens utställning fokuserar på kvinnliga konstnärer under de senaste hundra åren, som en motvikt till deras marginalisering under den första delen av den perioden. I en svensk nutid där de högst betalda konstnärerna är Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk och Linn Fernström kan det kännas som en överflödig gest, men det är i alla fall givande att se de utställda verken.

Där finns ett antal verk av konstnärer som nu är välkända och uppskattade: två små bronsföremål av Meret Oppenheim, sviten Together av Louise Bourgeois, en Cindy Sherman och Gisele Freunds inspirerande foton av Frida Kahlo i sitt hem. Där finns också intressanta verk av konstnärer okända för mig. Musica Diaria är en cirkeln av notställ, finskor och rosa speldosor som för tankarna till en musikgrupp för tonårsflickor, harmlös och med utstakade vägar. Men med tanke på alla starka, uppfinningsrika unga kvinnor i världen ser jag inget förkvävande med den här ringen, snarare en ögonblicksbild av en flickas uppväxt.

Almudena Armentas Las Tres Gracias är triptyker av kvinnliga nittonhundratalsikoner i en vacker inramning som ger dem ett eget värde utanför de foton och filmer de avgudats i.

Lockande, ljuvlig och vemodig är Paloma Navares Jardin de la Melancolia. I ett mörkt hörn står ett antal pelare mönstrade av blommor i olika färg. Vacker musik och en stillsam röst gör scenen än mer inbjudande. När man går nära ser man, svagt inristade i blombladen, bilder av Virginia Woolf och nedskrivna händelser likt dagboksanteckningar. Jag som inte förstår språket låter mig ändå insvepas av melankolin i verkets titel och väger det vackra mot det sorgliga i världen, en universell känsla.

Länk till galleriets hemsida

Länk till en recension på spanska av utställningen

2007 års Dödsdansen på Dramaten Play

Strindbergs Dödsdansen är en av mina favoritpjäser. Jag har sett den spelas på så många olika sätt, och nästan varje gång har den varit fantastisk. En av höjdpunkterna var John Cairds uppsättning på Dramaten år 2007, med Stina Ekblad, Örjan Ramberg och Björn Granath i huvudrollerna.

Den uppsättningen innehöll också den oftast utelämnade andra akten, och det är ju bra i sig. Min uppfattning då var att den akten inte tillförde så mycket. Men har man aldrig sett den är det ju mycket intressant att få chansen att göra det.

Jag hoppas att jag och många andra kan ta oss tid att se den här genialiska uppsättningen under det år den ligger ute! Tack, Dramaten, för er generositet!

Länk till Dramaten Play

Färjan av Mats Strandberg

Under sommaren har jag läst Mats Strandbergs nya bok Färjan som följetong i Svenska Dagbladet. Det har varit den bästa följetong jag läst, inte bara för att boken är mer spännande och välskriven än de av Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund som DN och SvD bjudit på, utan för att innehållet lämpar sig så väl för att portioneras ut i bitar. "Hur skall det gå? Aaargh! Hur skall jag kunna vänta till imorgon!" har jag ofta tänkt de här veckorna.

Upplägget är genialiskt, för vem har inte åkt med en Danmarks- eller Finlandsbåt över en natt eller en helg? Man kan se på sina medpassagerare och fundera på om de har roligt, eller bara försöker ha roligt. Förväntningarna i luften är lika påtagliga som de kommande krossade drömmarna. Hela skeppet är byggt för att erbjuda bara det festligaste i livet - godis, sprit, spelautomater, packade dansgolv - men tittar man närmare är mycket slitet eller otillräckligt.

Redan den lugna inledningen till historien griper tag, när vi får följa några av personerna som kliver på finlandsfärjan Baltic Charisma. Där är Marianne, som med resan tar ett stort kliv för att ta sig ur den genomsyrande ensamheten. Partypinglorna Madde och Zandra åker ofta med färjan för att dansa, flirta och ragga. Den förre schlagerstjärnan Dan Appelgren hatar sitt jobb som karaokevärd men har inget annat jobb att gå till.

Det är ett bra urval av personer vi får följa, och Mats Strandberg lyckas väl med att ge dem personlighet. Förväntning och oro förstoras i den annorlunda miljön som färjan utgör. Kusinerna Abbe och Lo brukade vara varandras bästa vänner, men nu i början av tonåren är Abbe ett osäkert barn och Lo en surmulen argbigga med ironiska kommentarer till allt. Och så är det Carl, som jobbat på färjan i flera år, "lyckades" sluta för några år sedan och nu är tillbaka för att fria till sin pojkvän Vincent i lyxsviten.

Med på färjan finns också ett par passagerare som skall komma att starta undergången. De försöker smälta in och hålla sig undan, men oförsiktighet gör att de sprider en smitta som är mer än dödlig. Ur den panikslagna massan plockar Strandberg ännu ett antal personer att fokusera på. Med några få otäcka detaljer förmedlar Strandberg händelserna för varje nytt offer; både överfallet och vad som händer inuti de "nyfödda".

Skräcken förstärks av att alla är instängda mitt ute på Östersjön, i en färja med smala trappor mellan våningar som ser likadana ut, och små hytter där det inte finns mycket chans att skydda sig. Det är mycket otäckt! Hopplöst? Det skall man förstås inte berätta, utan låta var och en läsa sig fram till själv. Boken är oerhört spännande och mycket läsvärd.

Fler böcker av Mats Strandberg:

Hemmet

Mannen från U.N.C.L.E.

Det är tidigt sextiotal, och inredning, möbler och kläder är skönt chica. Men det är också ett kallt krig på gång, och järnridån har dragits ned över halva Europa. Gentlemannatjuven Napoleon Solo tar sig in i Östberlin för att hjälpa Gaby Teller att hoppa av. De är mycket nära att stoppas av en övernaturligt stark och uthållig KGB-agent, men tack vare våghalsighet och listiga planer lyckas de ta sig över till den fria sidan.

Där dyker den övermänsklige KGB-agenten upp igen! Till de båda männens förtret beordras de av sina chefer att samarbeta om att via fröken Teller hindra ett par samvetslösa italienare från att lägga beslag på den lättillverkade atombomben som hennes far har tänkt fram.

Mannen från U.N.C.L.E. är en lättsam actionfilm med våldsamma undertoner. Vi får sällan se ens en blodsdroppe under de slagsmålen och bilkrascherna, men ett par av karaktärerna har rejält sadistiska drag; ett allvar som bryter igenom den vackra ytan. Och lika mycket som jag njuter av de vackra miljöerna, lika mycket skruvar jag på mig av den uppskruvade nonchalansen hos huvudpersonerna. Filmen skär sig mot sig själv på många plan av de här anledningarna.

Om jag inte vetat att det var Guy Ritchie som regisserat filmen, skulle jag tro att den vore gjord av någon som inte observerat coola människor i verkligheten utan bara sett dem på film. Istället skriver jag upp det på Ritchies grabbighet, som kan gå rätt ibland men alltför fel här. Tyvärr måste jag säga att Alicia Vikander som Gaby förlorar mest på den über-coola regin, som låter henne sprätta iväg alltför mycket och dessutom vackla mellan kaxighet och hjälplöshet. Den som i slutändan visar upp den mest helgjutna personligheten är Armie Hammer som den plågade superagenten Illya Kuryakin.

Det har gjorts en del uppstekningar av framgångsrika 1960-talsserier i filmformat. Varken The Mod Squad eller The Avengers (alltså inte den med superhjältarna utan den med Ralph Fiennes och Uma Thurman!) gjorde något större avtryck, och inte heller Mannen från U.N.C.L.E. blev särskilt bra. Det räcker inte med stil och nostalgi, det måste finnas ett hjärta också.