Chalcot Crescent av Fay Weldon

I sin bok från 2009 berättar Fay Weldon, eller rättare sagt hennes syster Frances, vad som hänt och kommer att hända i ett England mycket likt vårt. En skillnad är att Frances föddes överhuvudtaget (vilket inte hände i vår värld). Hon följer sin syster tätt i stegen, tar över såväl hennes pojkvänner som stora delar av hennes karriär, och blir en alternativ-Fay i en alternativ-värld. En annan skillnad är att de ekonomiska problemen från år 2009 och framåt gör att alla duktiga konsumenter vaknar upp i en rävsax av obetalbara skulder, och i takt med utmätningar av hus och egendom tar sig även en ny regering, NUG, större makt och reglerar människors vardagsliv.

När jag började på Chalcot Crescent hade jag just läst V S Naipauls fåniga avfärdande av kvinnliga författare. Bland annat säger han att "inevitably for a woman, she is not a complete master of a house"och att det avspeglas i hur hon skriver. Men Fay Weldon, och Frances också för den delen, är tveklöst härskare i sitt eget hus, med en överblick över politik och ekonomi som manifesterar sig i huset och händelserna omkring det. OCH DESSUTOM är iakttagelserna uppblandade med stora mängder av "feminine tosh"! Detta på ett sätt som åter igen visar att Fay/Frances är en feminist som inte låter sig ryckas med av de mest högljudda slagorden. Vad hon istället gör är att observera, analysera, handla själv och sucka när stereotyperna biter sig fast och aldrig riktigt går att skaka sig loss från.

Chalcot Crescent är huset där nästan hela historien utspelar sig. Frances sitter i trappan, där hon alltid haft lättast för att skriva, och berättar om förskjutningar i samhällsstrukturen och i sin familj. Hon rör sig i cirklar som ökar och minskar i omkrets: hon nämner Government Meat Loaf (vad är det?); återkommer med mer anmärkningar om hur den smakar; återkommer senare med konspirationsteorierna om var den kommer från; ytterligare senare med sina egna teorier om det. På samma sätt berättar hon om sina ex-män och barn; återkommer med fler detaljer om hur hennes döttrar, halvsyskon, fött fler halvsyskon, och upptäcker saker hon inte anat själv från början. Dessutom flätas familje-cirklarna och samhälls-cirklarna in i varandra mer och mer, utan att Frances ens behöver resa sig från sin trappa.

Jag tycker att Frances blir litet för kategorisk i sina pikar mot ansvarslösa män under de sista sidorna, men jag skrattade till ändå. Det gick snabbt och lätt att läsa boken, och den kändes som en bagatell för att den behandlade allvarliga frågor med så lätt hand. Men enkelheten var bedräglig! I efterhand funderar jag fortfarande på hur skickligt Weldon låter samhällsutvecklingen speglas i en familjehistoria som är så invecklad att den lätt kunnat bli skrattretande. Det var tack vare ett fylligt inlägg hos Snowflake som jag blev inspirerad till att plocka fram den här smarta, underhållande boken, och jag är riktigt glad att jag läste den.

Albert Watson på Fotografiska Muséet

Albert Watson, Alfred Hitchcock (1973)

Fotot på Alfred Hitchcock som håller i en gås är onekligen genialiskt och dråpligt. Fotot av en hårig aphand som upproriskt riktar en pistol uppåt var säkert också överraskande och nyskapande när det togs, men är även estetiskt tilltalande på ett kittlande sätt.

Albert Watson, Monkey With Gun (1992)

Läckert, alltså. De flesta fotografierna av Albert Watsons utställning på Fotografiska Muséet är läckra. Är det något fel med det? Ja, för när den sidotexten talar om att Watson visar personligheten genom enkelhet, tycker jag att bilderna främst syftar till att markera coolhet. De är smickrande för den fotograferade och en prestation av fotografen. En egotripp för båda två. Är det något fel med det? Nej, inte om man skall göra ett snyggt skivomslag. Men de väcker inga djupare tankar. Kändisar eller icke-kändisar avbildade som maximalt snygga eller maximalt tuffa, med en hel del naken hud och litet pubeshår också, oh, så spännande! Några färggranna skyltar mot färggranna himlar fascinerar med sina enkla budskap, men i övrigt mest arrangerad coolhet. Nej, det är inget för mig.

Länk till Fotografiska Muséets sida om Albert Watson

Albert Watson, Breaunna

Chuck

Det dubbelliv som en spion måste leva tär på personligheten. I filmer och TV-serier ser vi spioner som riskerar livet under spännande äventyr, men döljer sig genom att spela tråkiga i sitt vardagsliv. Chuck Bartowski är dubbelt o-lyckad; i sin vanliga identitet är han en halvtafflig försäljare på elektronikkedjan BuyMore, och även i sin hemliga roll är han den fumlige killen som de riktiga spionerna måste täcka upp för. Han har inte ens bett om att bli spion! Men nu har han hamnat där han hamnat, och han gör så gott han kan hela tiden.

Av en slump (eller var det beräkning?) så har CIA:s databas med foton och information om internationella skurkar, vapen, planer och yrkesmördare hamnat i Chucks hjärna. Han kan inte kontrollera det själv, men när han ser ett ansikte eller ett föremål som matchar databasen blixtrar det till i hans huvud, och han vet att något dåligt är i görningen. Men själv är han ju en vanlig klumpig kille, så till hans hjälp kommer då två andra undercoveragenter från CIA, Sarah Walker och John Casey (Yvonne Strahovski och Adam  Baldwin).

Chuck är ingen ensamvarg utan har ett nätverk av familj och vänner, fast de hjälper alla till att bekräfta hans nörd-ställning. Barndomsvännen Morgan Grimes jobbar vid hans sida i The Nerd Herd, teknikerna på BuyMore, och vet inget om att Chuck jobbar för CIA. Han är ännu mer i vägen än Chuck, men vänskapen lyser igenom när de pratar, så man tror verkligen på att de båda har varit bästa vänner länge. Lika länge har Morgan också varit kär i Chucks syster Ellie, en söt och framgångsrik läkare. Hon bor tvärs över gården från Chucks bungalow tillsammans med sin läkar-fästman Devon, som är så snygg och vällyckad att Chuck för sitt inre kallar honom Captain Awesome. Ellie och Chuck står varandra nära, eftersom både deras mor och far försvunnit ur deras liv.

Speciellt under de första säsongerna ställs den litet misslyckade Chuck mot människor som verkar fixa alla situationer och göra guld av allt de tar i: Ellie, Captain Awesome, Casey, Sarah. Chuck påminns ofta om att han slängdes ut från Stanford under sin första termin, och att han inte har någon annan framtid än bland slashasarna i The Nerd Herd. Den surmulne Casey skulle gärna slippa behöva släpa på Chuck under uppdragen, men Sarah, vars täckmantel är att vara Chucks flickvän, är lojal och mycket tuff när det gäller att skydda Chuck. Väldigt snart börjar Chuck förstås önska att kärleken mellan dem båda inte bara var spelad, men skulle verkligen Sarah kunna älska en vanlig kille, en som är snäll och litet dum?

Det är litet svårt att hålla med alla som i serien kallar Chuck för misslyckad nörd, för jag tycker att han är JÄTTESNYGG! Han är dessutom så väldigt sympatisk och omtänksam att mitt unga flickhjärta bultar, och jag kan inte förstå hur Sarah kan behålla sitt  professionella avstånd. Jo, Zachary Levi som spelar Chuck är lång, stilig och charmig, men han visar hela tiden Chucks osäkerhet och oro, så jag kan faktiskt förstå att han känner sig som en drullputte. Men tack och lov är det inget som serien tänjer till det yttersta; även om man får anledning att skratta åt Chuck plågas han inte för hårt, och det är alltid honom man håller på.

Allteftersom säsongerna går får förstås Chuck mer erfarenhet och bättre självförtroende. Och han får faktiskt Sarah! Hurra! Ursäkta min spoiler, men det förstör inte så mycket. Den spänning som fanns mellan de båda innan de var säkra på den andras känslor finns kvar, speciellt som de båda lever i en värld av opålitliga spioner som kan byta lojaliteter på ett ögonblick. Men dynamiken i TV-serien bygger på att det finns (minst) en oumbärlig drullputte bland ett gäng seriösa CIA-agenter. Så när Chuck börjar bli erfaren och avslappnad, dyker det upp en ny chef för det minimala teamet med Chuck, Sarah och Casey. Det är Daniel Shaw, som spelas av den överjordiskt snygge och självsäkre Brandon Routh (Superman Returns), och Chuck börjar vackla igen. Så typiskt! Men genialiskt. Chuck måste bita ihop och lyda order från mannen som kanske tar hans flickvän.

Överlag är gästskådespelarna i Chuck väl utvalda och väl använda. Möter man nya skurkar och partners i varje avsnitt finns ju chansen att plocka in några kända namn. I ett eller flera avsnitt vardera har man kunnat se Tricia Helfer, svenska Mini Andén, Nicole Ritchie, Chevy Chase, Richard Chamberlain och en helt fantastisk Timothy Dalton. De blir alla en viktig del i handlingen; gamla partners antyder gemensamma hemligheter, internationella skurkar får personlighet och är inte bara ondsinta. Och även man alltid kan gissa att det skall sluta någorlunda lyckligt, känner man ofta att äventyren är på liv och död.

Efter fyra säsonger har serien utvecklats men inte tappat sin ursprungliga personlighet. Kärnan är en blandning av spänning, humor, ett hjärta av guld, och hur svag man kan känna sig vid sidan av dem som verkar ha allt. Men under historiens gång har det skiftat vem som "har allt" och vem som är månadens drullputte; de tuffa har blivit mer mänskliga och de osäkra har bitit ifrån när det har gällt. Nu har det nyligen blivit bestämt att Chuck kommer att få en femte säsong, en halvlång, och den blir det sista. Jag är ledsen över att serien tar slut! Men det är bra att den får en chans att knyta ihop alla trådar, och sluta innan den börjar gå på tomgång. Jag hoppas att alla skådespelare får nya, intressanta roller, och att producenterna skapar flera serier med samma goda stämning som Chuck.

Mockingjay av Suzanne Collins

*** Varning: Massor av spoilers om du inte har läst de första delarna av trilogin om Hungerspelen ***

Så har då Katniss räddats från sin andra omgång av Hungerspelen, till det mytomspunna Distrikt 13. Tack och lov är också hennes mor, syster och vän Gale där, räddade i sista minuten från Distrikt 12 innan det brändes till aska av styrkorna från Capitol. Men nu är det inte frid och fröjd att ha tagit sig till Distrikt 13; där knappt om resurser och man lever under upprustning för att kunna störta diktaturen i Capitol.

Livet i Distrikt 13 är faktiskt ännu mer detaljstyrt än i Distrikt 12; man har ständig uppsikt över sina invånare som är avdelade till stridsträning, noggrant avpassade matpauser och då och då stunder med det ödesmättade namnet Reflektion. Nej, tack och lov hör man ingen hjärntvätt eller nyspråk, men den ingående styrningen gör det klart från början att livet i Distrikt 13 inte är något fullgott alternativ till diktaturen under huvudstaden. Officerer som fört befäl i revolution och krig är heller sällan lämpade att leda ett land i fred. Finns det några planer för demokrati och sanningskommissioner efter att man lyckas att störta President Snow? Det kanske inte finns tid i boken att utveckla det, men det är något jag funderar på medan jag läser.

Något jag också funderar på är hur många människor det lever i de olika distrikten. Om Panem motsvarar ett USA förött av krig så kan inte alla invånare ha överlevt, tänker jag mig. Men jag får aldrig någon känsla av några större folkmängder, snarare att det bara verkar bo några tusental eller tiotusental i varje distrikt. Nåväl, de frågorna kan jag skjuta åt sidan.

Handlingen i Mockingjay är spännande. Nu samlar man sig alltså för att attackera de distrikt som fortfarande är trogna huvudstaden, och till sist Capitol självt. Soldater, vapen, planer, allt måste vara i toppskick, och det är spännande att läsa om de tekniska förberedelserna. Det är också tydligt att precis som i Hungerspelen så är det viktigt att presentera vad som händer i TV, att visa sin egen sida i ett vinnande ljus. Så lika viktiga som de väpnade styrkorna är alltså kameramännen, stylisterna och så Mockingjay, Katniss själv, symbolen för revolutionen. Är det cyniskt? Nej, snarare förståeligt och oundvikligt. The revolution WILL be televized - ledsen att säga emot dig postumt, Gil Scott Heron.

Under min läsning av Mockingjay blev det klart att President Snow kommer att spelas av Donald Sutherland. Vilken fantastisk rollbesättning! Han kommer att bli perfekt; intelligent, opålitlig och med en farlig glimt i ögat. Det berättas också att boktrilogin kommer att bli till fyra filmer. Jag hoppas att det främst är handlingen i Mockingjay som sprids ut på två filmer. Det finns en del kapitel där berättelsen går litet för snabbt framåt, där jag gärna hade velat få fler detaljer och allra helst några djupdykningar i vad som händer.

Trilogin om Hungerspelen är riktigt spännande, och även om jag tycker att den första boken är bäst, håller Suzanne Collins intresset uppe genom hela serien. Men trots att jag engagerar mig i hur det går för Katniss och människorna omkring henne, är det hela tiden litet på distans. Berättelsen tar mig inte in under hennes hud, jag känner inte hungern eller rädslan så starkt som jag kan göra när jag läser andra berättelser. Men jag tycker ändå att böckerna om Hungerspelen är välskrivna, tänkvärda och läsvärda, och jag ser fram emot att se dem på bioduken.

Fler böcker av Suzanne Collins:
The Hunger Games
Catching Fire

Jockum Nordström och Marcel Dzama på Galleri Magnus Karlsson

Jockum Nordström, HOO HWEM VILKEN (2011)

Det är sällan som jag ser på konst och tänker "Det där skulle jag också kunnat göra". Jag uppskattar naivistisk konst, och vet att det kan ligga en hel del tänkande och planerande bakom den. Till och med när jag ser simpel konst som inte passar min personliga smak, kan jag föreställa mig att konstnären hade en tanke bakom verket. Men när jag ser Jockum Nordströms teckningar och collage, tänker jag alltid "Det hade jag kunnat göra bättre själv". En massa slarvigt ritade och målade gubbar och djur, och så litet porr inslängt för att kittla. Vad vill han säga med det? Bilderna fungerade en gång för mig, som en nostalgitripp tillbaka till min barndon i ett höghusområde på sjuttiotalet. Men efter det då? Jag ser ingen utveckling eller djup i Nordströms bilder, och inte något intressant heller.

Marcel Dzama A MULTITUDE OF SUFFER (2011)

På Galleri Magnus Karlsson samsas Nordströms tavlor med målningar av Marcel Dzama. Dzamas bilder är tecknade på notpapper, där finns pytteliten snirklig text också, och färgerna drar åt brunt och vinrött. Bilderna har tema från en medeltida karneval med inslag av våld och naket. Nordströms och Dzamas verk påminner om varandra, så det blir inga stora kulturkrockar när de skapar tavlor tillsammans. Men tyvärr blir det heller inget större och djupare av deras samarbete. Ett plus ett blir knappt två.

Länk till Galleri Magnus Karlsson

Jockum Nordström & Marcel Dzama THE LEILA BALLET (2011)

Don Pasquale på Kungliga Operan

Jag får mig några skratt redan innan musiken börjar. När jag läser handlingen i programmet fnissar jag åt den otroligt fåniga handlingen. Visst, det är inte ovanligt med operor byggda på torftiga historier, men Don Pasquale har plockat ut det mest korkade ur några liknande libretton och inte lagt till något djupare.

Nästa skratt kommer när jag vänder blad, och läser Philip Zandéns pompösa programförklaring. Är det sant, kan han verkligen hitta undertoner av revolution i skenäktenskap och testamentesutpressning? Jag kan tänka mig några allvarliga aspekter att betona; de ekonomiska omständigheter som gör att Ernesto behöver få ärva Don Pasquale och att Norina behöver en man som kan försörja henne. Men Zandén har visst kört huvudet djupt ned i den proletära myllan från 1968. Oj oj. Vad skall det leda till?

På nästa uppslag läser jag att Gaetano Donizetti skrev operan på en vecka efter ett vad med vänner, och skamlöst blandade in stycken från tidigare egna verk. Hinner man smyga in frön till en revolution när man svänger ihop en opera på skoj med vänster hand? Det tvivlar jag på, medan jag skrattar igen.

Och när så ljusen släcks tonar Philip Zandéns stämma fram i högtalarna som en sista egotripp, efter den att själv breda ut sig på affischerna för operan. Nåväl, det kanske inte var hans eget val, och han är ju rätt så stilig, så man kan väl hoppas att hans ansikte lockar några som inte går på operan annars.

Foto: Hans Nilsson

Sedan blir det mindre lustigt. Scenen är nästan naken, så när som på en stor vit skiva i mitten och en soffrad längst bak längs väggen. Där sitter alla medverkande när de inte agerar. Kören har dessutom som uppgift att knata fram och tillbaka och göra små irriterande saker, sprattla med benen ibland, inte ta sig själva på allvar och rent allmänt sticka hål på illusionen på scenen. Det gör mig lika besviken som 70-talets barnprogram när jag var liten. Vad är det för fel med att vara seriös? Varför beter de sig så? Förtjänar vi inte att få se något fint?

Musiken är ju vacker! Fast John Erik Eleby sjunger sin Don Pasquale forcerat och struttigt, kanske med flit för att understryka hans löjlighet, men det tycker jag är synd. Jag försöker att bara höra linjerna i Elebys vackra röst, men det hjälper inte helt. Och det är värst så löjliga replikerna låter på svenska!

När Ernesto (Mats Carlsson) skall sjunga sin sorgsnaste aria märker jag vådan av att Donizetti stjäl från sig själv. Klangerna och melodierna är så lika vansinnesarian ur Lucia di Lammermoor, och den ledsagande trumpeten låter så mycket som flöjten med motsvarande roll, att jag börjar att längta efter Lucias vansinnesaria. Men jag tror ändå på Ernestos sorg, fastän kören fånar sig igen.

Så får jag äntligen ett äkta skratt! Det är Norina (Marianne Hellgren Staykov) som klär ut sig till Sofronia, hämtad direkt från klostret och så fruktansvärt blyg i sällskap av män. Don Pasquale faller pladask för henne, och man ordnar blixtsnabbt ett (sken-)äktenskap. Och då! Då blir den väna Sofronia en Xantippa, börjar köpa in möbler och kläder för dyra pengar och kör med sin förvirrade make, som börjar ångra sig djupt. Det är jätteroligt!

Foto: Alexander Kenney

Men det var ju Ernesto och Norina som älskade varandra. I månskenet sjunger de en vacker och innerlig kärlekssång (som inte kan förstöras helt av pussljuden i högtalarna och att kören hånglar i bakgrunden). Och si, så slutar det lyckligt ändå! Nej, Don Pasquale är inte ett av Donizettis mästerverk, men den hade ändå förtjänat bättre behandling än den här uppsättningen på Kungliga Operan.

Länk till Operans sida om Don Pasquale

The Tree of Life

I inledningen till Terrence Malicks film The Tree of Life får vi några brottstycken ur ett liv; familjeband, sorger, ekon av barndomen i en vuxen mans liv. En fågelflocks flykt mellan skyskrapor övergår i ljusfenomen, som övergår i framvällande lava, som övergår i magnifika bilder av galaxer och nebulosor. Under mer än en halvtimme visar Malick en skapelseberättelse; stjärnstoft, solar, planeter, vulkaner, djupa hav, vågor, gryende liv, dinosaurier! Skönheten och kraften i bilderna fångar mig, och mina tankar vandrar inte för ett ögonblick. Tänk så många miljoner års utveckling som har lett fram till vårt liv nu; hus, gator, familjer, skivspelare, fabriker med arbeten åt människor.

Det föds ett barn, en pojke med mjuka runda armar och ben, som älskas och tas om hand av sin vackra mor med rödlockigt hår. Det föds en pojke till, och en till, och till slut är de tre bröder som leker på sin gård och bråkar ibland. Mamman (Jessica Chastain) är närvarande, älskar dem och försöker jämka samman dem när avundsjukan slår till. Hennes röst har talat under inledningen om hur nunnorna lärde henne att det fanns två krafter: naturen, som är självisk och krävande, och nåden, som är osjälvisk och förlåtande. Hon är ju själv så kärleksfull och förstående mot sina barn, och ändå så full av en naturlig kärlek, att jag tycker att det är svårt att förstå den uppdelningen.

Så kommer i alla fall den andra kraften in i livet; pappan (Brad Pitt), också kärleksfull mot sina pojkar, men också sträng och lynnig. Där ser man verkligen två krafter kämpa emot varandra; kärleken och kravet på underkastelse. Man ser kampen i pappan, och man ser den i pojkarna. Kameran följer den äldste pojken, som pressas av en ständig skuldkänsla över att inte vara god nog och en vilja till uppror. Det är litet för enkelt att modern står för den stadiga, villkorslösa kärleken, och fadern för yttre pålagor och ett kontrollbehov som inte verkar syfta till något. Det finns så många goda, älskande fäder, och sorgligt nog mödrar som skrämmer och plågar sina barn. Men filmen väver ändå så väl samman de två stridande krafterna och hur de formar
barnen.

Många scener är ordlösa; långa, långsamma, stillsamma eller vilda. Inte alltid vackra, men rogivande och sköna för att de så helt och hållet lever sig in i personerna de visar. Filmens val av musik är vackert men litet lustigt; Brahms, Bach, Smetana och spännande nog just den Mahler-symfoni som låg i min skivspelare hemma.

I en modern, kal designerlägenhet och utanför spegelblanka skyskrapor rör sig pojken som vuxen (Sean Penn) och vill nog försöka jämka samman de båda krafterna. Mest av allt hör han moderns lugna ord om kärlek; hur viktigt det är att älska. Det är sant! Men ser jag på staden runt omkring mig ser jag allt som inte hade skapats utan den ambitiösa kraften som driver framåt; hus, vägar, bilar, och filmkameror som låter en säker regissör skapa starka filmer som den här. Det vill jag inte vara utan. Jag vill att båda krafterna skall få råda; kärlek och framåtskridande.