Roger Smeby och Afrang Nordlöf Malekian på Bonniers Konsthall

På Bonniers Konsthall visas verk av årets stipendiater från Maria Bonnier Dahlins Stiftelse, Roger Smeby och Afrang Nordlöf Malekian. Roger Smeby har jobbat med  underhåll i tunnlarna i Stockholms tunnelbana, en erfarenhet som tar form i hans intressanta tavlor. Att jobba i en miljö dag ut och dag in kan få fantasin att spinna fritt, särskilt som det i Smebys fall är spännande platser och perspektiv som de flesta inte har tillgång till. 

Ljuset är dämpat i det första rummet, där fyra tavlor och en varningsstång av Smeby finns på plats. Grå-grå-grå med inslag av vitt är stenväggarna som han har målat av. Men de bär alla på litet hemliga egenheter som man inte ser direkt, särskilt inte från nära håll utan först flera steg bort. De ditmålade konturerna av en grip blandar sig med stenpartiets egna färgväxlingar i en av tavlorna. I en annan liknar stenens regelbundna former en vägg av granruskor. I en tredje kompletteras det skrovliga berget av tunnare svarta konturer och en ros, något så oväntat i den karga miljön. Och i den fjärde tavlan är marken full av småsten som ser ut som myllrande folkmassor. "Vi bor här, ni bara hälsar på."

Och mitt emot gripen, vikt över dörröppningen, har Afrang Nordlöf Malekian byggt en tupp av flyttbara magneter. Ghoogoli - Kuckeliku!

Andra tavlor av Smeby använder sig ännu mer av motsatsförhållanden. Intill noggrant målade  fast litet slitna byggelement och en räls som leder in i en mörk tunnel, hänger en bild av ett snötäckt, beskogat berg mot en blå himmel med moln. 

Ovanpå en murad tunnelingång är en arg björn fångad i ett glasklot, och ytterligare omgärdad av stalaktiter som liknar huggtänder.

I andra tavlor lyfts den inneboende skönheten i miljöerna fram, som symmetrin i spåren som korsar varandra och lamporna längs väggarna, och strukturen i tunnelns tak.

Ytterligare andra bilder ger vardagsföremålen en övernaturlig känsla. Skyddshandskar blixtrar fram en hårdrockslogga. En starkt strålande lampa gör reflexrocken till en egen varelse med mystiska krafter.

Varvat med Smebys tavlor finns som sagt verk av den andre stipendiaten, Afrang Nordlöf Malekian. Trots att han också bidrar med konkreta föremål, handlar hans arbete ännu mer om att (åter)skapa känslor och stämningar. Det kräver mer av betraktaren, och stänger i många fall ute oss som, även om vi vill förstå, inte har samma erfarenheter av att leva i Iran eller som exiliranier i diaspora. Men vi får ändå en kort inblick i glamouren och det självmedvetna skämtandet i den fejkade dokusåpan Keeping Up With the Iranians; lejonets och solens centrala roll i kulturen; och granatäpplets självklara roll i skapandet av mat och av minnen. Granatäppelsaften som spillts över den vackra bordsduken har förevigats med handsydda stygn kring fläckarna, som ett försök att bevara minnet av middagarna och diskussionerna som hållits över bordsduken på olika platser i världen. Vi kan bara önska att människorna som flytt från Iran en dag kan återvända från sin exil till ett fritt land.

Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater 2025 - Bonniers Konsthall

The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin

Landsvägsrövaren Dick Turpin (1705-1739) är än idag ihågkommen som en folkets romantiske hjälte för sina vågade kupper i Essex på 1730-talet. Säkerligen överdrevs hans rykte redan i pamfletterna som spreds direkt efter hans hängning, och böcker, filmer och TV-serier som har gjorts sedan dess har kunnat välja hur de skall presentera mannen. I komediserien The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin blir han av Noel Fielding flamboyant gestaltad med anakronisktiska kommentarer och företeelser, bland rövare och ädlingar där omoralen och hederligheten är ojämnt fördelad, och sympatin genomgående ligger hos Dick Turpins gäng av klumpiga och ofta osäkra rövare.

Humorn är stundtals burdus men överlag lättsam, och bland de många skådespelarna med god känsla för komik finns också sådana ess som Mark Heap, Tamsin Greig och Hugh Bonneville i återkommande roller. I kortare inhopp ser vi också stjärnor som Diane Morgan och Natasia Demetriou, som i dundrande intertextualitet kallar sin nyaste älskare för Jeff.

Häxor och andra övernaturliga företeelser utgör ett par av Essex-gängets utmaningar, men konkurrerande banditgäng är minst lika farliga, och korruptionen i den styrande klassen desto svårare att komma undan. Men även om Dick Turpin är nästan lika klantig som sina rövarkompisar, klarar han sig igenom det mesta - till folkets jubel - tack vare sin list och sin charm.

Die Haarteppichknüpfer av Andreas Eschbach

De män som väver hårmattor är en utvald skara, men förutom att arbetet i sig är tungt så är alla regler kring det än mer krävande. Mannen får bara använda hår från sina hustrur och döttrar, och eftersom yrket går i arv måste han ha en son - men bara en - att överföra kallet till. En man skapar en matta under sin livstid, säljer den till de kringresande uppköparna, och skänker betalningen till den utvalde sonen som har att leva av pengarna för resten av livet, medan han bildar familj och börjar väva sin egen hårmatta. Traditionerna kring detta har uppehållits på hela planeten i årtusenden, trots att minsta avvikelse eller olycka kan leda till familjetragedier.

De färdiga hårmattorna levereras via rymdskepp till kejsaren, för att pryda hans palats. Kejsaren! Han har levt i årtusenden, och det är han som får stjärnorna att lysa på himlen. Några av människorna på den primitiva planeten känner till att det finns andra planeter, och att även de väver hårmattor åt kejsaren. Det är förbjudet att ifrågasätta kejsarens gudomlighet. Men nu landar en besökare från ytterligare en annan planet och insisterar på att kejsaren är död.

Från att ha varit en mild form av fantasy-äventyr i historisk miljö ändrar boken inriktning och blir till space opera. Rebellerna som störtat kejsaren upptäcker av en slump planeterna med hårmattevävarna i det enorma imperiet som spänner över flera galaxer. De förbryllas av hårmatteproduktionen, och försöker utröna vart mattorna förs och också syftet med produktionen som ju har pågått i tiotusentals år.

Initialt berättar Andreas Eschbach genom att en person i taget är huvudperson i var sitt kapitel. Det är skickligt sammanpusslat för att både ge bakgrundshistorien, vad traditionen betyder konkret för samhällena och för att belysa enskilda människoöden. Dock förblir karaktärerna ändå platta, och alla försök till att blanda in mänsklig åtrå blir bara pinsam och onödig. Några kapitel mot slutet av boken verkar först också bara finnas där för att författaren vill skapa några episka bilder av ett fallande imperium, men får sin förklaring när trådarna snabbt knyts ihop till en heltäckande förklaring i det näst sista kapitlet.

Boken finns också på engelska under namnet The Carpetweavers.

Daniel Karlsson Trio på Fasching 2026

Daniel Karlsson Trio har gett ut ett par skivor som låter mycket bra, och även om jag inte kan dem tillräckligt väl för att komma ihåg låttitlarna kände jag igen det fina soundet från Sorry Boss under konserten på Fasching. Från Daniel Karlsson konstanta, pärlande piano skalar bas och slagverk upp (och ned) till högre tempo, eller bara mer intensitet. Det är förstås inte konstigt, men mycket härligt, att musiken låter extra livfull på en konsert. Vid flygeln skruvar Daniel Karlsson fram ljudeffekter som gör att den samspelta trions ljud låter ännu mer organiskt framvuxet. Vi i publiken vill så gärna applådera men hinner inte, för knappt har en låt slutat så börjar nästa.

Efter ett tjugotal minuter är det äntligen paus för mellansnack så att vi får klappa! Sedan får vi veta att bandet nu skall spela låtar de aldrig spelat live förut, efter att de repade igår. Verken i fråga heter Comfort Zone, som har ett skönt gung, och The Fox, som verkligen låter som att de jagar fram. Även om de inte sitter lika säkert som de äldre låtarna så är de bra. Men i den mer etablerade repertoaren kan ensemblen slappna av och breda ut sig, och det ligger stort värde i det. 

Vi får fler av de kända låtarna både före och efter paus. I en av dem är det Christian Sperings fina basspel som får inleda och driva musiken, medan piano och slagverk smyger in och stöttar då och då från var sitt håll. Sedan följer en låt så mjuk som ett moln, och sedan en mycket stillsam låt, sparsam med toner, där Fredrik Rundkvist bidrar till mystiken med särartade ljud från trumhörnan. 

Ledsen, bossen, nu är det dags att klocka ut. Daniel Karlssons roliga pianointro till Clock Out känns som att rusa i cirklar vid stämpeluret tills man får fly ut i världen. Det är sista ordinarie låten, men vi får ett extranummer som heter Moderato för att den är litet lagom av allt - fyrtakt, ingen reverb, normal. Det låter som en sådan där svensk jazzlåt med stämning av sommarkväll. Det tackar vi för i snöslasket. En fin avslutning på en väldigt bra och välbehövlig konsert.

Invasion

TV-serien Invasion, som handlar om hur utomjordingar invaderar jorden, hade några bra idéer som utgångspunkt: att inte bara fokusera på USA utan visa förloppet i fler av världens länder, och att följa människor som inte alltid vet vad som händer utan stressas av egna problem i vardagen. Men sedan slarvade Invasion bort allt, främst genom tafflig dialog, icke-konsistenta karaktärer som gör ologiska och jättekorkade val, och så stora luckor i seriens interna logik. Om det inte varit för detta hade det varit acceptabelt att man inte får se de attackerande utomjordingarna förrän halvvägs genom första säsongen. Nu är de första avsnitten mest stressande och plågsamt dåliga, med familjegräl som inte tar slut ens under civilisationens sammanbrott. 

Frånvaron av aliens ger känlsan av låg budget, som när en stor strid som man inte får se pågår bortom ett krön, dit några springer och några sedan kommer tillbaka med skador. Men överlag lider serien mest av att manusförfattarna inte förstår hur företeelser i verkligheten utspelar sig eller hänger ihop med varandra, och skapar än mer förvirring då de inte verkar ha tänkt igenom hur utomjordiska artefakter och utomjordingarna själva fungerar. Första säsongen avslutas med att några gör något halvmagiskt som vi bara får se brottstycken av, och hux flux så har mänskligheten vunnit. Men de gigantiska rymdskeppen ligger kvar kraschade på jordytan, och det verkar finnas aktivitet där, fast det är det nästan ingen som bryr sig om, förutom till exempel den halvgalna multigenitechmiljardären som styrde och ställde vid sidan av den hastigt hopkomna världsregeringen i Afrika.

Några av människorna på jorden verkar ha mental kontakt med utomjordingarna. Från person till person är det osäkert hur det fungerar; det verkar bero på vad handlingen kräver för stunden. Generellt är det så som manuset verkar skrivet: några dramatiska händelser utan sammanhang, än mer melodramatiska dialoger och känslosamma uppgörelser. Och allt eftersom de tre säsongerna förflöt, blev ovanstående bara sämre och sämre. Var det meningen att vi skulle börja heja på utomjordingarna?

Jag tar inte farväl av Han Kang

Bokens skyddsomslag visar en litet disharmonisk avbildning av fallande snö mot en mörk bakgrund, men själva boken därunder är mörkt röd som blod. När Han Kang fick Nobelpriset dök det upp artiklar som satte hennes skrivande i kontext till våldsamma händelser i Koreas nära historia, något som kan ses också i andra författares verk och på film.

Efter att ha forskat om en massaker som skedde för bara ett tiotal år sedan, har ångesten flyttat in i Gyeonghas kropp. Hon föreställer sig smärtan av att genomborras av bajonetter, men hela existensen tycks också pressa sig mot henne, trycka henne ut ur verkligheten. Oron tar sig psykiska och fysiska uttryck, i form av migrän, magproblen och återkommande mardrömmar.

Smärtan kan bara fördrivas med ännu större smärta. När Inseon kallar, en vän och samarbetspartner i arbetet med att upptäcka och berätta om de grymma brott som begåtts mot befolkningen, lämnar Gyeongha allt för att göra vad hon ber om. Medan Inseon genomgår en oerhört plågsam behandling för att inte förlora sina fingrar, måste Gyeongha ta sig till hennes hem på Jeju för att ta hand om hennes fågel. Från den tryckande sommarhetta Gyeongha befann sig i i de tidigare kapitlen, hamnar hon nu i ett snöoväder som bit för bit stänger ned hela ön. Hon anländer med det sista flyget innan flygplatsen stängs, taxibilar vägrar att köra och hon uppmanas att ta någon av bussarna som fortfarande går, för att komma till byn närmast Inseons verkstad och hem.

Ens egen fantasi fyller lätt i känslorna och scenerierna. Trots att det brådskar att ta sig fram innan det är för sent, skapar de fallande snöflingorna stillhet i kvällsmörkret. Trots att den anhopande snön kommer att göra det svårt att känna igen hållplatsen och hitta till Inseons hus, och trots att dess kyla kommer att göra halvtimmesvandringen dit potentiellt livsfarlig, så är den en vacker och rogivande syn. Minnet av alla gånger jag själv oroat suttit på en buss till ett nytt, okänt ställe och försökt att gissa vart jag skall kliva av, gör att det känns så sympatiskt att se samma situation berättad i en bok. Trots oron och faran finns det ett stort lugn i den delen av boken.

Väl framme i Inseons hus är det vardagliga förvandlat till overklighet; ingen välkomnande Inseon som lagar värmande böngröt, ingen mat i skåpen, inget elektriskt ljus, bara skuggor över verkstaden där blodstänk vittnar om olyckan Inseon var med om. Det overkliga blir än mer konkret i de påtagliga bevis och berättelser om massakrer som Gyeongha nu får uppleva. För på Jeju mördades tusentals människor i jakten på kommunister, och när de få efterlevande har kämpat för att ta reda på vad som hände, uppdagas allt mer av de hänsynslösa handlingarna. Det långsamma men noggranna berättandet och kopplingen till platsen och människorna gör att någon eller några av de tusentals mördade tar plats i form av sina plågor och saknaden hos människorna de togs bort från. Till viss del mildrat av det svartvita, suddiga mörker som snön utgör, men ändå djupt känt i kroppen.

Fler böcker av Han Kang:

The Vegetarian

Eriks och Elisabeths semester på Orionteatern

Bilen hostar till och dör när Erik och Elisabeth rullar in till Granngårdens pensionat. Eller var det Grangården? Vad stod det på vouchern? Ja, de har hamnat på rätt pensionat och sviten de bokat finns nog att tillgå, men exakt vad de har betalat för är oklart, och fler och fler avgifter tillkommer. Visst har de dusch på rummet, men de har ju inte bokat varmvatten. Allt det här är litet extra roligt med tanke på att paret kommer från Borås, där man till mans är erkänt snåla. Alla klagomål slussas vidare till nästa beslutsinstans på pensionatet, från trädgårdsmästare till room service och vidare till direktionen. Fast alla positioner innehas av pensionatets barska ägarinna, i ny outfit för varje ny roll.

Det är uppfriskande att se äldre personer i drivande roller - pensionatsföreståndarinnan, livebandet på sidan av scenen, och det välekiperade diplomatparet som dragit sig tillbaka från tjänsten i Bryssel. Deras systerson och ägarinnans dotterdotter Lillan sticker ut som de enda ungdomarna i pjäsen, och gör det lättare att förstå flickans längtan efter att fly ett liv hon bara hört om i sånger. Men på Grangårdens pensionat har man sina rutiner, och på lördagkvällarna är det Show. Det kostar extra! Vilken glädjedödare Erik är som inte vill betala. Showen ställs in, alla blir upprörda, och det är inte det enda misstag han skall komma att begå. Till slut betalar han i alla fall hundringarna det fikas efter, och oj vilken show vi får då!

I pjäsens andra akt stiger den surrealistiska stämningen, medan referenser till Dantes Gudomliga komedi och Jesu död och uppståndelse varvas in i händelserna. Medan stamgästerna och husägarinnan burdust kör med gästerna, skyfflas verkliga tragedier undan - Lillan talar trevande om sin döda mamma, och Elisabeth är fortfarande djupt i kris sedan parets dotter dödades i en bilolycka för tre år sedan. Men ingen får tid att stanna upp och hantera sin sorg när nya absurda händelser kastar om alla förutsättningar. Nej, Grangården var nog inte rätt ställe för Erik och Elisabeth att återhämta sig, men om vi i publiken kan hantera den grymma verkligheten så blir Eriks och Elisabeths semester till en show man inte glömmer i första taget.

Länk till Orionteaterns sida om Eriks och Elisabeths semester

The Chair Company

Det borde vara ett ögonblick av triumf för Ron Trosper när han presenterar planerna för köpcentret han skall leda byggandet av. Men när han sätter sig ned efteråt, går stolen sönder under honom och han hamnar på golvet. I Ron Trospers sinne är det en oförlåtlig nesa, och med en dåres envishet börjar han leta efter syndabocken: stoltillverkaren TECCA. Men ett enkelt samtal till deras kundtjänst leder ingenstans. Ett hemligt besök på det angivna fabriksområdet gör bara saken ännu konstigare - där finns bara en mystisk stor röd boll och porr.

Men Rons undersökningar går inte spårlöst förbi, och en kväll blir han attackerad av en man som varnar honom för att rota mer i TECCAs affärer. Det gör bara Ron alltmer övertygad om att han måste leta vidare. Genom efterforskningar som är galna och listiga på samma gång får han tag i mannen som hotar honom, Mike Santini, som Ron istället anlitar som sin egen (porrberoende och ännu mer galne) sidekick.

Ron och Mike verkar konstiga, fixerade som de är vid något som inte verkar vettigt, men de matchas av de udda personligheterna på Rons firma Fisher Robay. De övriga anställdas obekväma relationer och internutredningarna som startas på grund av det korsar Rons planer på hämnd på TECCA, vilka nu tar upp mer och mer av hans vakna tid. Straight man i det hela är Rons ytterligt normala, vänliga och överseende fru Barb, men deras vuxna barn har sina egna problem som får stå tillbaka för Rons maniska detektivarbete. Alltmer komplicerade efterforskningar gräver fram konstiga typer och deras minst lika komplicerade kopplingar till det alltmer mystiska företaget TECCA. Det orimliga i Rons antaganden vägs upp av att hoten mot honom blir alltmer allvarliga (och fortfarande konstiga).

Humorn i The Chair Company är av ett udda slag som kommer att vara avskräckande för många, men när man följt Ron Trospers jakt på skrynkliga existensers långsökta kopplingar till ett bedrägeri som inte ens verkar lönsamt, blir man lätt lika manisk som han och vill veta hur det fortsätter i nästa säsong. 

Jävla karlar av Andrev Walden

Det är svårt nog att försöka förstå vad som gäller i vuxenvärlden när man är barn. För Andrev är det ännu svårare när papporna i hans liv har olika regler, ofta mycket hårda krav regler som beror av deras egna nycker, och inte så sällan straffar honom för vad de tycker han gör fel. Mamman, den enda fasta punkten i hans liv, råkar också illa ut gång efter annan på grund av männen hon dras till, eller som dras till henne. Efter hand börjar Andrev se när någon av männen de möter är på väg att bli en ny pappa till honom och de två småsyskonen. Efter många våldsamma och oroliga förhållanden hittar mamman en stabil man, men tråkigheten kan också vara plågsam och besvikelserna stora med honom.

Boken Jävla karlar kan delvis ses som rage bait och vatten på kvarn i den här tiden då kvinnor (tack och lov) alltmer högljutt avspisar dåliga män och väljer att leva ensamma. Men det råder ju inget tvivel om att det finns en uppsjö av lika omogna, missunnsamma, kontrollerande, elaka och/eller våldsamma skitmän som de som mamman flyttar ihop med. "Jävla karlar!" utropar mamman och bästa väninnan, medan pojken undrar om han också kommer att bli en sådan när han blir stor. Men än mer undrar han över Indianen, mannen som är hans riktiga pappa och som han aldrig har träffat. Mamman berättar bara om honom i brottstycken som verkar gå stick i stäv med vad pojken har hört tidigare.

Boken berättar tillräckligt mycket om de olika pappornas beteenden för att man skall kunna tänka sig in i hur det var för barnen att huka sig under deras diktatorsfasoner, men håller kapitlen korta och gräver inte ned sig i eländesskildringar. Däremellan är handlingen rik på de fångade ögonblick av förvirring och förundran som man kan vara med om under uppväxten, fint fångade så att man känner sig vara med i 80-talsmiljöerna och de andra barnen som kan vara mobbare eller ens bästa vänner. Det är mycket väl skrivet.

Jordens hjärta/Eatnama váibmu på Operan

Sjungen på nordsamiska (med svensk text) får vi se och höra den samiska skapelseberättelsen, där skaparen Ipmil kallar fram sina barn Beaivi (Solen) och Mánnu (Månen) för att lysa över världen som hen skapar av en rens kropp. Beaivi är en hel barnkör som sjunger och dansar över scenen, men Mánnu är en svartglittrande gestalt som sjungs helt fantastiskt av countertenoren Jan Jakub Monowid.

Av solens två söner älskar Njáveš den ljusa, frodiga jorden, och brukar den tillsammans med sin hustru Beaivinieida som kan kalla till sig renarna med sin jojk. Brodern Háhčes däremot längtar efter att utforska nya världar, och följer med Mánnu till det mörka riket. Men där trivs inte hans hustru Mánuneida, trots att hon är månens dotter, och de båda ger sig upp till den solbelysta ytan där Njáveš och Beaivvinieida bor.

Trots att Mánuneida är avog, avundsjuk och missunnsam mot Njáveš och Beaivvinieida, kan man tycka synd om henne som inte känner sig hemma någonstans, inte kan locka renar med jojk, och inte ens höra jordens hjärta (och hennes många spännande sångstycken framförs mycket väl av Minna Tägil). Men hennes ilska driver de båda bröderna till fiendskap mot varandra med ett sorgligt slut. Ipmil blir rasande över vad människornas girighet har åstadkommit, när hen hade gett dem allt de behöver! Ipmil vill dränka hela världen i vatten, men Beaivinineida lyckas vädja om förlåtelse och räddar så världen till slut.

Scenografin på Kungliga Operans stora scen är ett under av kreativitet; som en tecknad bok som fått så mycket liv att man vill flytta in i dess sagor. Musiken är fantastiskt vacker och följer känsligt handling och sångare, vilket inte är överraskande när det gäller en så skicklig och inkännande kompositör som Britta Byström. Jordens hjärta/Eatnama váibmu är en modern klassiker, väl värd att sättas upp många gånger igen på Kungliga Operan och andra scener.

Länk till Operans sida om Jordens hjärta

Foto: Sören Vilks

Pluribus

Den här gången är det inte ett virus som gör nästan hela jordens befolkning till mordiska zombies. Det är ett virus som gör nästan hela jordens befolkning till välvilliga, hjälpsamma samhällsmedborgare. Låter det bra? Inte riktigt lika bra när man likt Carol Sturka är en av dem som är immun mot smittan, och nu ser hur varenda människa blivit till en leende avatar med en centralstyrd vilja att hjälpa även Carol. Men deras omsorger klingar otäckt i formen av koruset "Hi Carol! We love you!" Deras försök till närmanden är på olika sätt motbjudande för henne.

Carol drar sig undan i sitt hem i Albuquerque och försöker klara sig själv. Ensam och isolerad från omvärlden ser vi henne slita med olika uppdrag som är både fysiskt och mentalt tunga, i synnerhet att gräva en grav för den älskade partnern som dog i inledningsskedet. Det är frestande att be de vänliga människorna om hjälp. Carol måste överlägga med sig själv om hur mycket som är OK att be om. De svarar ju på alla hennes frågor, och vill ge henne vad hon än önskar för att hon skall må bra. Men allra helst vill de att hon skall bli en av dem, för hennes eget bästa, för den fullkomliga lyckan att uppgå i det centrala medvetandet.

Det är tretton människor i hela världen som likt Carol inte har påverkats av viruset. De har en annan inställning till det än hon. Flera av dem är nöjda med att vara med sina familjer, även om familjemedlemmarna har blivit ovanligt följsamma (eller kanske just därför). Mr. Diabaté i sin tur utnyttjar människoflockens hjälpsamhet till max, har skaffat sig ett harem av vackra kvinnor och tar för sig av den högsta lyxen som världen har att bjuda. De har absolut ingen lust att hjälpa Carol upphäva förtrollningen.

En intressant aspekt av TV-serien Pluribus är att även om Carol letar efter en lösning för att återuppväcka alla individers personligheter, så är det inte huvud-äventyret. Istället handlar det om hur man (Carol) hanterar ensamheten, den möjliga kontakten med en välvillig fiende, hopplösheten inför isoleringen och den underliga, förändrade världen. De övriga opåverkade människorna hanterar omständigheterna på sina egna sätt, och har sina individuella skäl till det som kan vara lika giltiga som Carols. Även Carol får kompromissa med sin stolthet, och vi får se henne förändras inte bara av saker som händer utan av den rena ledan.

Med hela världen för sina fötter bjuder Pluribus på scener i makalösa omgivningar, och också scenerier som blir spännande av bristen på människor, för att inte tala om de koordinerade människomassor som ibland kliver in och fixar saker vare sig Carol vill eller ej. Att följa de många långsamma, tysta scenerna där viktiga detaljer sker kräver koncentration men blir ändå en form av meditativ förlösning.

I science fiction-berättelser likt denna - till exempel klassikern The Andromeda Strain - handlar det ofta om att hitta en lösning på problemet, så att världen kan bli som vanligt igen. På nätet florerar redan måna teorier om vad den lösningen skulle kunna vara i Pluribus. Även om jag också är nyfiken på upplösningen, är jag i den första säsongen mer intresserad av hur isoleringen påverkar Carols mentala hälsa, och hennes inre kval och yttre val i förhållandet till den sammanlänkade folkmassan - och inte bara hennes, utan de övriga opåverkade individernas val, även om de mer sällan kommer i fokus.

Overksamhet, frustration och envishet kan varieras på så många intressanta sätt. Rhea Seehorn gestaltar den redan skeptiska och folkskygga Carol Sturka ypperligt, och seriens skapare Vince Gilligan har tänkt ut en historia som skall sträcka sig över fyra säsonger. Det bådar gott åtminstone för oss tittare.  

Shroud av Adrian Tchaikovsky

Att utforska nya planeter är inte rutin, för alla är olika, men det finns ett etablerat protokoll att följa efter många erfarenheter. Att vara en i besättningen på ett skepp på väg mot en ny planet, eller i det här fallet en måne, är inte heller så spännande som det skulle kunna vara, eftersom i princip alla ombord är livegna och deras arbetsgivare/ägare har höga avkastningskrav på sina projekt och i förlängningen sina anställda. Vår berättare June Ceelander har just väckts ur den djupsömn man placeras i för att inte slösa resurser som mat och luft medan man inte är profitabel.

Månen som skeppet kretsar kring, och som kallas Shroud, har dubbla gravitationen mot jorden och ligger i ständig skugga från planetsystemets sol. Drönare som sänds ned för att inhämta information kommer inte så ofta tillbaka. Av dem som gör det är det svårt att utläsa något, då den höga elektromagnetiska interferensen stör ut de flesta försöken till datainsamling. Till slut får man ändå några suddiga bilder från ytan, och det man ser är som människans värsta mardröm. Där finns någon form av liv; flera meter stora varelser med många ben och ett yttre skelett som rör sig på sätt som är oanade och ologiska för mänskliga sinnen. 

Adrian Tchaikovsky är bra på att beskriva den tvingande stämningen på skeppet, som blir än mer tryckt av vad som hotar på ytan. Det är meningen att företaget som June arbetar för skall bygga en gruvstation för att utvinna resurser från månen för vidare expansion. Hon ingår i en mindre grupp som skall utforska förhållandena på marken innan arbetet börjar. Som om inte arbetet var tungt nog redan så kastas June och kollegan Mai Ste Etienne efter en olyckshändelse oförberedda ned på månen, tack och lov i en pod som Ste Etienne byggt just för att röra sig på Shroud med dess underliga flora och fauna. Men markförhållanden är ännu värre än de hade förutsett, och livsformerna de såg verkar ha experimenterat på de kraschade drönarna tills de har lärt sig att skruva mänskliga farkoster i bitar.

I böckerna Children of Time och Children of Ruin har Adrian Tchaikovsky förtjänstfullt skildrat komplett människo-olika hjärnor och de civilisationer som de har byggt. Här genomför han det ännu ett snäpp djupare och skickligare och med en ännu mer alien och icke-mänsklig intelligens. Kapitlens berättare är omväxlande June och varelserna de möter på Shrouds yta, och trots deras respektive försök att förstå varandra får vi läsare se hur de gång på gång missuppfattar och underskattar varandra. När människorna sänder ut Fibonacci-sekvensen blir de besvikna över att inte höra varelsen räkna vidare, medan den i sin tur bara hör ett ointelligent tutande, en signal som inte innehåller den komplexa informationsförmedling som den själv använder sig av. 

Under de svåraste förhållanden man kan fantisera fram gör Mai och June allt de kan för att styra sin alltmer slitna och trasiga podd över den livsfarliga månytan mot en plats där de kanske kan kontakta skeppet, om det ens finns kvar. Alltsomoftast stöter de på nya hot, livsfarliga på olika sätt, och ändå fascinerande, så att händelseförloppet inte blir enformigt. Avgrunden i förståelsen mellan människa och Shroud-invånare består in i det allra sista i bokens handling, men mindre detaljer som planterats ut tidigare i berättelsen klickar på plats på ett mycket tillfredsställande sätt. Det här är Adrian Tchaikovsky i sitt esse, en idédriven och tekniktung berättelse under extremt tunga men inte hopplösa omständigheter.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

Doors of Eden

Shards of Earth

Eyes of the Void

Dogs of War

Alien Clay

Service Model