Scenrummet är en utblåst lägenhet fyra trappor upp på Odengatan, undervåningen till en övervåning som är borta. De tre människorna som pressar sig mot väggen bär landstingsbeige mjukiskläder som nästan smälter in i den grå, ruggade ytan där den vita färgen skavts bort. De kan inte alltid uttrycka sig i ord; kvinnan i gruppen stegar och vevar ut sin ångest i rörelser som inte kommer längre än fram och tillbaka. En del ord går förlorade i rummets akustik trots eller kanske på grund av att de vrålas ut. Frågorna som ändå tar sig igenom dunklet, dunklet i rummet och i de tre patienternas sinnen, är "Är jag god? Är jag ond?" om och om igen.
I diktsamlingen Order från 1978 bearbetade Lars Norén de sju månader han tillbringat på mentalsjukhus år 1964. Scengolvet framför oss, de tre skådespelarnas begränsade rörelseyta och deras frustrerade uttryck gestaltar väl känslan av instängdhet, impotens, och försök till att förstå situationen som hämmas av enformigheten och medicinering. Det är inte konstigt att de poetiska orden om stenar som sägs, faktiskt INTE känns som att de hör samman med de stenbumlingar som ligger på scenen, hålls upp och flyttas runt. Tankarna i den instängda hjärnan kan inte bli kompletta.
 |
| Foto: Tomas Boman |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar