Opus

Alfred Moretti skall släppa en ny skiva! Entusiastiska fans berättar om hur hans musik varit soundtracket till viktiga stunder i deras liv, medan några av de sugande beatsen dunkar fram. Moretti var störst i världen på nittiotalet, men drog sig undan och har inte släppt något sedan dess, så förväntningarna är höga. För att kunna leva oss in i omständigheterna i filmen Opus, låt oss tänka oss ett scenario ur vår värld, där ett musikaliskt geni som David Bowie skall släppa sin första skiva på trettio år. Det kommer till en början att vara omgärdat av sekretess, men några lyckliga utvalda är inbjudna till Morettis avlägset belägna gård för att höra de första tonerna.

I den illustra skaran av influencers, tidskriftsredaktörer, programledare med flera ingår den juniora skribenten Ariel Ecton, till sin egen förvåning. De flygs ut i ödemarken i Morettis privata plan och mottas av Moretti själv och en stor skara av människor i klarblå kläder. Gästvänligheten i form av privata följeslagare och djupgående makeovers känns omsorgsfull med ett stråk av otäckt påträngande. Gästerna är ganska fria att utforska den stora gården, men inte helt. Ariel ser de blåklädda lärjungarna i alla åldrar skapa konst och andra genuint kreativa ting, och Moretti förklarar att han alls inte är deras ledare utan att de är Levelister, en sammanslutning som tror på den förlösande kreativitet som föreskrivs av en bok de alla fick vid ankomsten.

Förmågan att föreställa sig och förställa sig krävs inte bara av oss tittare utan även av Morettis gäster och anhang. Vid den första middagen berättar han ett tråkigt pappa-skämt i extra lång version, och de allra flesta klämmer fram ett uppskattande skratt. Litet mer av det krävs när Moretti, en äldre man i extravagant guld-dräkt, dansar aningen giktbrutet till sin nya låt. Men låt oss hedra geniet, han är inte cool för att han kan vicka på en perfekt kropp, utan för att han har skapat något minnesvärt och evigt.

Ariel är mindre imponerad och mer illa berörd av den udda stämningen på gården. Moretti försäkrar henne att hon är fri att gå, men på den knappa halvtimmen det tar att vänta på bussen som skall föra henne till privatplanet, hinner förstås underligheterna vridas varv på varv till något mer och mer fruktansvärt.

Filmen Opus suger in sin tittare, liksom de ivriga kändisgästerna, genom att locka med något så exklusivt att det nästan är förbjudet. De visuellt tilltalande omgivningarna understöder den konstiga stämningen, där man slits mellan att vilja ansluta sig till Levelisterna och rusa skrikande genom öknen därifrån. Grundidén är inte hundraprocentigt originell, men vad kan vara det när så många historier har berättats redan. Här får vi en ny blandning av ambition och skräck att vrida litet mer i våra egna sinnen efteråt.