En kulturresa till Hamburg fick mig att till sist inse att tysk teater inte är dålig per default, vilket dåliga erfarenheter har fått mig att tycka i några år. Pjäserna jag såg där var tvärtom mycket bra på olika sätt, i synnerhet Iokaste, en "mellanpjäs" i det stora grekiska svepet om den olycksdrabbade kungafamiljen där Oidipus, Antigone och andra pressas mellan människors och gudars vilja. I jämförelse med den stod sig de svenska pjäser jag såg på våren slätt, förutom den livfulla men också allvarliga versionen av En midsommarnattsdröm på Stadsteatern.
Stora publikdragare har sin plats på landets scener av många skäl - varför inte locka många till teatern med bra underhållning? Ett bra exempel var den fartfyllda 9 to 5 i Uppsala, men också den ytterst egensinniga Monstrets tid med Klungan som drar fans såväl i Stockholm som vart den än går i övriga landet. Lika välkommet är Enskedespelets uppsättningar där frivilliga amatörer gör proffsiga insatser, det här året i den spännande dramatiseringen av boken Häxtävlingen.
Vid sidan av stora, populära uppsättningar händer intressanta saker på fria scener även när publiken inte är lika stor. Teaterkompaniet Lumor har gjort många bra iscensättningar, och Händelsehorisonten var extra lyckad. Jag hoppas att få se mycket mer från Eva Rexeds penna. På Teater Giljotin påminde den kusliga pjäsen Vargarnas tid om gränsen mellan medlöperi och integritet under en uppslukande, totalitär ideologi. Tillbaka på Stadsteaterns större scener drog inte Härlig är jorden eller Jag offrar mig lika stora skaror som de kunnat vid tillfällena jag såg dem, men jag hoppas att det bara var på grund av omprioriteringar vid julstök, och att de får mycket publik under sina fortsatta speltider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar