For All Mankind

Världen håller andan vid direktsändningen av människans första steg på månen. Men det är inte Neil Armstrong som gör avtrycket i regoliten, det är kosmonauten Alexej Leonov. Det är starten på en lång kedja av händelser som gör att handlingen i serien For All Mankind tar en annan väg än den vi känner från nittonhundratalshistorien. Konkurrensen från Sovjet slutar inte med Sputnik utan fortsätter, och sporrar NASA likväl som Roskosmos att utveckla sitt rymdprogram med målet att etablera sig på månen.

Drömmarna om att besöka andra planeter fick sig en törn när det på sextiotalet visade sig vara mycket svårare än science fiction-berättelser drömt om. For All Mankind tar inga genvägar utan låter det vara svårt, ansträngande och livsfarligt att konstruera och navigera raketer för rymdfärder. Uttagningen till astronautprogrammet är med rätta hård, och de som varit uppe i rymden hyllas som nationella hjältar. Här sker också ytterligare en lätt provokation från sovjetisk sida som förändrar tidslinjen: båda stormakterna sätter en ära i att ha med kvinnor i sin besättning. Det medför till en början motsättningar, och även efter att kvinnliga rymdofficerer blivit vanligt sker några korsklippningar till världen utanför där könsdiskriminering är vardagsmat. Men efter hand blir kvinnornas närvaro såväl i raketerna som i kommandocentralen så normaliserad att den inte behöver kommenteras, vilket är en styrka med TV-serien.

Något annat en tittare inte behöver irriteras av (under de första decennierna) är förlamande budgetstrider med utomstående. Spänningen i serien läggs inte i konstruerade strider med oförstående politiker som inte förstår sig på rymdprogrammet, utan tvärtom är NASA i det längsta en nationell stolthet med brett folkligt stöd. Detta kommer att variera under åren som går, men den generellt teknikpositiva inställningen bidrar till TV-seriens dragningskraft för tittare som vill se fokus på vetenskapen, framstegen och arbetet med att lösa de problem som trots allt uppstår. I bisatser får vi veta att elbilar introduceras redan på åttiotalet, och växthuseffekten hålls i schack av användandet av kärnkraft, det och mer därtill som bieffekter av rymdprogrammet.

Och trots allt sipprar det in problem från utsidan, från världspolitiken och konkurrensen mellan USA och Sovjetunionen i en värld som ändå är ganska lik vår. Montage med pressklipp och TV-nyheter visar detaljer som skiljer sig - John Lennon blir inte skjuten och Beatles återförenas. Ungefär samma personer är aktiva i amerikansk och sovjetisk politik men andra presidenter blir valda vid skilda tillfällen. Vid vissa ögonblick i historien ökar spänningen i världspolitiken, och ett felsteg på den isolerade rymdbasen kan vara gnistan till krutdurken på jorden, eller vice versa.

Astronauterna från de första åren hyllas som hjältar och får administrativa jobb på NASA efter sina aktiva år. Men längtan tillbaka upp är stark hos dem. Med vissa undantag skonar handlingen oss från relationstrubbel, men låter oss ändå se hur privata problem och den mentala påfrestningen påverkar såväl besättningsmedlemmar som tekniker på jorden under extrema förhållanden.

"Jordnära" är förstås fel ord, men rätt andemening i hur saklig och realistisk framställningen av rymden, månen och senare Mars är i For All Mankind. Och ändå hisnande och nervkittlande. Den gråa månytan mot den oändliga stjärnhimlen! Instängdheten på månbasen Jamestown, som efter hand byggs ut och blir hem för fler och fler. Den noggrant planerade konstruktionen som sprider ut sig på Mars yta. De återkommande scenerna ger en hisnande känsla inför världsalltets storlek och också inför mänsklighetens idérikedom.

Sju säsonger är planerade för For All Mankind, och i ljuset av hur väl handlingen och persongalleriet har förvaltats i de fyra gångna säsongerna (med undantag för en alltför tilltagen äventyrlighet i de sista avsnitten) känns det mycket lockande att få följa med vidare ut i solsystemet i några decennier till.