De afghanska sönerna av Elin Persson

Boken är tunn och texten löper glest över sidorna. Men trots de korta meningarna och de sparsamma beskrivningarna säger Elin Perssons berättelse mycket. Precis som Rebecka, huvudpersonen, får vi försöka förstå och fylla i själva det vi ser och hör. Hon arbetar på ett HVB-hem för ensamkommande, och på just den våning där hon har dagskiftet bor tre killar från Afghanistan. När berättelsen börjar tar hon emot Zaher. Hon plockar fram de toalettartiklar han skall tilldelas och märker upp ett rum med hans namn. Mottagandet och introduktionen följer instruktionerna och är föredömligt formella.

Men pojkarna på HVB-hemmet är människor, och det är Rebecka också. Det är inte stora utbrott eller sammanbrott som får en att undra vad de har varit med om på vägen dit, utan tveksamheter, inåtvändhet och försiktiga frågor. Hamid och Ahmed som har bott på hemmet längre välkomnar Zaher in i den ändamålsenliga svenska världen. Förklaringar, vänliga gester och omfamningar gör livet där personligt och kommer djupare under ytorna som Rebecka dagligen torkar av med rengöringsmedel.

De unga männen väntar och hoppas på uppehållstillstånd, men de undrar också om olika sätt att finna sig till rätta och forma ett eget liv i Sverige. Hus, barn, fru - en blond fru, kanske en som Rebecka? Rebecka vet att hon skall hålla distansen, men att förhålla sig kallt byråkratiskt är omänskligt och att visa allra minsta mänsklighet kan vara den livlina som pojken framför henne behöver.

Redan i den här återhållna beskrivningen av några mestadels stillsamma månader får vi en trovärdig bild av tre unga liv som brutits loss från sina fästen och hamnat i vänteläge någon helt annanstans. Det här är en av många skildringar vi behöver av samtiden idag. Elin Perssons bok De afghanska sönerna är väl berättad och välskriven, och jag rekommenderar den varmt.