The Gift av Vladimir Nabokov

Den sista bok Vladimir Nabokov skrev på ryska var The Gift, vilken publicerades 1938, strax efter att författaren flyttat till USA från det Berlin där handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Fyodor Konstantinovitch Cherdyntsev är en ung aspirerande poet, och trots att han bor mitt i Berlin umgås han nästan uteslutande med andra medlemmar ur den ryska diasporan i världsstaden. De litterära ambitionerna hos Fyodor letar sig in i bokens prosa och gör den därigenom litet mer tungrodd än andra av Nabokovs böcker, såväl tidigare verk (Skratt i mörkret) som senare (Lolita, Pale Fire). De fem kapitlen à c:a sjuttio sidor var är alla av olika karaktär, vilket gör boken till ett mycket intressant experiment fastän resultatet inte är helt lyckat.

I det första kapitlet tryfferas historien av poetiska iakttagelser, ibland litet för konstruerade, som hämtade direkt ur Fyodors tankevärld trots att de många dikter som dyker upp på sidorna behåller större klarhet i språket. Men Fyodor Konstantinovitch recenserar kontinuerligt sina dikter i tankarna, som vore han en hypotetisk och välvillig tidningskritiker, och recenserar dessutom sina tankar och ifrågasätter dem:

In a whole set of poems, disarming by their sincerity... no, that's nonsense - Why must one "disarm" their reader? Is he dangerous? In a whole set of excellent... or, to put it even more strongly, remarkable poems the author sings not only of these frightening shadows, but of brighter moments as well. Nonsense, I say!

Det är intressant att författaren smyger in recensioner och diskussioner som vi först efter flera sidor får veta är dagdrömmar, då de bara är aningen mer glorifierande än de verkliga samtal Fyodor Konstantinovitch håller med sina vänner. Genomgående i boken byter också berättarrösten då och då utgångspunkt; utan att annonsera det glider författaren över från att beskriva den unge mannen och hans bekanta i tredje person till att tala i första person.

Det andra kapitlet avhandlar Fyodor Konstantinovitchs fjärilssamlande far, ryktbar inom sitt område och lämnande en skugga över familjen med sin hängivenhet. I tredje kapitlet förändras Fyodors liv då han byter inkvartering, och uppmuntrad av närstående börjar han samla sig till att skriva en biografi över Nikolaj Tjernysjevskij. Tjernysjevskij skrev 1863 den än idag mycket omtalade romanen Vad bör göras? vilken skapade stor social rörelse då den publicerades. Därför finns det redan många biografier över Tjernysjevskij, vilket inte hindrar Fyodor från att påbörja sin egen, och mycket personliga variant. Det är den vi får läsa i det fjärde kapitlet, och sannerligen är den originell, uppfinningsrik, pratig, från sanningen avvikande och faktiskt ganska irriterande då Fyodor Konstantinovitchs blommiga språk och kommentarer får en läsare att ifrågasätta sanningshalten i vad som skrivs.

Det sista kapitlet i boken är det roligaste, då det innehåller en del dräpande recensioner av nyss nämnda biografi, samt en del dråpliga missräkningar av Fyodor Konstantinovitch som komplicerar hans liv ypperligt. Med den underhållande avslutningen blir det lättare att minnas boken som ett litterärt experiment med vissa poänger, men jag föredrar ändå när Vladimir Nabokov låter sina berättelser rinna fram som vatten med mer skickligt konstruerad handling och sitt imponerande lättflytande språk.

Fler böcker av Vladimir Nabokov:
Pnin