Det var Fun Home som övertygade mig om att vilken historia som helst kan fungera som musikal. Höjdpunkterna, den stora sorgen och hemligheten som ledde dit, och spännande händelser i barndomen; Alison i tre olika åldrar; allt har vävts samman och getts fantastiska melodier och skapat historien om Alison Bechdel och hennes familj.
När man är barn försöker man hitta det roliga i allt; fadern driver en begravningsbyrå i hemmet (funeral home) och de tre syskonen sätter ihop en medryckande reklamsång om sitt Fun Home. Det är också ett hem där allt skall vara perfekt; inredning och städning måste fixas till på ögonblicket när pappa begär det. När det blir fest måste Alison kränga på sig en illasittande klänning fastän hon helst vill klä sig i jeans och tröja.
Tre olika flickor/kvinnor spelar Alison i olika åldrar. Förutom barndomsscenerna visas viktiga ögonblick ur det nya livet på college, och en vuxen Alison betraktar allt och funderar över det. Väl installerad på college, bland en massa unga människor som formar sina identiterar, upptäcker Alison att hon är homosexuell. Fast hon är asexuell, berättar hon för väninnan Joan - som med en intensiv kyss bevisar motsatsen. Det mynnar ut i en av föreställningens underbara melodier, där Alison med humor och kärlek och fullständigt häpen förklarar att från och med nu är det Joan hon skall studera, Joan och alla delar av hennes kropp!
Den andra av mina favoritsånger springer också ur ett ögonblick av överraskning, och fyller en känslig lyssnare med så stark glädje över vad den lilla Alison upptäcker: en kvinna som har grova arbetskläder, en stor ring med nycklar och en helt annan attityd än den prydlighet som Alison tvingats in i. Ett helt annat sätt att vara!
Samtidigt som Alison upptäcker sin egen identitet har hennes far smusslat med sin. Den stora sorgen i föräldrarnas liv är alla unga män han umgås med, alldeles för unga, alldeles för undansmusslat i en förljugenhet som inte går att peta hål på. Den stora tragedin är att pappan tog sitt liv bara några månader efter att Alison kom ut som lesbisk, något som han försökte vifta bort. Hur mycket lögner och självhat måste han inte ha levt med? Föreställningen närmar sig smärtpunkten - den går inte att undvika men inte heller att förklara. Om Bruce Bechdel vågat vara ärlig om sin homosexualitet, och inte värderat den polerade ytan, hade han sparat så mycket sorg för sin familj och sig själv. Förhoppningen är förstås att Fun Home och annan "gaypropaganda" kan stärka homosexuella till att orka välja sin väg i livet, och att varken fördomar eller förljugenhet skall fortsätta skapa tragedier på grund av någons sexualitet.
Det som överväger är ändå glädjen i föreställningen, av musiken, musikerna på scenen och de musikaliska skådespelarna. Alla röster är starka och inlevelsefulla, och det är bara rättvist att den vuxna Alison, spelad av Frida Modén Treichl, sjunger allra bäst. Fun Home är ett lyckopiller i skimrande färger, och det är fantastiskt att Kulturhuset Stadsteatern satt upp den. Alla måste titta!
Länk till Stadsteaterns sida om Fun Home
När man är barn försöker man hitta det roliga i allt; fadern driver en begravningsbyrå i hemmet (funeral home) och de tre syskonen sätter ihop en medryckande reklamsång om sitt Fun Home. Det är också ett hem där allt skall vara perfekt; inredning och städning måste fixas till på ögonblicket när pappa begär det. När det blir fest måste Alison kränga på sig en illasittande klänning fastän hon helst vill klä sig i jeans och tröja.
Tre olika flickor/kvinnor spelar Alison i olika åldrar. Förutom barndomsscenerna visas viktiga ögonblick ur det nya livet på college, och en vuxen Alison betraktar allt och funderar över det. Väl installerad på college, bland en massa unga människor som formar sina identiterar, upptäcker Alison att hon är homosexuell. Fast hon är asexuell, berättar hon för väninnan Joan - som med en intensiv kyss bevisar motsatsen. Det mynnar ut i en av föreställningens underbara melodier, där Alison med humor och kärlek och fullständigt häpen förklarar att från och med nu är det Joan hon skall studera, Joan och alla delar av hennes kropp!
Den andra av mina favoritsånger springer också ur ett ögonblick av överraskning, och fyller en känslig lyssnare med så stark glädje över vad den lilla Alison upptäcker: en kvinna som har grova arbetskläder, en stor ring med nycklar och en helt annan attityd än den prydlighet som Alison tvingats in i. Ett helt annat sätt att vara!
Samtidigt som Alison upptäcker sin egen identitet har hennes far smusslat med sin. Den stora sorgen i föräldrarnas liv är alla unga män han umgås med, alldeles för unga, alldeles för undansmusslat i en förljugenhet som inte går att peta hål på. Den stora tragedin är att pappan tog sitt liv bara några månader efter att Alison kom ut som lesbisk, något som han försökte vifta bort. Hur mycket lögner och självhat måste han inte ha levt med? Föreställningen närmar sig smärtpunkten - den går inte att undvika men inte heller att förklara. Om Bruce Bechdel vågat vara ärlig om sin homosexualitet, och inte värderat den polerade ytan, hade han sparat så mycket sorg för sin familj och sig själv. Förhoppningen är förstås att Fun Home och annan "gaypropaganda" kan stärka homosexuella till att orka välja sin väg i livet, och att varken fördomar eller förljugenhet skall fortsätta skapa tragedier på grund av någons sexualitet.
Det som överväger är ändå glädjen i föreställningen, av musiken, musikerna på scenen och de musikaliska skådespelarna. Alla röster är starka och inlevelsefulla, och det är bara rättvist att den vuxna Alison, spelad av Frida Modén Treichl, sjunger allra bäst. Fun Home är ett lyckopiller i skimrande färger, och det är fantastiskt att Kulturhuset Stadsteatern satt upp den. Alla måste titta!
Länk till Stadsteaterns sida om Fun Home
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar