Utställningen skall handla om svensk popmusik under 50 år, men tar titeln från en Beatles-hit. Hur kommer sig det? Jo, Beatles spelade i Borås 1963, strax före sitt genombrott. (Min pojkväns pappa funderade på att gå på konserten, men gjorde inte det. Det ångrar han djupt.)
Att visa konst om musik är inte trivialt. Ett givet spår är förstås att visa genomtänkta skivomslag, som Martin Kanns för Bob Hund, kassettomslag till hårdrocksband, och de snygga som Stranded Rekords satte på skivorna deras artister - bland andra Ratata och Lustans Lakejer - gav ut.
Större delen av utställningen innehåller dock ett spretigt urval av konst som mer eller mindre kan kopplas till musik. Kanske är det för att jag själv är sjuttiotalist som jag allra mest grips av verk av andra sjuttiotalister (inkl. 1969) som förmedlar en känsla av hur viktig musikupplevelsen kan vara för en människa.
De i mitt tycke bästa verken är Christian Cavallins vägg av kassettband med mycket varierad musik från 1975 och framåt, med omslag som indikerar att de är köpta, avspelade eller ihopsatta av vänner; och Hampus Petterssons Söndagar 20:00 - 21:30 där ett efterlängtat radioprogram får hela världen att koncentrera sig kring det lilla trånga kök där en hängiven lyssnare väntar. Andra verk i samma ådra är Eva Björkstrand möter Anna von Hausswolff och Richard Johanssons Gubbakulan om en Eddie Meduza-spelning.
Jag ser med mycket kritiskt öga på minnena från det glada, flummiga 1960-talet. Mycket av den musik, konst och samhällskritik från den tiden som hyllas har jag svårt att se någon kvalitet i, och det får mig att tänka att det snarare än talang handlade om att vara på rätt plats och polare med rätta sköna snubbarna, och att det som skapades då ses med alltför blida ögon av dem som var med. Det blir tydligt i Ola Åstrands långa röriga berättelse om alla punkband han spelade med i eller pratade med. Men förmodligen är det likadant i alla sammanhållna grupperingar; jag känner lika stort ointresse för bildsviten med hipp-hoppare.
Musik och konst som uttryck för motstånd mot etablissemanget borde utredas ordentligt någon gång. Gör de någon skillnad eller talar de bara till de redan omvända och stryker dem medhårs? Det funderar jag som mest på när jag ser Ella Tillemas gråtmilda svit Det här är vår låt och snart är den slut, samt bilderboken Resan till Åland där Kalle Berggrens bilder visserligen tilltalar mig men som tillsammans med Torkel Rasmussons skitnödiga texter blir ansträngda upprop till bekvämlighetsrevolutionärer.
Jag tycker att det är bra att en utställning om 50 år av svensk pop inte bara visar upp memorabilia utan försöker förmedla känslan av musikens kraft, men jag tycker att utställningen på Borås Konstmuseum är litet väl flummig och missar några givna mål. Inte en enda referens till ABBA? Mest bara progg, punk och nutid. Litet väl skev bild för min smak.
Länk till sidan om utställningen
Större delen av utställningen innehåller dock ett spretigt urval av konst som mer eller mindre kan kopplas till musik. Kanske är det för att jag själv är sjuttiotalist som jag allra mest grips av verk av andra sjuttiotalister (inkl. 1969) som förmedlar en känsla av hur viktig musikupplevelsen kan vara för en människa.
De i mitt tycke bästa verken är Christian Cavallins vägg av kassettband med mycket varierad musik från 1975 och framåt, med omslag som indikerar att de är köpta, avspelade eller ihopsatta av vänner; och Hampus Petterssons Söndagar 20:00 - 21:30 där ett efterlängtat radioprogram får hela världen att koncentrera sig kring det lilla trånga kök där en hängiven lyssnare väntar. Andra verk i samma ådra är Eva Björkstrand möter Anna von Hausswolff och Richard Johanssons Gubbakulan om en Eddie Meduza-spelning.
Musik och konst som uttryck för motstånd mot etablissemanget borde utredas ordentligt någon gång. Gör de någon skillnad eller talar de bara till de redan omvända och stryker dem medhårs? Det funderar jag som mest på när jag ser Ella Tillemas gråtmilda svit Det här är vår låt och snart är den slut, samt bilderboken Resan till Åland där Kalle Berggrens bilder visserligen tilltalar mig men som tillsammans med Torkel Rasmussons skitnödiga texter blir ansträngda upprop till bekvämlighetsrevolutionärer.
Jag tycker att det är bra att en utställning om 50 år av svensk pop inte bara visar upp memorabilia utan försöker förmedla känslan av musikens kraft, men jag tycker att utställningen på Borås Konstmuseum är litet väl flummig och missar några givna mål. Inte en enda referens till ABBA? Mest bara progg, punk och nutid. Litet väl skev bild för min smak.
Länk till sidan om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar