Morvern Callar av Andy Warner

I en usel liten skotsk hamnstad bor Morvern Callar och några andra människor. Det finns inget annat där att göra än att jobba, supa, skrävla på krogen, slåss, dansa och idka sex med varandra. Morvern har en eklektisk musiksmak och hon kan laga mat, men det (och helt otippat camping) är de enda djupare kunskaperna hon verkar ha i sitt liv. I övrigt är hon som ett djur; utan att stanna upp en sekund går hon från jobbet till raveklubben, till någon fest i de fina villorna, till meningslöst sex med sin bästa väninna och två killar de just träffat, och hem igen genom vinternatten i alldeles för tunna kläder.

Hemma ligger pojkvännen död på köksgolvet. Innan boken börjar har han redan begått självmord, så blodigt och brutalt att det nästan är humoristiskt. Var kom han ifrån? Vem var han? Han verkar ha haft pengar, fantasi, inre liv, kanske något man kan kalla en själ. Kanske är det från honom som Morvern snappat upp sina kunskaper i matlagning och sin avancerade musiksmak.

Nej, det var nog fel att kalla Morvern Callar för ett djur; djur knarkar inte och de målar inte tånaglarna, inte så ofta som hon gör. En död pojkvän i en blodpöl på köksgolvet stoppar henne i alla fall inte heller. Tvärtom är det hans efterlämnade pengar och prylar som gör att hon kan parta ännu mer intensivt; fler korta klänningar, mer sprit, och en resa till ett medelhavsland där de andra turisterna beter sig precis som hemma; dansar, pippar, slåss, men utan att behöva jobba däremellan.

Det är nästan kusligt hur Morvern driver vidare hela tiden; instinktivt, utan självbevarelsedrift, utan eftertanke. Vänskapen med bästa väninnan Lanna är det enda tecknet på djupare mänskliga känslor, även om de bara är spegelbilder av varandra, pippande och dansande och supande sig genom livet. Inte förrän på de sista fyrtio sidorna saktar det hetsiga tempot ned. Med tillräckligt pengar för att kunna leva bekymmerslöst i ännu ett namnlöst medelhavsland kan Morvern sitta på en utomhusservering och betrakta naturen och människorna omkring sig. Men de korta ögonblicken av stillhet, som oftast sker när Morvern dykt ned under vattenytan, lämnar inga bestående spår i hennes partyliv ovanför ytan.

Boken Morvern Callar kom ut 1995 och har även blivit film. Den hyllades av en del som en skildring av en apatisk ungdomsgeneration, medan många andra förkastade den. Jag hör till den senare skalan. Om jag anstränger mig hårt kan jag se boken som en totalt förvrängd modern version av Albert Camus' Främlingen, men så mycket eftertanke är den inte värd. Jag ser bokens tema och vårdslösa berättarröst som en medveten provokation för att verka ung, hård och hipp. Det är inte något som håller i längden, så jag faller inte för det.