När man kommer in i den första utställningssalen med Jutta Koethers verk, ser man bara kolsvarta tavlor - svart på svart med några nitar och olika finish på den svarta ytan som skapar figurer, om man tittar noga. Några svarta glänsande trianglar ser spännande ut - de liknar glaserade kakor, askar med dyra saker man nyss köpt i en dyr affär, kvinnokön eller något annat. Vem som helst får en anledning att stanna upp och titta. På en annan tavla skapar nyanserna av svart och ansamlingen av nitar skepnader som liknar en New York-skyline. Jag tycker om den tavlan, men fascineras av att alla verk ser så taffliga ut. Alla ser ut som något en tonåring skulle kunna göra på skolans Bild-timmar.
Tavlorna är uppsatta på skärmar i rummet, så medan man går vidare för att se på nästa skärm kommer man länge in i rummet. När man kommit längst in och vänder sig för att gå tillbaka, ser man tavlorna som är uppsatta på baksidan av dem man just såg. Från heltäckande kolsvart byter Koether stil till sirliga motiv utan djupkänsla, med suddiga konturer målade i flickigt orange-röd-rosa färgskalor. Det är naivt och taffligt på ett helt annat sätt än de svarta sakerna.
I den stilen fortsätter resten av utställningen. Tavlorna är så intensivt simpla att jag försöker förstå om det är det som är meningen. Är tanken att tavlorna skall uppvärdera tonårsflickors rosa drömmar och outvecklade skisser? Jag försöker tänka så men det lyckas inte. Tekniken och färgvalet tilltalar mig inte. Motiven intresserar mig inte, och om verken innehåller någon djupare mening kan jag inte se det.
Länk till Moderna Muséets sida om Jutta Koether
Jutta Koether, Blow up your mind (2009)
Tavlorna är uppsatta på skärmar i rummet, så medan man går vidare för att se på nästa skärm kommer man länge in i rummet. När man kommit längst in och vänder sig för att gå tillbaka, ser man tavlorna som är uppsatta på baksidan av dem man just såg. Från heltäckande kolsvart byter Koether stil till sirliga motiv utan djupkänsla, med suddiga konturer målade i flickigt orange-röd-rosa färgskalor. Det är naivt och taffligt på ett helt annat sätt än de svarta sakerna.
Jutta Koether, Berliner Schlüssel #13 (2010)
I den stilen fortsätter resten av utställningen. Tavlorna är så intensivt simpla att jag försöker förstå om det är det som är meningen. Är tanken att tavlorna skall uppvärdera tonårsflickors rosa drömmar och outvecklade skisser? Jag försöker tänka så men det lyckas inte. Tekniken och färgvalet tilltalar mig inte. Motiven intresserar mig inte, och om verken innehåller någon djupare mening kan jag inte se det.
Länk till Moderna Muséets sida om Jutta Koether
2 kommentarer:
Den här utställningen sa inte mig heller särskilt mycket. Men den stora rosa bilden i mittenrummet: "Hot rod (after Poussin)" tycker jag visar att Jutta Koether faktiskt kan måla om hon bara vill. Irriterande att så många konstnärer numera måste dölja sin bildmässiga begåvning i tron att nån slags bakomliggande idé på något sätt ska framträda bättre. Resultatet av slafsmåleriet blir ju snarare att varken bilder eller idéer ger någon utdelning till betraktaren.
När jag var på utställningen satt två personer och pratade länge om den största triptyken, så jag antar att det finns människor som hittar mening i Koethers verk. Men jag såg ingen ens någon koppling till Poussin, och inte något mer än simpla utsmyckningar som inte föll mig i smaken.
Skicka en kommentar