Föräldrar och barn av Emil Hakl

Det är en far och en son vi träffar i boken, men på något sätt blir deras mycket personliga samtal till något allmängiltigt som även andra, främst barn till föräldrar, kan känna igen sig i. Sonen i fråga är ingen barnunge, utan en 42-årig man med minnen från både sitt vuxna liv och barndomen. Det är inte alla minnen av fadern som är lyckliga, och inte hjälper det att han fortsätter med att reta sin son såväl med smaklösa kommentarer i förbifarten om kvinnor, som med direkta pikar om sonens tillkortakommanden.

De två vandrar genom Prags gator och parker, från krog till krog, pratande eller tigande. Fadern berättar om händelser ur sin barndom, under en period när hans familj bodde i Kroatien. Vid ett tillfälle minns sonen en absurd dröm, som sedan glider tillbaka i verkligheten helt omärkligt. Sonens minnen och faderns minnen, och det som sonen inte vill säga högt, blandas om vartannat och blir till en sammanfattning av två människors liv. Det är inte den bästa bok jag har läst, men historien om de två tjeckerna var värd promenaden genom Prag.