Ender's Game av Orson Scott Card

När Jorden attackerades av buggers, kryp/kräk/insekter från en annan planet, blev mänskligheten nästan utplånad. Tack och lov lyckades en modig befälhavare slå ut de främmande rymdskeppen, och attacken avvärjdes. Men sedan dess oroar sig mänskligheten för att buggers skall återkomma, och har grundat en internationell armé där alla jordens länder samarbetar för att skapa ett kraftigt försvar. För att få en effektiv armé börjar man träna soldater tidigt - redan vid sex års ålder! Hur kan man veta att man rekryterar de rätta barnen till att bli dödsmaskiner i mänsklighetens tjänst? Jo, via en monitor i nacken som sätts in när barnen är tre övervakas deras känslor och reaktioner av vuxna, som på så sätt kan sålla ut dem som har bäst chanser att bli goda soldater.

Här har vi redan flera omständigheter som låter osannolika. Fullständig övervakning av småbarn? Selektionsprocesser baserade på en sexårig parvels reaktioner? Tioåringar som tränas till att leda arméer? Det faktum att förpubertala småttingar kan resonera och diskutera som om de vore erfarna vuxna är det jag har svårast att smälta. Men Orson Scott Card beskriver förutsättningarna så sakligt att jag kan acceptera de spinkiga, lillgamla barnen som en lustig detalj.

Ender Wiggins är sex år gammal när han väljs ut till armén. De som övervakat honom har sett hur han reagerat under svår press, och är från början övertygade om att hans intelligens och stridsvilja är precis vad som kommer att kunna rädda mänskligheten vid nästa batalj med utomjordingarna. Ender flygs till Battle School tillsammans med de andra nya rekryterna. När Orson Scott Card beskriver simulatorerna och slagfälten med nollgravitation där barnen får träna sig i strategi och strid, låter det lika spännande som en våldsammare version av Hogwarts.

Inte bara är Ender en naturbegåvning vad gäller smarta strategier, han är också envis och målmedveten, och använder sin fria tid till att träna och bara bli bättre och bättre. Det gör att många andra av de unga soldaterna blir avundsjuka och börjar hata honom och mobba honom. Märker inte de vuxna officerarna som driver skolan det? Jo, det gör dem, och det är just det de vill. Varje kapitel inleds med en kort diskussion om Ender mellan dem som övervakar honom. Det blir tydligt att de faktiskt vill att Ender skall vara utstött av de andra och inte ha något annat mål i livet än att strida, tänka ut strategier och ständigt vara beredd på ännu mer krävande utmaningar.

Eftersom Ender är osedvanligt smart kommer han snart på att han blir utnyttjad som en bricka i ett spel. Visserligen som den viktigaste brickan, den som kan avgöra spelet, men ändå som en spelmarker utan kontroll över sitt eget liv. När han hela tiden antar varje ny utmaning och krossar varje motståndare han möter, gör han det på trots, mer och mer motvilligt. Ender's Game är spelen han spelar i battle room men även spelet om Enders psyke som han spelar med de människor som vill styra honom.

Boken är skriven redan 1985. En del av sakerna den förutspår är mycket lika vad vi har idag. Alla har en desk, en bärbar skiva där de kan sända och ta emot meddelanden och spela spel med spännande grafik. Under pseudonym kan en okänd människa med högljudda, populistiska åsikter samla stora skaror åhörare och anhängare på nationella diskussionsfora. Mycket framsynt. Ett mindre fel är att Orson Scott Card extrapolerat sidorna i det kalla kriget, och tänker sig att Warszawapakten finns kvar och har sträckt ut sig över hela Europa. Men hur skulle han ha kunnat förutse perestroika när nästan ingen annan gjorde det vid den tiden?

Till en början tyckte jag att bokens beskrivningar av Enders reaktioner och de vuxnas planer för honom var perfekta psykologiska avvägningar, och mycket intressanta. Men halvvägs genom berättelsen började alla drag i spelet om Ender kännas litet för uttänkta. Finns det ingen utmaning som är för svår för honom? Finns det ingen gräns för hur svårt hans handledare vill pröva honom? Allt hakade i vartannat som precisionsslipade kuggar i ett urverk. Jag är glad att jag hade tid att läsa ut Ender's Game snabbt, på bara någon vecka, så att jag inte tappade tråden eller förlorade stämningen. Men även när allt gick litet för lätt och handlingen blev alltför förutsägbar, var det ändå underhållande att läsa, och jag bläddrade vidare som om jag vore i the battle room, redo för nya utmanare.

Fler böcker av Orson Scott Card:
Speaker for the Dead 
Xenocide
Ender's Shadow