Varför plockade jag upp den här boken, om jag inte intresserar mig för deckare? Jo, för att jag hört goda saker om den, och för att den utspelar sig pa Öland. Jag har tillbringat många somrar och några jular på min farmors och farfars bondgård pa Öland, och tänkte att jag skulle känna igen mig litet. Nu är det istället ett Öland i höstregn vi får läsa om, och byar med uppdiktade namn. Jag missar igenkänningsfaktorn, men är ändå nöjd med boken.Några av ingredienserna som kan störa mig i deckare är mordet (exploateringen av en död människa), mysteriet (VEM kan ha gjort detta?) och pusslandet med ledtrådar (sådan tur att du såg den lilla röda tråden på rockärmen...). Men det är inget jag behöver oroa mig för här. Skumtimmen är en god historia med trovärdiga karaktärer, väl uppbyggd kring ett händelseförlopp med återblickar till det förgångna. Att handlingen kretsar kring en sorg och en gåta som behöver lösas gör den litet mer fängslande.
Det enda som saknades för att göra mig helt lycklig var den lokala förankringen. Jag känner att jag måste bli litet larvig och namedroppa öländska ortnamn nu: Löttorp, Bödabaden, Mörbylånga, Långe Jan, Långe Erik, Runsten, Färjestaden, Byxelkrok. Sådär, nu är jag nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar