En 18-årig Jenny B med dåligt lokalsinne, nyinflyttad till huvudstaden, irrade sig på 80-talet fram till Galagos kontor för att köpa Joakim Pirinens seriealbum. I Kvarteret Kniven hittade jag en massa små osäkra, ensamma barn och unga vuxna att identifiera mig med. Nu har jag vuxit upp, Sverige har blivit stylat och designat, och det gäller även för invånarna i Pirinens nyaste album, Döda paret och deras "vänner".
Herr och fru Död lever ett så supermodernt och lyxigt liv att det värker att läsa om dem. De har en arkitektritad villa (och när det krisar så kan de beställa en till), välinrett hem, en hushållerska från Colombia och en polsk trädgårdsmästare. De har jobbat sig igenom alla sexuella fetischer som finns och tröttnat på varandra så mycket att livet blir ett enda gräl. Swisch, swisch, krasar de igenom alla klichéer av blasérade nutidsmänniskor, och skapar personliga katastrofer för människorna i närheten på köpet.
Varvat med Döda parets eskapader kommer flera seriestrippar av annan karaktär, en del byggda kring en kort historia, en del snarare en visuell meditation över ett ord eller en form. Joakim Pirinen ritar om sin person efter de olika anagram han kan göra av sitt namn, och i övrigt dyker han upp i flera olika skepnader för att tala till oss läsare. En härligt galen Professor Pirinen håller en tecknarskola som börjar från grunden - från en kvantnivå som man inte anade att den fanns, men som tydligen har stor betydelse och måste följas exakt! Och ännu roligare blir det när de nytecknade huvudfotingarna börjar snacka. Tack, jag får verkligen lust att börja rita!
I en berättelse i flera avsnitt som kallas Livsmönstring får vi möta en ofödd själ, i form av en av de små spolformade björnarna som redan rört mitt hjärta i så många andra versioner. Han går från kontor till kontor för att svara på frågor som kommer att avgöra som vilken sorts människa han skall återfödas. Litet väl förenklat, men ändå tänkvärt och humoristiskt.
I boken har Joakim Pirinen låtit olika berättar- och tecknarstilar blomma ut. Allt blir inte så lyckat i mina ögon. Jag tycker bäst om när han har en genomtänkt historia som han ritar utan att överlasta bilderna för mycket. Men det är ändå bra att han har varierat sig så mycket i det här tjocka, rika albumet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar