Maria Friberg har i flera år intresserat sig för män och uttrycken för manlighet i samhället. Hon har sett på män med makt och låtit dem framstå som ömtåliga och bräckliga, rakt igenom sina power suits. Nu visar Kulturhuset en intressant sammanställning av flera av Fribergs verk från senare år.
Videon "commoncause" (2008) visar hur tussar av svart ull rullar och studsar nedför Nationalmuseums stora trappa. Man kan sitta och titta på dem länge. Ännu mer hypnotisk är filmserien "embedded" som projiceras på tre dukar. Ur en till synes obäddad vit säng vrickar sig svartklädda män ut ur lakanen och ned på golvet, åt alla håll vi kan se. Som svarta maskar utan något mål med livet!
Lika anonyma är männen vi ser på de stora, blanka fotografierna. De må vara klädda i kostym, klädda för sitt jobb, men vi ser inte till vilken nytta de är. Istället ser vi dem trampa vatten ("almost there" 1-3, 2000) eller undersöka/arbeta med sanden i öknen och mäta sig mot varandra ("trinity" 1-3, 2000). Hålla sig flytande, hålla masken, verka ha kontroll.
I de åtta olika "Still lives" (2003-2007) ser vi först en kvinna och en man i nästan likadana frisyrer och kläder se in i kameran. Vad är skillnaden på dem? Båda ser starka och nöjda ut, och kanske är de de gudar som bestämt hur vi skall leva och vem som skall härska. De följande bilderna visar män i vila, mjukt poserande bland några av de starkaste uttrycken för makt: bilar, lastbilsdäck, uppslagsverk som innehåller mänsklighetens samlade kunskap. En normalstark
man/människa kan styra en stor lastbil med däck större än människan själv. Men när mannen ligger i fosterställning i däckets inre, eller inträngd bland guldryggade bokserier, ser han liten och hjälplös ut. Män är mjuka, bilar är hårda. Jag är glad att få se män som får vara ömtåliga, inte bara starka och ofelbara.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
1 kommentar:
Åh, spännande! Den här måste jag se.
Skicka en kommentar