Quatour Voce i Konserthuset

Tack vare det internationella samarbetet Rising Stars får vi i Konserthuset höra utvalda unga begåvade artister från Europa. Ett av framträdandena var av den franska stråkkvartetten Quatour Voce, som satte sin prägel på varje stycke de framförde.

Från första tonen klingade Ludwig van Beethovens Stråkkvartett i e-moll 59:2 (1806) starkt och säkert, och med en extra dos romantik som gjorde framförandet extra känslosamt. Speciellt tredje satsen, Allegretto, lät som att gruppen lätt förskjutit takterna så att musiken lät extra dansant och ännu mer modern.

Helt klart modern är förstås Thomas Adès Arcadiana op 12 (1994). Utan att jämföra de sju korta ingående styckena med sina titlar lät de som en provkarta på känslolägen; försiktigt viskande, högljutt grälande, men även ljuvt harmoniska.

Lika klart och precist som de tidigare verken klingade den avslutande Stråkkvartett nr 2 "Intima brev" (1928) av Leos Janáček, men nu ännu mera ostyrigt. Fraseringen var egensinnig, andrafiolen morrade, och även i denna tredje satsen (nu ett Moderato) hade ensemblen skakat om stämmorna så att den lät ännu mer lekfull och dansant än vanligt. Även om det lät som att musikerna ibland var på gränsen till att snubbla över sina egna noter var det uppfriskande att höra deras energi och originalitet.

Som ett extranummer gavs publiken fjärde satsen från Bela Bartóks fjärde stråkkvartett. "We seem to have forgotten our bows, so we'll see how it goes" skämtade cellisten Lydia Shelley, och så knäppte de loss i en underbar pizzicatolek.

De unga musikerna i Quatour Voce imponerade och gladde mig stort, och jag hoppas att vi kommer att få höra dem många fler gånger i Konserthuset under deras kommande karriärer.

Alltför många stjärnor på Playhouse Teater

Jag tycker om att Playhouse Teater spelar uppskattade pjäser från New York och andra världsscener. Det är bra att få ett inflöde av ny dramatik till Stockholms teaterscen. Då kan man i och för sig också upptäcka att en del pjäser kräver ett tonläge som svenska skådespelare inte är vana vid. Litet grand är fallet så med Alltför många stjärnor, fastän skådespelarna är skickliga, och då och då skaver även översättningen av Meghan Kennedys pjäs. Men den är ändå intressant och sevärd.

 Scenbilden är ett omodernt men välskött kök och en fiktiv vägg till rummet där den äldre kvinnan Sofia (Vanja Blomkvist) har låst in sig. Dottern Emma (Sanna Krepper) hojtar till henne genom dörren, skjuter in mat och muffins under den, och läser som en godnattsaga en lyrisk men kuslig text som verkar ha lugnande inverkan på dem båda.

Inledningsvis hoppar pjäsen snabbt från scen till scen, ibland i en sicksackrörelse tillbaka i tiden, till pappan som nu är bortgången och har lämnat ett hål efter sig. (Donald Högberg dyker upp i tillbakablickar, och sitter däremellan som ett minne på moderns sängkant.) Sorgen verkar ha frusit båda kvinnorna till ett ögonblick de varken verkar njuta av eller vill släppa. När den nye prästen (Anton Häggblom) kommer till lägenheten för att församlingen oroat sig för dem händer äntligen något nytt, även om både Sofia och Emma värjer sig emot att bli manipulerade av hans försök till själavård.

De snabba scenväxlingarna i början gör att det tar ett tag att komma in i handlingen, och det är litet onödigt ogästvänligt av pjäsen. Det är också ofta scener med starka känslor och uppgörelser som kastas fram och sedan snabbt stängs av, som ett hoppande från känslostorm till känslostorm vilket är litet tröttande. Men efter halva tiden lugnar sig berättelsen till längre scener, där skådespelarna har tid att sänka tonläget och visa nyanser, och där mer av historien kommer fram. Det är då, när vi lärt känna personerna och bryr oss om deras liv, som pjäsen börjar beröra på allvar. Jag önskar att vi fått se mer av det redan från början, men det är i alla fall bra att historien engagerar oss ända till slutet.

Länk till Playhouse Teaters sida om Alltför många stjärnor

Unaccustomed Earth av Jhumpa Lahiri

Nästan tio år efter debuten Interpreter of Maladies kom Jhumpa Lahiris nästa novellsamling, Unaccustomed Earth. Likt hennes andra böcker innehåller berättelserna personer av indiskt ursprung, även om de mycket sällan utspelar sig i landet självt. Indien och fragment av dess seder finns kvar i människorna fastän de har spritt sig över världen (eller snarare till akademiska miljöer i USA och England).

Jag tycker bäst om den första novellen, med samma namn som boken, där en man kommer för att hälsa på sin vuxna dotter. Perspektivet skiftar mellan dem, och visar hur de både kommer närmare och skiljs åt av avgrundsdjupa klyftor. Det är en berättelse som säger mycket på endast ett femtiotal sidor.

De tre sista novellerna har överskriften Hema and Kaushik och beskriver olika perioder i deras liv. Två av dem är skrivna i du-form, från den ena till den andra, vilket irriterar litet och gör speciellt den första svårläst. Men ändå innehåller de alla skeenden som berör mig djupt, fastän de är så återhållet skrivna, och att läsa alla tre i en följd gör mig delaktig i Hemas och Kaushiks livsöden från barndomen till vuxen ålder.

I den här samlingen, till skillnad från de två andra böcker jag läst, är det bara glimtvis som Jhumpa Lahiri låter noggranna miljöskildringar förklara inre tillstånd och vad som nyss hänt. Däremot spelar mat en större roll i flera av berättelserna, och fastän uppräkningarna av rätter på bordet är korta hinner de locka aptitligt och ge en aning om traditioner och minnen.

Det jag uppskattar och lockas tillbaka av är att Jhumpa Lahiri är en så god stilist som kan förklara fysiska och psykologiska tillstånd precist men känslomättat på samma gång.

Fler böcker av Jhumpa Lahiri:
Interpreter of Maladies
The Lowland

Den nya människan av Boel Bermann

Boel Bermanns bok Den nya människan handlar om vad som hände under åren 2014 och framåt, då det under några år plötsligt slutade födas några barn - och sedan började igen, men barnen som föds då beter sig annorlunda. Större skeenden i världen presenteras i korta tidningsnotiser, samt i form av intervjuer med forskare eller aktivister. Större delen av boken fokuserar på Rakel, som hamnar mitt i alla viktiga skeenden.

Jag vill väldigt gärna tycka om science fiction som skrivs i Sverige, men alla ingredienser i den här boken känns otillräckliga. Notiserna som skall vara nedslag i verkligheten är för knapphändiga, och något i formuleringarna gör också att de inte låter korrekta. Rent logiskt verkar också fakta tala emot varandra. Födslotalen går upp och alla blir rika för att barnen visar sig vara så bra arbetare att man får höga barnbidrag - men det är oklart hur barnens arbete organiseras. För barnen har farliga egenskaper och verkar bli farligare i större grupper, men ändå samlar man dem (undan från föräldrarna) och tränar dem, utan att några incidenter rapporteras. Det verkar också osannolikt att alla jordens länder går igenom samma cykler som Sverige. De korta rapporterna från Indien ger inte någon övergripande bild av tillståndet i världen.

Förutom koncentrationen på Sverige tycker jag också att fokuseringen på Rakel blir missriktad. Visst kan jag tänka mig att Bermann vill ge boken en människa med känslor att identifiera sig med och låta handlingen drivas framåt av, men de passager som skall ge Rakel personlighet har ingen större tyngd. De blir mer av tröttsamt medelklassgnäll på hur andra vill fira midsommar enligt tradition, och klumpiga formuleringar som "Elias och jag har tagit ut semester från våra stillasittande kontorsarbeten. Nu åker vi på roadtrip genom Frankrike utan någon särskild riktning eller något mål."

Nej, tyvärr tycker jag att Den nya människan brister på alltför många punkter. Jag hade önskat mig fler detaljer om barnen, fler beskrivningar av större skeenden i världen, mindre av Rakels inre liv, och att handlingen inte verkade ligga så i baktakt mot vad som redan borde ha hänt med de underliga nya barnen som aktörer på jordklotet, och större skicklighet i att knyta samman allt detta.

Inside Llewyn Davis

På 1990-talet var bröderna Coens filmer folkfester: Fargo, The Big Lebowski och O Brother, Where Art Thou sågs av alla och satte avtryck i samtidskulturen. Sedan dess har deras filmer mottagits med blandade känslor av såväl publik som kritiker, med undantag för toppar för som No Country For Old Men och i viss mån True Grit. A Serious Man rullade förbi nästan obemärkt, liksom senaste Inside Llewyn Davis, vilket är högst orättvist.

Likt i A Serious Man får vi se en man som försöker leva sitt liv, uppströms, medan (här) delvis självförvållade problem sköljer över honom. Det är 1961 och Llewyn Davis (den fantastiske Oscar Isaac) är folksångare som uppträder mot publikkollekt på små klubbar och sover på vänners soffor. Det är intressanta att det New York vi får se inte är den brusande, moderna staden med framåtdriv som vi är vana vid, utan stillsamma miljöer som är vända bakåt, mot det som upplevs som genuint i de gamla folksångerna.

I filmens inledande tredjedel i New York är handlingen karaktärsdriven. De figurer Llewyn Davis möter är smått lustiga karaktärer, fortfarande inom gränsen för människor man verkligen kan träffa på. En del har kritiserat Carey Mulligans roll som den ilsket klagande Jean för att vara ett dåligt kvinnoporträtt, men jag ser henne som en av de tillskruvade stötestenar som tvingar Llewyn Davis vidare.

Sedan kommer Llewyn Davis via omvägar ut på en resa med bil till Chicago, och inte bara John Goodmans tunga kropp i bilens baksäte får mig att associera till O Brother, Where Art Thou. De ganska vardagliga händelser Lewyn Davis är med om på resan får övertoner av saga - ja, bitvis en skräckhistoria!

När filmen började påmindes jag om att jag faktiskt inte gillar folkmusik och undrade hur jag skulle orka med det. Men på målet för Chicagoresan får Llewyn Davis chansen att spela och sjunga för den legendariske skivproducenten Bud Grossman. Hela Davis karriär kan hänga på de här ögonblicken, han sjunger innerligt en vacker och vemodig sång, och det är så vackert att det gör ont. Men som man förstår i den stunden kan artistens begåvning och allvar vara hur stort som helst; om publiken inte lyssnar faller allt platt.

Gång på gång får vi se Llewyn Davis vara alldeles i närheten av möjligheter till framgång, men inre eller yttre faktorer får honom att missa chanserna. Det här är motsatsen till en framgångssaga med lyckligt slut, och det var just vad bröderna Coen ville åstadkomma. Ändå är det heller inte en eländessaga; Davis kan nog ordna upp sitt liv och harva på som vi andra utanför showbusiness. Likt många andra liv innehåller filmen sorg, besvikelser men också komiska situationer, framförda så lågmält att man kan gissa att det är därför Inside Llewyn Davis inte faller alla i smaken. Men den stillsamma tonen kräver ännu större uppmärksamhet, och ger man den får man mycket tillbaka.

The Last Life av Claire Messud

The Last Life är Claire Messuds andra roman, skriven år 1999. Den är inte direkt självbiografisk, men innehåller element som man kan förstå att Messud har erfarenhet av: att vara född i en familj med rötter i Algeriet, och att vara till hälften fransk och till hälften nordamerikan (USA/Kanada). Historien utspelar sig främst ur den tonåriga Sagesses perspektiv, men hon berättar också ingående om viktiga händelser ur sin farfars, mors och fars liv, de människor som nu är obegripliga vuxengestalter i Sagesses liv.

Det är nog svårt att inte bli besviken när man läser den här boken efter Messuds mästerliga The Emperor's Children och The Woman Upstairs, och även om man inte har gjort det. Språket är trögt och svårläst, eftersom meningarna är överlastade med adjektiv och sönderhackade med kommatecken. Jag har hittills tyckt om långa meningar med många inskjutna bisatser, omstuvade och inramade av kommatecken. Nu falnar min kärlek av denna text, så långsam att läsa och svår att avkoda på sitt innehåll. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast onödiga - så detaljrika att de bidrar med ännu fler kommatecken och mindre viktig information.

Om man bortser från textens form så går det ändå att ta till sig historien, och främst huvudpersonen Sagesse. Hon beter sig ibland irrationellt, som så många tonåringar, men som vuxen läsare kan jag förstå henne. Claire Messud skildrar en känslig period i uppväxten, när man försöker hitta sig själv och vänner som förstår en, försöker prova på det som verkat farligt och också försöker distansera sig från de föräldrar som förstås oroas och vill knyta en hårdare till sig.

Sagesses familj är hårt sammanknuten av en familjekänsla som vilar mer på plikt än på omtanke. Sagesse försöker forma sitt liv efter de andra tonåringar hon möter, men distansen mellan familjemedlemmarna färgar alla hennes relationer till andra med ett lätt avståndstagande. På bokens allra sista sidor får vi se hur de här viktiga ungdomsåren skapat funderingar som påverkat hela Sagesses liv.

Bokens historia och Sagesse känns viktiga, och finns kvar i mina tankar några dagar efteråt. Ändå kan jag inte rekommendera den utan förbehåll. Jag önskar att en redaktör fått hjälpa till att omarbeta texten och stryka nio tiondelar av alla komman. Det är bra att varken förlag eller läsare gav upp om Claire Messud efter den här svårlästa boken, så att hon kunde utveckla sitt språk och skriva minnesvärda böcker med psykologiskt djup på en prosa klar som vatten.

Fler böcker av Claire Messud:
The Hunters
The Emperor's Children
The Woman Upstairs

American Hustle

Sjuttiotalet, årtiondet då jag föddes, är tillräckligt långt bort och nära för att kunna framstå som en fantasivärld. Regissören David O. Russell låter sin lurendrejarhistoria skimra i guld, brons och beige, i läckert 70-talsmode och frisyrer som ser ut som sängrufs och invecklade projekt på samma gång.

Ja, männen har nästan lika djupa urringningar som kvinnorna. Eller så har de en fläskig mage och överkammat hår men är flirtiga ändå.

 

Det handlar om miljontals dollar, till mutor, byggprojekt och lyxsviter på Hilton, det handlar om kasinon, kongressledamöter, maffian och arabiska shejker. Då är det klart att det skall glänsa och imponera! Men eftersom det handlar om skojare som måste spela något de inte är, får vi också se det hårda arbetet med att fixa till den tjusiga fasaden.

Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams) lever på att lura av andra deras pengar. I början av filmen jobbar de i liten skala, och jag tar faktiskt illa vid mig av att se dem stjäla tusentals dollar av förhoppningsfulla vänner och grannar. Men så kickar filmen igång andra och tredje växeln, skojaroffren blir större och fulare fiskar, insatserna mycket högre - och även riskerna.

Steg för steg skruvas pressen på Irving åt, inte bara av oro för vart affärerna kan leda utan även på grund av hans galet oberäkneliga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). Det är underhållande att se honom svettas ända tills ett felsteg får honom att hamna i dödlig fara. Mer gåtfull och ändå trovärdig är kumpanen Sydney, medan deras påtvingade partner Richie DiMaso (Bradley Cooper) berusas av spelet och trissar upp sig själv så han nästan spricker.

Vem skall man lita på? Filmen drar fram som en virvelvind med läcker musik, högtflygande planer och komiska scener, så att man varken vill eller hinner bekymra sig om det. Förutom, förstås, i gliporna i spelet, där de olika inblandade hinner minnas vad som står på spel. Vem är skurk och vem är hjälte? Det är intressant att filmen sår ett par frön till att fundera på hur nitisk man behöver vara när det gäller att sätta dit fuskare. När historien är slut känner jag mig litet tom, inte för att den tappat fart (tvärtom) utan för att både rättvisan och orättvisan fick tag i både rätt och fel människor.


... talkin' 'bout chest hair / talkin' 'bout - crazy cool medallions...