Red Mars av Kim Stanley Robinson

Drömmarna om att kolonisera Mars har funnits hos människan länge, med olika grad av verklighetsförankring beroende på hur många tekniska hinder vi hunnit upptäcka. År 1992 skrev Kim Stanley Robinson boken Red Mars, den första av tre i en serie. Genom att extrapolera existerande teknologi och addera egna idéer, som science fiction ofta behöver göra, förlade han berättelsens början till år 2026, med relativt trovärdig teknik och vetenskap som grundligt redovisas för att ge historien en jordnära/Marsnära känsla. Att läsa boken strax efter att ha läst de många motargumenten mot Marskolonisering i A City on Mars*** gör visserligen att man måste mana fram ganska mycket suspension of disbelief, men det må så vara. Red Mars är istället ett socialt komplement till de vetenskapliga tvivlen, när den visar på hur många sätt som samarbetsviljan mellan människor kan ta slut på den röda planeten.

Redan bland De Första Hundra som landar för att bygga bo på Mars uppstår slitningar, till en början milda och undertryckta, dels av kolonisatörernas egen vilja. De är ju utvalda för sina vetenskapliga sinnen och låga aggressivitet, visst skall de kunna komma överens? Men redan under månaderna på väg mot grannplaneten uppstår och förtvinar band mellan några av personerna, när deras ambitioner visar sig ha motsatta riktningar. Fortfarande vid landningen behålls i stort sett lugnet, men inledningskapitlet som är ett tidshopp fram några år ger skrämmande ögonblicksbilder av samordnat sabotage för att krascha en framgångsrik bosättning mitt under en festivalkväll.

Efter landningen på Mars får vi med de nya marsianerna den löftesrika känslan av nya vidder, dalar och bergskammar som dittills varit namn på astronomiska kartor men nu skall bli allas hemtrakter. Ytor för boende och arbete byggs upp effektivt och genomtänkt, någon med öga för design gör områdena än mer inbjudande och, om än inte hemtrevliga, åtminstone inbjudande och trygga. Men nu kommer större meningsskiljaktigheter upp i dagen. Visst skulle vi sätta igång med att terraforma Mars? Nej, vi måste leta efter liv först, så att vi vet att vi inte utplånar något viktigt. Och se på de orörda bergen och kratrarna - skall de inte få förbli precis som de är? Två personers vitt skilda åsikter bryts mot varandra medan de övriga dras åt ena eller andra hållet. Samtidigt filmas allt som nybyggarna gör och sänds till jorden, där miljontals åskådare väljer sida eller snarare person att hålla på.

Efter hand kan De Första Hundra inte heller diskutera och utveckla sina idéer ostört. Från jorden kommer fler direktiv, människor som vill genomföra dem och väpnade styrkor som kan lägga makt bakom orden. För att inte tala om hur många fler kolonisatörer som efter hand landar i den röda regoliten. Det var förstås meningen hela tiden, men nu får man ännu fler motstridiga åsikter och fraktioner som bryter sig loss från varandra. Mars får också nya religioner och uppdateringar av de gamla religionerna, vilket delvis är svindlande och vackert, men delvis också skrämmande och hotfullt.

Red Mars är en diger bok, och tidvis överlastad såväl i förklaringarna av teknologin och geografin som i detaljerna om de stridande politiska, byråkratiska och affärsstyrda fraktionerna. Men som sagt ger den en tänkvärd provkarta på allt som kan gå fel när man börjar kolonisera Mars, hur goda intentioner man än har från början.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:

2312

New York 2140

The Ministry for the Future