I samlingsutställningar, eller som instick i andra retrospektiv, har Ulla Wiggens tavlor dykt upp. Nu får hon äntligen sin första egna utställning i Sverige på Västerås Konstmuseum. Informationstavlor och en filmad intervju med Ulla Wiggen ger bakgrund till motiven hon valt under olika perioder av sitt liv.
Jag känner igen fascinationen för skönheten i kretskort, i de små komponenterna och hur de är pusslade samman symmetriskt för att utföra sina uppgifter på så optimal plats som möjligt. Ulla Wiggens blivande make Knut Wiggen ledde Fylkingen, där man experimenterade och spelade elektronisk musik, och de instrumenten samt fotografier ur datortidningar blev inspiration till verken. Men när man läser tavlornas titlar har de korrekta benämningarna ändå en biologisk aspekt - Minnescentrum, Pulsgivare, Översättare.
Det blir en överraskning för mig att höra att de avbildade kretskorten inte är direkt tagna från sina verksamhetsområden; Ulla Wiggen flyttade om komponenterna för att kompositionerna skulle bli estetiskt tilltalande.
Det tillvägagångssättet kan vi också se i en annan svit av tavlor från 2010-talet, där tavlorna uppenbart avbildar inre organ i genomskärning - hjärnvindlingar, hjärtan, ganglier - men inte anatomiskt korrekt, utan sammanställda med matchande bakgrunder eller inpassade för att närma sig en harmonisk cirkels form.
I den perfekta cirkelns form har Ulla Wiggen hamnat nu på senare år, i sina runda avbildningar av irisar. I intervjun säger hon bland annat att hon anser att alla målningar av alla är någon sorts självporträtt. I sitt eget fall berättar hon att hon alltid velat måla det hon ser, vare sig det gäller kretskorten eller ansikten hon övergick senare. Som uppväxt under 1970- och 80-talen måste jag delvis anstränga mig för att inte sortera in de mjuka, ljusa färgerna på speciellt porträttbilderna som ytterligare några av de mallade pedagogiska bilder som sågs i undervisningsmaterial och annan barn- och ungdomslitteratur, men alla andra av Ulla Wiggens epoker är desto mer intressanta i mina ögon. Hon berättar i filmen att hon kan stå hela dagen och blandar till en färg till något litet hörn, för form är lätt men färg är svårt.
I den filmade intervjun säger Ulla Wiggen att hon äntligen känner att hon har landat med sin konst, och känner sig accepterad som konstnär. Detta efter ett långt liv där hon har velat känna sig hemma och välkommen, efter att modern efter födseln av Ulla Wiggens äldre tvillingsyster ropat Jag vill inte ha fler barn!; efter att Ulla Wiggen kände att hon landat på jorden då hon fick en egen dotter och inlemmades i samhället med dagis och andra aktiviteter; men sedan förlorade dottern och kände att hon förlorade sin hemortsrätt till livet. Det är fint att höra henne säga hur filmen Gravity beskriver hur hon själv äntligen känner att hon har landat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar