Häxtävlingen med Enskedespelet

I den stora häxtävlingen är det häxorna i Todcaster på den engelska landsbygden som skall tävla. Vad skall de tävla om? Jo, om att få gifta sig med Arriman den Förskräcklige, bygdens mäktigaste och stiligaste trollkarl. Då gäller det att imponera på honom med sina trollkrafter, och utföra den mörkaste, hemskaste trollkonsten av alla! Men mer skrämmande än deras trollkonster är deras utseenden - vårtor, skäggstrån och dålig hygien är ju standard för häxor. Den enda som inte faller in i standardformatet är Belladonna, söt och ljuv och ständigt omgiven av snälla smådjur. Men hon är ju en god häxa! Hon kommer aldrig att få gifta sig med Arriman - hur gärna hon än skulle önska det...

Enskedespelets drivande kraft Johanna Huss har med sedvanlig kreativitet och rådighet tagit sig an Eva Ibbotsons underfundiga bok Den stora häxtävlingen, och iscensatt den mycket finurligt och underhållande. Rollerna är tillsatta med goda skådespelare och ivriga, välregisserade barn, klädda och utklädda i fantastiska kostymer av skilda slag. Trollkonsterna åstadkoms finurligt och väl med knep som inte blir mindre imponerande för att vi ser dem riggas framför våra ögon. Ur ett svart, piskande hav lockas en gullig men litet läskig baby-Kraken. Riktigt kuslig blir den annars glada stämningen när den skrämmande Madame Olympia dirigerar sin Dödens Symfoni - och likaså när Belladonna försöker sig på den svåraste och farligaste trollkonsten av dem alla. Vilken tur att hon har sin famulus Rover och vännen Terence vid sin sida!

Det är ett nöje att se de många barnen myllra omkring som flugor, och råttor, och alla andra roller de och de vuxna skådespelarna har. I de första scenerna är det visserligen svårt att höra replikerna som ropas av flera personer samtidigt över hög bakgrundsmusik, och dubbleringen av roller varken tillför eller drar ifrån kvalitet men förbryllar ibland. I gengäld får vi roliga kommentarer och uppdateringar från tavlorna och rustningen på Arrimans slott. Alla sköter sina insatser ypperligt, och dräkterna är genomgående fina och fantasifulla. De dryga två och en halv timmarna flyger förbi, för det är spännande hela tiden, och visst känns det bra mot slutet när planerna går i lås och allt ordnar sig för dem vi tycket bäst om.

Länk till Enskedespelets sida om Häxtävlingen

Foto: Anders Mattsson

Katla

När vulkanen Katla fick utbrott fick det svåra konsekvenser för invånarna i den närliggande byn Vík. Man hann precis få de besökande turisterna i säkerhet, men den unga Grímas syster Ása dog i lavan. Ett år senare är flera av husen ännu täckta av aska. Så händer något underligt: en människa täckt i aska hittas på vägen. Hon vet inte var hon just har varit men hon vet sitt namn, Gunhild, och hon är från Sverige och arbetar på hotellet i Vík. På hotellet minns de en Gunhild som jobbade där - för tjugo år sedan. Men hon återvände till Sverige, och när man ringer upp henne för att fråga och berätta vad som hänt tar hon första flyg till Island.

Det finns gamla berättelser om människor som begravts i askan och kommit tillbaka åratal senare. Gunhild är den första, men en efter en dyker flera upp, till glädje eller skräck för sina närmaste. Vad sagorna säger är att det är döda som kommer tillbaka, och hur obegripligt det än är så gör det det bara mer mystiskt att det nu finns två Gunhild.

Människorna reagerar på olika sätt på underligheterna som händer, och avsaknaden av stora känsloutbrott eller försök till förklaringar av mysterierna gör att tittaren själv kan tänka över och undra vad det är som händer. Som om det inte är nog skrämmande att möta en människoliknande varelse med skrovligt svart yttre, så börjar de återvändande att bli till oberäkneliga hot, på olika sätt för varje person. Den isländska TV-serien Katla berättar sin historia i ett långsamt men spännande tempo, där den kusliga miljön med asktäckta hus, långa avstånd och vita vidder med avlägsen horisont skapar också en stor del av stämningen, och allt som allt är Katla en fängslande historia.

James av Percival Everett

Mark Twains ungdomsbok Tom Sawyers äventyr följdes av Huckleberry Finns äventyr, som av flera skäl var än mer äventyrlig. Huckleberry Finn lever under oordnade förhållanden i småstaden Saint Petersburg, och när han rymmer från sin suput till far längs floden har han sällskap av Jim, en slav som flyr när han råkar höra att han skall säljas.

När Percival Everett tar sig an historien sätter han Jim i huvudrollen, och ger liv och personlighet åt honom och de andra svarta människor de båda möter på vägen. Till att börja med bjuds vi in till ett stort, pågående internskämt: det underdåniga, slarviga språk som hörs från slavarna är bara ett knep för att få de vita att känna sig smartare. När de är ensamma talar de med korrekt grammatik och ett ordförråd som de vita lantisarna omkring dem näppeligen bemästrar. Vi får vara med på en lektion som James - inte Jim - håller för sin dotter Lizzie och sex andra barn:

"Papa, do we have to learn this?"

"White folks expect us to sound a certain way and it can only help if we don't disappoint them," I said. "The only ones who suffer when they are made to feel inferior is us. Perhaps I should say 'when they don't feel superior.' So, let's pause to review some of the basics."

"Don't make eye contact," a boy said.

"Right, Virgil."

"Never speak first," a girl said.

"That's correct, February," I said.

Lizzie looked at the other children and then back at me. "Never address any subject directly when talking to another slave," she said.

"What do we call that?" I asked.

Together they said, "Signifying."

"Excellent."

Detta förhållande ger upphov till ett par dråpliga dialoger i bokens början, men under historiens gång också farliga situationer och till slut just den hotfulla känsla av underlägsenhet hos de vita män som hör vältaligheten.

Till en början håller sig berättelsen nära Mark Twains kända historia, med det aber att vi ser allt ur perspektivet av James som med flit låter andra tro att han är lättlurad, och döljer en hel del för rymmarkamraten Huck. Redan under tiden de följs åt hinner de komma in i situationer som är potentiellt livsfarliga för dem båda två, och i passagerna där de skiljs från varandra låter Percival Everett både James och oss läsare uppleva den riktigt grymma sidan av slaveritiden - tortyrliknande straff, lynchningar och den förlamande känslan att ens liv och tid tillhör någon annan. Berättelsen fördjupar sig inte i de hemskaste detaljerna men de beskrivs tydligt nog för att smärtan skall bli påtaglig.

Everetts tidigare bok The Trees mynnade ut i absurditeter och en skämtsamhet som inte var gynnsamma för den allvarliga grundhistorien. I James blandas humorn och surrealismen in från början i form av den nämnda situationskomiken, anakronistiska dialoger och James återkommande dröm-dialoger om frihetens filosofi med John Locke, och det blir en fin spegling av handlingen som han har förvaltat väl och förbättrat rättvist. Trots känslan av allvar och oro är boken likaväl som originalet mycket spännande och så välskriven att den är svår att lägga ifrån sig.

Fler böcker av Percival Everett:

The Trees

Portable Infinity på Fasching

Fyra kunniga musiker som vill spela tillsammans. Behövs det något mer? De fyra männen äntrar scenen tillsammans, men det är som att det först är när musiken börjar som de faktiskt drar sig mot varandra från var sina håll. De plockar fram musik litet var för sig, inte trevande eller ur takt med de andra, men som att de lyfter upp den ur sina ryggsäckar och börjar leka med de andra. Arild Andersen (bas), Jacob Karlzon (piano), Benjamin Koppel (sax) och Magnus Öström (trummor) har alla stor erfarenhet att ta fram och bjuda på. 

Hela första timslånga setet pågår utan mellansnack, till och med utan uppehåll mellan låtarna. Under den tiden har de hunnit gå igenom alla möjliga stilar, tempi och taktarter i flera samspelta låtar, modern jazz men ibland magnifika harmonier som skulle kunnat höras i den bästa popmusiken på 80-talet. Däremellan kan musikerna flyta ut i personliga experiment helt fria från regler, men likaväl ge sitt allt i imponerande solon understödda av de övriga musikerna. Magnus Öströms melodiösa solo var som en resa genom universum. Andra set utgörs också av en obruten men väldigt varierad följd av musik. Efter de två timmarna med nyskrivet material får vi som extranummer den fina Them Trees av Jacob Karlzon.

Beetlejuice Beetlejuice

Ingen behöver oroa sig för att uppföljaren till Beetlejuice är dålig eller onödig, för den är riktigt bra - ett roligt återseende av spännande karaktärer och en påminnelse om att filmer kan vara originella och litet vilda. Med lagom mycket av nya influenser blir de vinda, svartvitrutiga korridorerna och splattriga nydöda i dödsrikets byråkratiska helvete nästan något att längta till. Inte för att man känner igen sig och vet hur det fungerar, för administrationen är intrikat och det är kul nog i sig.

Den gulliga gubben med förkrympt huvud var en favorit i första filmen, och nu har Beetlejuice ett halvdussin av dem anställda på sin byrå för relationsråd. Själv längtar Beetlejuice fortfarande efter den unga bruden han nästan fick, Lydia Deetz. Men nästan trettio år har gått och den truliga tonåringen har blivit mor till en annan trulig tonåring, Astrid, vars föräldrauppror består i att vägra tro på att mamman kan se de döda.

När morfar Charles hastigt dör återvänder Astrid, Lydia och hennes styvmor Delia Deetz till huset där allt hände. Av olika skäl blandas begravning med frieri och stundande bröllop, men saker börjar krångla till sig och plötsligt kanske det är Beetlejuice som är den trygga punkten när levande och döda börjar mingla litet för seriöst? Men den giftaslystne demonen med spretigt hår är själv jagad med mordisk frenesi av sin ex-fru Delores, som häftar ihop sina avhuggna kroppsdelar lika skickligt som Sally i Nightmare Before Christmas, men inte alls är lika oskyldig som hon.

I filmen Beetlejuice Beetlejuice är bifigurerna, bakgrundsdetaljerna och sidospåren minst lika underhållande som huvudhandlingen. Dödsrikets poliskår leds av den tjusige Wolf Jackson som lärt sig det viktigaste om detektivarbete under sin filmkarriär som tuff polischef. Då Beetlejuice och Dolores historia börjar under digerdöden berättas den på italienska, i svartvita scener. Och det är klart att det sjungs och dansas på Soul Train, tåget som tar avlidna själar till The Great Beyond, men våra huvudpersoner vill ändå inte luras dit i förtid. Det krävs list, byråkrati och hemliga genvägar för att klara sig, och med så många oväntade vändningar är spänningen och humorn hög in i det sista.

Revelation Space av Alastair Reynolds

I Revelation Space, om man överlever, får man insikter om teknik och prylar från sedan länge utdöda civilisationer. Om man överlever perioden där, alltså, och det är det bara en människa som har gjort med sinnet i behåll, om ens det. Dan Sylveste pressade sin kropp och sina sinnen till det yttersta för att accepteras av intelligensen eller krafterna eller vad det är som döljer sig bakom Revelation Space. Nu är han måltavla för ett flertal av de övriga huvudpersonerna och bifigurerna i boken Revelation Space, antingen för att de behöver hans kunskaper eller för att de vill utplåna honom.

Intrigerna för att nå Sylveste rycker bort honom från den spännande arkeologiska utgrävningen på planeten Resurgam som vi bevittnar i bokens första kapitel, där man just hittat ovanligt intressanta artefakter från civilisationen Amarantin som befolkade planeten förr, och därtill inskriptioner som varnar om den kommande katastrofen som utplånade dem för niohundranittiotusen år sedan. 

Alastair Reynolds skriver en prosa som är omväxlande informationstät, omväxlande pratig och upprepande, och ibland bådadera på samma gång. Det händer spännande saker men de är litet för långsamt och klumpigt beskrivna. En skickligare författare hade kunnat berätta samma historia på hälften av sidantalet och med mer schvung, men detta är ändå Reynolds debutbok och han har mycket som han vill berätta. Dock kan man önska att han hade distribuerat sina actionscener, infodumps och miljöbeskrivningar litet bättre. När det närmar sig upplösningen håller spänningen på att gå ur helt, men tar fart igen och kastar fram en blandning av kosmologi, galaktiska intriger och personliga livsöden i utomjordiskt ljus. Det skulle kunna vara intressant att läsa vidare i det världsbygge som Reynolds startade i Revelation Space, men i skrivande stund känns idéerna genomtröskade och utförandet inte tillräckligt lockande.

En tysk mans historia på Stadsteatern

Historian börjar med första världskrigets utbrott. Den sjuårige pojken hör nyheter om truppförflyttningar och slag på behörigt avstånd från striderna, och med ett barns starka övertygelse känns det omöjligt att det egna landet skall förlora. Omgivningens stolthet och kampvilja sugs upp av klasskamraterna som upprepar kriget i skolgårdslekarna. Vapenvilan och stilleståndet blev en besvikelse, för att inte tala om Versaillesfördraget och dess följder.

Under pseudonymen Sebastian Haffner (sammansatt av namn ur den tyska musikhistorien) var Raimund Pretzel aktiv som journalist, och gick i landsflykt i 1938 för att fortsätta sin kritik mot Hitlertyskland från Storbritannien. Efter hans död hittades de texter som nu framförs som En tysk mans historia - inte en regelrätt dagbok då den är skriven med den vuxne mannens känsla för ordval och uppbyggnad av historien, men likväl en ögonblicksskildring. Skådespelaren som framför den nästan två timmar långa monologen, Gerhard Hoberstorfer, skjuter in (föredömligt få och) korta reflektioner kring sin egen österrikiska farfars delaktighet i vad som beskrivs, och flera av oss i publiken kan relatera till våra egna familjers omständigheter under perioden som nu beskrivs ur en observant, analytisk persons synvinkel.

Viktiga skeenden under de tjugo åren som följer på 1914 redovisas; hur nazistpartiets politiska inflytande befästs genom våld och det hot om våld som alla dess motståndare vet är en realitet. Lagarna stramas åt mot judar och deras friheter i landet, och att sjunga glada hatramsor om judar blir något som glada pojkgäng kan ha för sig när de promenerar i parker. Möjligen är det det obegripliga i situationen som får vår huvudpersons flickvän att inte omedelbart fly landet.

Bit för bit har först nationalismen inympats i unga och gamla, därefter har det ställts upp yttre fiender att skylla motgångar på - inte bara de fientliga grannländer som förnedrade Tyskland efter det första världskriget, utan också alla judar som en inre fiende att förgöra. Steg för steg kommer också kraven på ställningstagande in på Sebastian Haffners skinn, i form av ett obligatoriskt fostrande åttaveckorsläger för jurister på väg att ta examen. Nu är maskinen fulländad och kuggarna vet sin plats.

Under de nästan två timmarna slutar pjäsen aldrig att vara engagerande; då och då illustrerat med nedfallande rekvisita, starkt ljus och höga smällar men framför allt tack vare Gerhard Hoberstorfers sakliga men nyanserade berättande. Särskilt under den sista halvtimmen, när spänningen stiger, är hans framförande säkert men med den underström av oro som ger orden nerv, även för oss som sitter säkert nittio år senare.

Länk till Stadsteaterns sida om En tysk mans historia

Foto: Leonard Stenberg

The Decameron

Giovanni Boccaccios Decamerone från 1300-talet är en rik källa till förståelse för hur man levde under den tiden, också vad som roade människor då, och dessutom mycket underhållande i sig själv. Att TV-serien The Decameron tar namnet av detta historiska verk, men bara litet av innehållet, går att förlika sig med till en början men blir efter hand rejält irriterande. Den spännande ramhandlingen får vi i 2024 års version: ett antal unga ädlingar flyr pestens Florens för en villa på landet. Men redan där tar filmatiseringen sin egen väg, när det inte är ungdomarnas framberättade historier utan deras egna intriger som blir fokus för handlingen.

Nåväl, snygga ungdomar i historiska kläder som pippar och intrigerar medelst rapp nutida dialog i anakronistiska situationer har gjort succé i serier som Bridgerton och My Lady Jane, så låt oss ge The Decameron en chans. Det finns mycket humor i de första avsnitten: förväxlingar mellan husfru och tjänarinna, en kysk ung hustru som håller på att förgås av åtrå medan hon försöker hålla sig till Guds ord, en stilig man som ofta går barbröstad och fångar allas blickar, frustande svettiga sexualakter som till slut kommer till stånd, och så den desperata ungmön som försöker iscensätta ett bröllop med husets ägare trots att han tyvärr har dött i pesten. Dialogerna är hetsiga, och komiska snillen som Tony Hale och Saoirse-Monica Jackson håller tempot högt, tillsammans med övriga skådespelare.

Halvvägs igenom serien tillstöter dock komplikationer för gruppen, och då tyvärr också för stämningen och komiken. En stilla stund då alla församlade minns sina kära som dött i pesten eller på annat sätt ger en aning om hur man tillfälligt hade kunnat styra in på en mer seriös väg för att sedan återuppta skojandet. Men istället splittras historien till delar där handling och ton går åt olika håll, och i det sista avsnittet börjar alla bete sig riktigt konstigt och tvärt emot sina initiala karaktärer. Så synd! Då hjälper det inte att man i sista scenerna får höra några av de överlevande framföra lösryckta meningar ur Boccaccios ursprungliga berättelser.

This Strange Eventful History av Claire Messud

Ord på ett papper kan aldrig fånga allt som utgör en människas liv, men vi slutar aldrig att försöka. I boken This Strange Eventful History finns en tjock skrivbok med Gaston Cassars handskrivna familjehistoria nedskriven för hand. Den blir inte läst under hans livstid, men i vår verkliga värld finns en likadan bok skriven av Gaston Messud, som varit till stor hjälp när Claire Messud skrivit en berättelse som liknar hennes egen familjs historia under tre generationer.

Kapitlen växlar mellan huvudpersonerna. Barndom, kärlek, äktenskap, egna barn - den eviga framåtrörelsen som (nästan) alla lever igenom ser olika ut för varje generation och för varje person. Oron för frånvarande familjemedlemmar är intensiv under andra världskrigets påtagliga fara, särskilt som man inte kan nå varandra via telefon. Algeriet står för ljuset och tryggheten att återvända till. Men Francois som växer upp ger sig ut i världen, och efter hand följer resten av familjen efter. Han till USA, föräldrarna och systern till Argentina, så tillbaka över Atlanten, till olika världsdelar och länder vilket gör det svårare att besöka varandra. Barbara som blir Francois' hustru kommer från ett kyligare klimat både vad gäller familjeliv och geografi.

Mitt i boken föds dottern Chloe, den enda vars kapitel berättas i jag-form och som kan ses som författarens alter ego. Dock är det inte hon som tar mest plats i boken, snarare Francois men ännu mer hans syster Denise, hon som aldrig gifte sig. Familjens period i Buenos Aires med större ekonomisk frihet låter historien uppehålla sig vid de intrikata detaljerna i den unga Denises prövande vägar till en originalitet och självständighet som alltid kommer att vara beroende av familjens och blandad med sorg, men som inte desto mindre är fängslande.

Nedslagen i historien görs med något decenniums mellanrum, med levande miljöskildringar och djup inlevelse i erfarenheterna hos personen i fokus. Kommentarer och minnen i nutid ger ledtrådar till vad som hände däremellan och ofta en annan aspekt på saker som beskrevs ur en annans synvinkel. Viktiga relationer skaver och irriterar, de krävande dragen i någons personlighet framträder i andras ögon, ibland lika mycket i deras egna, och man kan inte alltid känna sympati med dem eller deras egna ursäkter för sina tillkortakommanden.

Claire Messuds språk är vackert, inte överdrivet ornerat för sin egen skull utan för att vara noggrant i alla beskrivningar. Den första halvan av boken är en serie av ganska ordinära om än välskrivna familjeskildringar. Det är i den andra halvan som bilden kompliceras på ett mycket givande sätt, då karaktärerna och historien hunnit presenteras och förstås. Ju mer som läggs till i historien, desto mer nyanserad blir den. När slutet kommer vet vi att en bok inte kan dokumentera en människas hela liv, men att det är gott att vi fortsätter att försöka.

Böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters 
The Emperor's Children
The Woman Upstairs