Att låta historien om Dracula ta plats på Kungliga Operans stora scen är helt rätt. I djupaste Transsylvanien, i ett gammalt slott, hjälper den unge advokaten Jonathan sin klient att hitta en bostad i London, dit greven har tänkt att flytta. Inför natten varnas gästen för att saker kan hända, och det gör det verkligen - vålnader kryper fram ur hans säng och sjunger "Han är vår! Han är vår!" - en hallucinatorisk mardröm som är perfekt att iscensätta på operascen. De skickliga dansarna och kören som myllrar kring Jonathan är klädda i mjuka, grå, trasiga dräkter som liknar riktigt gammal aska och skrämmer och lockar på samma gång.
Den mystiske grevens bohag anländer till London, inklusive en ovanligt stor och förseglad låda. Ur den tar sig ett rovdjur i halvmänsklig form som överfaller advokaten Renfield, som råkar vara i närheten. Renfield dör inte men blir galen, och stryker omkring på Londons gator mumlande om en Mästare som är nära.
I societeten dyker det upp en ny spännande adelsman: greve Dracula, litet mystisk och intressant för såväl män som kvinnor. Greven själv upplever det otroliga att möta en kvinna som helt liknar Elisabetha, hans älskade som dog för fyrahundra år sedan. Kärleken lockar honom åter igen! Men kvinnan han dras till är ingen annan än Mina, fästmö till Jonathan som nu ligger svårt sjuk efter tiden i Transsylvanien. Skall hon upptäcka sanningen om greven eller ge sig hän åt hans kärlekstörst?
Kungliga Operans uppsättning av Dracula har inte sparat på effekter, och det fulländar föreställningen: scener med otäcka varelser i halvdunklet, döda som reser sig ur sina kistor och en alltigenom stilig scenografi. Musiken är stämningsdrivande, och de allra vackraste sångerna har faktiskt Jonathan, som är mitt i allt utan att kunna påverka något. Joel Annmos fina stämma får ofta klinga utan orkestern, och även kärleksduetten med Mina (Elisabeth Meyer) är minnesvärd. Det är underbart att få se Kungliga Operan göra en sådan här fullträff.
Länk till Operans sida om Dracula
Den mystiske grevens bohag anländer till London, inklusive en ovanligt stor och förseglad låda. Ur den tar sig ett rovdjur i halvmänsklig form som överfaller advokaten Renfield, som råkar vara i närheten. Renfield dör inte men blir galen, och stryker omkring på Londons gator mumlande om en Mästare som är nära.
I societeten dyker det upp en ny spännande adelsman: greve Dracula, litet mystisk och intressant för såväl män som kvinnor. Greven själv upplever det otroliga att möta en kvinna som helt liknar Elisabetha, hans älskade som dog för fyrahundra år sedan. Kärleken lockar honom åter igen! Men kvinnan han dras till är ingen annan än Mina, fästmö till Jonathan som nu ligger svårt sjuk efter tiden i Transsylvanien. Skall hon upptäcka sanningen om greven eller ge sig hän åt hans kärlekstörst?
Kungliga Operans uppsättning av Dracula har inte sparat på effekter, och det fulländar föreställningen: scener med otäcka varelser i halvdunklet, döda som reser sig ur sina kistor och en alltigenom stilig scenografi. Musiken är stämningsdrivande, och de allra vackraste sångerna har faktiskt Jonathan, som är mitt i allt utan att kunna påverka något. Joel Annmos fina stämma får ofta klinga utan orkestern, och även kärleksduetten med Mina (Elisabeth Meyer) är minnesvärd. Det är underbart att få se Kungliga Operan göra en sådan här fullträff.
Länk till Operans sida om Dracula
 |
| Foto: Carl Thorborg |
2 kommentarer:
En fantastiskt maffig opera; dekoren, dräkterna och den 3 dimensionella koreografin är magnifika. T.o.m. bättre effekter och dekor än Dracula på film.
Ja, det är en speciell känsla att se det här live på en scen!
Skicka en kommentar