Årets bästa böcker 2017

I år läste jag de två sista böckerna i Elena Ferrantes Neapel-serie. En sådan fördjupning i vänskapen, rivaliteten och skuldkänslorna mellan två väninnor som varit med och ifrån varandra under viktiga händelser i livet är sällsynt. Jag önskar både Lila och Elena lugn och glädje i livet, när de nu fortsätter utan mig.

När jag äntligen läste J.M. Coetzees The Schooldays of Jesus fick jag till min glädje och viss frustration inte fler svar men fler frågor om världen den utspelar sig i, och lika mycket om vår egen värld. Coetzee är en av mina favoritförfattare och jag är glad att jag har fler olästa böcker av honom att ta mig an.

Paul Auster har inte hört till mina favoriter, men tegelstenen 4 3 2 1 vann mitt hjärta med sina fascinerande variationer på en pojkes liv. Det var stundtals hjärtslitande, stundtals upplyftande att se vilka människor som betydde mycket för honom och vart han hamnade beroende på vilka tragedier som formade honom.

Inte bara personliga tragedier utan en hel planet som sprängs i stycken är början och slutet (?) i N.K. Jemisins trilogi, The Fifth Season, The Obelisk Gate och The Stone Sky. Den sistnämnda har jag kvar att läsa, de två förstnämnda är väl värda sina respektive Hugo-pris, så mycket längtade jag efter att återvända till böckerna medan jag höll på med dem.

 En annan Hugonominerad bok som skulle varit en värdig vinnare var Becky Chambers A Closed and Common Orbit, en uppföljare till lovordade A Long Way to a Small and Angry Planet. ... Orbit har ett allvarligare tema men är fortfarande lika full av möjligheter och spännande livsformer som debutboken, och jag ser fram emot att Chambers bygger vidare på sitt universum.

Långsam och drömsk och lockande på ett farligt sätt var Michel Fabers The Book of Strange New Things. Samtidigt med huvudpersonen kröp planeten Oasis fuktiga, varma klimat in under mitt skinn och fick mig att känna mig mer hemma hos de underliga små utomjordingarna än på människornas utpost.

En plats där det inte alls går att känna sig hemma är den artificiella, sammantvingade familjen som Margaret Atwood visar fram i The Handmaid's Tale. Den välkända blandningen av kvinnoförakt och sexuell frustration under en fernissa av religion har blivit verklighet och tyranni i det som förut var USA, och i det strängt styrda samhället är möjligheterna till revolt små men så lockande, trots de drakoniska straffen som hotar.

 Jag har ofta skrattat åt bok-blurbarna till många SF- och fantasyböcker, som är "tredje delen av sju" eller "fjärde delen i en serie om nio". Finns det ingen måtta i berättandet? Men så föll jag själv för James S.A. Coreys actionfyllda böcker med den sammanhållande titeln The Expanse, och nu längtar jag ivrigt efter de fem som är kvar (varav några oskrivna) efter att ha plöjt de första fyra under året. Författarteamet med namnet James S.A. Corey är ytterst skickliga på att fylla varje kapitel med spänning och vidga berättelsen steg för steg. Varför stanna vid nio, grabbar, kan ni inte skriva nittio till, tack?!