År 1886 skrev Alfhild Agrell pjäsen Ensam, nästan femtio år efter C J L Almqvists Det går an, men en ogift kvinna var fortfarande en anomali i det svenska samhället, och ännu mer om hon var en ogift mor. Nu har Thora Edlin (Thérèse Brunnander) ändå klarat sig väl; hon är företagsam och har en god ekonomi tack vare skjortorna hon syr, och dottern har vuxit upp till en klok och självständig ung kvinna. Men till och med den bäste vännen, doktor Sandén (Peter Engman), antyder ofta att det vore bättre för henne om hon kallade sig fru Edlin utgav sig för att vara änka. Det går dock inte den starka Thora med på; hon vet redan hur godtycklig den allmäna moraluppfattningen är och vet att hennes människovärde inte förändras om hon böjer sig för den.
Hur känner då dottern Yngva (Karin Franz Körlof)? När modern har stridit för respekt för ogifta kvinnor har dottern ofrivilligt blivit vapendragare. Nu har hon funnit kärleken, men kommer kärleken hos den unge Allan Eksköld (David Fukamachi Regnfors) att hålla när han inser att hans käresta är en oäkting? Det gäller inte längre bara Thoras eget liv, utan den framtida lyckan för hennes älskade dotter.
Pjäsen spelas med ett lätt tonfall, med ömhetsbetygelser och uttryck av ett modernt snitt, och doktor Sandén är skämtsam och fräck som en dåtida Jack Sparrow. Det är bra att man inte valt en stelare, tidsbunden spelstil, för när personerna känns som nutidsmänniskor blir det lättare att se det absurda i vad som krävs av Thora. Mannen som en gång gjorde henne med barn har misslyckats i sin karriär och slösat bort sin förmögenhet - och ändå skulle Thoras heder vara större om hon varit gift med honom? Och sådana tankar finns ju fortfarande idag i olika grad i olika samhällsgrupper. Det är glädjande att tänka på att Ensam spelades femton gånger då den sattes upp på Dramaten första gången, och därefter togs upp på fler scener i Sverige och Europa. Den lär ha gjort sitt till för att väcka diskussioner som kom att förändra inställningen till ogifta mödrar i vårt land, så låt oss hoppas att den och andra exempel kan ge ogifta mödrar och deras barn samma respekt och hänsyn som alla andra mödrar och barn.
Länk till Dramatens sida om Ensam
Hur känner då dottern Yngva (Karin Franz Körlof)? När modern har stridit för respekt för ogifta kvinnor har dottern ofrivilligt blivit vapendragare. Nu har hon funnit kärleken, men kommer kärleken hos den unge Allan Eksköld (David Fukamachi Regnfors) att hålla när han inser att hans käresta är en oäkting? Det gäller inte längre bara Thoras eget liv, utan den framtida lyckan för hennes älskade dotter.
Pjäsen spelas med ett lätt tonfall, med ömhetsbetygelser och uttryck av ett modernt snitt, och doktor Sandén är skämtsam och fräck som en dåtida Jack Sparrow. Det är bra att man inte valt en stelare, tidsbunden spelstil, för när personerna känns som nutidsmänniskor blir det lättare att se det absurda i vad som krävs av Thora. Mannen som en gång gjorde henne med barn har misslyckats i sin karriär och slösat bort sin förmögenhet - och ändå skulle Thoras heder vara större om hon varit gift med honom? Och sådana tankar finns ju fortfarande idag i olika grad i olika samhällsgrupper. Det är glädjande att tänka på att Ensam spelades femton gånger då den sattes upp på Dramaten första gången, och därefter togs upp på fler scener i Sverige och Europa. Den lär ha gjort sitt till för att väcka diskussioner som kom att förändra inställningen till ogifta mödrar i vårt land, så låt oss hoppas att den och andra exempel kan ge ogifta mödrar och deras barn samma respekt och hänsyn som alla andra mödrar och barn.
Länk till Dramatens sida om Ensam
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar