torsdag 14 december 2017

Mordet på Orientexpressen

Är det inte dags att bli litet gammaldags nu? Agatha Christies bok Mordet på Orientexpressen är från 1934, och den hittills mest kända filmatiseringen är från 1974, tider som ligger långt från vår upplysta samtid i tonfall på många sätt. Många av oss blir nostalgiska över äldre filmer och de goda minnen vi har av dem, även om rasismen och kvinnosynen kan chockera när vi ser om dem idag. Låt oss bara plocka det trevligaste ur den gamla tidens filmer när vi gör en ny ansats idag: Kenneth Branagh med mysig belgisk accent som världensmest berömde detektiv Hercule Poirot, Willem Dafoe med österrikisk accent som otrevlig ingenjör, och en blandning av karaktärsskådespelare, filmstjärnor och stjärnskott i de övriga rollerna som charmigt stereotypade européer och amerikaner som hamnat på samma tåg.


Vilket tåg, sedan! Fantastisk träinredning och glasdetaljer, ett kök som serverar läckerheter och de nödvändiga kopparna kaffe och te, med en kvist av min älsklingsblomma, den bräckliga freesian, placerad på frukostbrickan. Vilken lyx! En tågresa och en film har vissa likheter; en följd av vackra scenerier drar förbi framför ens ögon, och man kan inte behålla dem utan bara njuta av dem i stunden. Och det är undersköna bergslandskap vi får se tåget dra fram genom, för att inte tala om sträckan genom Istanbul (och dessförinnan Jerusalem, och en sträcka med båt).


Men det vackra livet på tåget ruckas av två saker: mordet på medresenären Ratchett, och snöraset som får tåget att spåra ur och stanna just ovanför en brant bergssida. Instängda på tåget med en mördare på fri fot! Den ytterst motvillige Monsieur Poirot måste till slut bryta sin semestervila och börja nysta fram mördarens identitet.


Vare sig man är bekant med handlingen eller ej är det mycket underhållande att försöka plocka upp ledtrådarna samtidigt med världens mest kände detektiv, även om han förstås alltid ligger några steg före oss andra. Det är uppfriskande att få se en mordgåta lösas med tankekraft, list och sparsamt med handgemäng. Nästa film om Hercule Poirot lär redan vara planerad, och jag ser fram emot ytterligare en intellektuell och internationell resa med den klipske mannen.


2 kommentarer:

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

En film värd att se enkom för de underbara tågmiljöerna; underbar mellan-krigs art deco.

Minus för en hel del excesser med cgi. Räcker inte dramatiken i riktiga bergsmiljöer, måste de blåsas upp till fantasyberg ala Tolkiens "Dimmiga Bergen" med datorkraft?

Jenny B sa...

Där är jag inte riktigt lika kräsen, utan njöt i fulla drag av de idealiserade vyerna som tåget dundrade förbi!