Throne of the Crescent Moon av Saladin Ahmed

Doktor Adoulla Makhslood önskar att han fick lägga ned sitt kall, gå i pension och vara med kvinnan han älskar. Han är ghul-jägare, och har i hela sitt liv sökt upp och besegrat de grymma varelserna med hjälp av magi i Guds namn. Men nu berättar en ensam överlevare om hur hans familj attackerades av tre oövervinnliga bone ghuls, något som tyder på att en ännu starkare motståndare står bakom. På väg att utforska händelsen stöter Adoulla och hans medhjälpare Raseed på Zamia, en ung kvinna från en nomadstam som utplånats helt av de mäktiga monstren. Zamia har den fantastiska förmågan att kunna förvandla sig till lejon, och bär på skuldkänslor för att hon som stammens beskyddare låtit hela sin familj dödas.

De första angreppen har skett i träsken och ökenlandskapet utanför huvudstaden Dhamsawaat, men varelserna tycks röra sig mot staden och dess centrum av makt över månskärans länder. Dhamsawaat är en stad myllrande av liv och handel, men Khalifen har lagt nya skatter på invånarna och en självutnämnd sedlighetspolis går runt och straffar människor för vad de ser som överträdelser. En sorts Robin Hood-gestalt har dykt upp, en man som kallar sig Falkprinsen, och som får folks beundran när han drar översittare vid näsan.

Insprängt mellan kapitlen, ja, faktiskt som en otäck upptakt innan första kapitlet, kommer korta scener från en vakt som blir utstuderat torterad av en omänsklig figur som kallar sig Mouw Awa. Tortyren pågår länge och verkar syfta till att få kunskap som kan hjälpa till i en större konspiration och vidare maktanspråk. När Mouw Awa sedan dyker upp i huvudberättelsen känner vi alltså redan till dess hänsynslöshet och styrka.

Berättarperspektivet skiftar mellan huvudpersonerna, utan att egentligen gå så djupt in i deras personligheter, då det fortfarande sker i tredje person. Det pågår också regelbundet gnabbande mellan personerna, och en trevande förälskelse mellan Raseed och Zamia. Allt detta tror jag är standardingredienser i fantasy-berättelser, men för min smak är det litet tröttsamt. Speciellt onödiga känns några meningsutbyten mellan gammal och ung, där konflikten stoppas med att den unga (Zamia, Raseed) blir tillsagd att visa respekt för någon som är äldre. Visst finns de där för att bidra till bokens stämning, men de blir för mig exempel på hur energikrävande och ologiskt det är att fästa stolthet och vikt vid sin upplevda rang.

Nåväl, inga är så fästa vid sin rang som khalifen och hans hov, och de vill inte lyssna på varningarna från Doktor Adoulla och hans vänner. Mouw Awa och hans ännu mäktigare följeslagare närmar sig månskärans tron för att öka sin makt till något ofattbart med fruktansvärda följder. De utdragna slutstriderna blir mycket spännande, speciellt för att flera av de inblandade - Adoulla och hans vänner Dawoud och Litaz - är äldre, medfarna av tidigare strider och inte säkra på att vinna. Vad som händer är inte helt förutsägbart, och grunden läggs för en fortsättning på historien som kan ta en ny form, skrämmande eller lockande.