The Story of the Lost Child av Elena Ferrante

  Hur framgångsrik Elena än blir slutar hon aldrig mäta sig mot barndomsvännen Lila, hon som aldrig fick samma chanser som Elena men skapade ett eget rike i de slitna kvarteren. Men nu börjar Elena skaka sig loss från sin raka bana, den där hon gifte sig med sin snälle men tråkige pojkvän och, delvis hjälpt av hans familj, publicerade böcker och artiklar med ämnen i samklang med tidsandan; feminism och politik, på 60- och 70-talet. Att lämna sin familj för den stilige Nino Sarratore måste kittla på så många sätt: han är gift, han har barn med ytterligare en kvinna, han är Elenas barndomsförälskelse - och han var Lilas hemlige älskare under hennes första år som gift. Skall Elena lyckas skapa en ny form av förhållande enligt den nya tiden, skall hon lyckas skapa något nytt och äkta, det där som Lila tycks lyckas med utan ansträngning?

De svartsjukescener och fysiska urladdningar som nu tar plats i Elenas liv är så annorlunda mot det behärskade liv hon levt tills nu. Håller hon på att bli lika känslostyrd och ilsken som sin mamma? Nej, modern överträffar henne fortfarande i galna anklagelser och vredesutbrott.

I mina ögon är det ändå ett uttryck för säkerhet och tro på sig själv när Elena, inte i triumf utan av nödtvång, flyttar tillbaka till de gamla kvarteren från barndomen, och till och med flyttar in i lägenheten ovanpå Lila och hennes familj. Men jämförelserna med Lila bubblar upp ändå, och tar ny form när de båda kvinnorna får var sin dotter ungefär samtidigt: Elena börjar oroa sig för att hennes dotter inte är lika intelligent och framåt som Lilas dotter.

Som läsare av någon annans liv är det ofta lätt att tänka att personerna borde gjort annorlunda, inte låtit sig påverkas så mycket av en annan och hennes åsikter. Men i Elena Ferrantes böcker har Lila och Elena knutits så hårt till varandra att varje skiftning i förhållandet mellan dem känns. och likaså att bandet är för evigt. Lila har ofta hjälpt Elena, och fortsätter att göra det, men kan också rycka undan mattan under Elenas fötter med bara några ord. Utan att explicit söka makt eller respekt är Lila den man talar om i kvarteren, som en som egentligen styr allt och driver de lokala gangsterbröderna till vansinne. Men Lila, som alltid verkat stark och målmedveten, önskar bara att utplåna sig själv ur världen.

Jag har aldrig velat läsa böckerna som en berättelse om två sidor av samma kvinna, utan just som det står; två väninnor. Känslan av konkurrens, jämförelse och misslyckande är så stark och äkta, liksom de varierande uttrycken av vänskap och fiendskap. Så inkonsistent är vänskap, och så sammansatta är också de två personligheterna, Lila och Elena. Men ibland undrar jag ändå om inte bilden av Lila är en fantombild, Elenas motsats, överdriven till mytiska proportioner men samtidigt mycket jordnära och imperfekt. Dessutom: när Elena Ferrante väljer att vara anonym som författare följer hon Lilas exempel, inte bokens Elena som vill göra sig ett namn och bli ihågkommen. Men den tolkningen betyder ingenting, för det stora med bokserien är att den berättar om två komplexa liv och en komplicerad vänskap under en lång och växlande tid, med insikt och skärpa som är ovanlig och livsviktig.

*** Spoiler ***

På de två sista sidorna händer något som Elena först, som vanligt, tänker sig vara ännu ett sätt av Lila att dirigera hela hennes liv från avstånd. Men så tänker Elena att det kanske tvärtom var något Lila gjorde för att visa att hon älskar Elena. Det lilla fröet av kärlek var en så vacker motsats till alla invecklade misstankar under hela bokens gång, att det gjorde mycket gott att läsa.

Fler böcker av Elena Ferrante:
 My Brilliant Friend
The Story of a New Name
Those Who Leave and Those Who Stay