Gore Verbinskis film A Cure For Wellness rör sig över flera av skräckfilmesgenrens underområden. Den startar i krass samtid och girighet; i ett styrelserum högt över Manhattans gator pressas den unge Lockhart till att acceptera ett underligt uppdrag, för att inte utlämnas till finansinspektionen och förlora sin karriär och fotfästet på väg upp.
Det kan läsas som både sunt och olycksbådande att Pembroke, mannen han sänds för att hämta tillbaka från en utökad vistelse på ett centraleuropeiskt spa, har skickat ett brev där han talar om att han ser sanningen och vägrar att återvända. Väl ankommen till slottet som inhyser kuranläggningen ringer varningsklockorna ljudligt: på 1800-talet brändes slottet ned av byborna i dalen nedanför; hatet mot spats inneboende finns kvar; taxichauffören berättar att han aldrig skjutsar någon ifrån, bara till slottet; de lekande spagästerna i parken är så idylliska att det är kusligt - åh, nej, skriv inte under det där papperet i receptionen utan att läsa!
Att hämta Pembroke tar inte tjugo minuter som Lockhart trodde. En ung man som kommer på besök men tvingas att stanna mycket längre är en känd historia, men Lockharts vistelse inramas av mycket mer tvång och underligheter än i Thomas Manns Bergtagen, som en sällsynt slarvig anställd just börjat läsa. Verbinski tar tillvara på varje möjlighet att gjuta krypande obehag i de udda situationerna bland tandsamlingar och ångbadens tegelväggar i den vackra men ödesmättade byggnaden. Inskjutna scener i Lockharts sökande efter Pembroke ger associationer till andra filmer med en opålitlig berättare, som Shutter Island och Jacobs Inferno, och även förebuden om olycka i Don't Look Now. Detta är inte alls något dåligt, utan hör till mina favoritaspekter av filmen.
Skräck av mer äcklig och påtaglig karaktär börjar slingra sig in i scenerna i form av ålar, stora och välnärda, som dyker upp och försvinner i de många vattensamlingarna i slottet. Lockharts försök att lämna slottet eller åtminstone ta reda på vad som händer där skruvar honom ännu djupare in i sjukhusdirektör Dr. Volmers våld. Konspirationen går längre och djupare än vad som borde vara rimligt - eller är den så överraskande? Ledtrådarna fanns där tydligt från första början, och fastän de tråcklas ihop aningen övertydligt på slutet och inget egentligen överraskar, är jag glad att filmen följer sin tråd till slut. Och därtill ett slut av magnifikt gotiska mått, med ett överdåd av dolda planer, ödestro och symbolism.
Huvudpersonen Lockhart (Dane DeHaan) och den mystiska unga kvinnan Hannan (Mia Goth) spelas med fin förvirring och skönt sjuklig blekhet, bland de stelt leende och korrekta vårdarna. En rolig detalj är att i två av de många välspelade birollerna återfinns de svenska skådespelarna Tomas Norström och Magnus Krepper. Mest imponerande är Jason Isaacs som den allvetande föreståndaren; han är en suverän skådespelare som kan vara demonisk på gränsen till vansinne utan att förlora trovärdigheten. Tack vare honom behåller filmen fokus även när handlingen spiller över alla gränser.
Det kan läsas som både sunt och olycksbådande att Pembroke, mannen han sänds för att hämta tillbaka från en utökad vistelse på ett centraleuropeiskt spa, har skickat ett brev där han talar om att han ser sanningen och vägrar att återvända. Väl ankommen till slottet som inhyser kuranläggningen ringer varningsklockorna ljudligt: på 1800-talet brändes slottet ned av byborna i dalen nedanför; hatet mot spats inneboende finns kvar; taxichauffören berättar att han aldrig skjutsar någon ifrån, bara till slottet; de lekande spagästerna i parken är så idylliska att det är kusligt - åh, nej, skriv inte under det där papperet i receptionen utan att läsa!
Att hämta Pembroke tar inte tjugo minuter som Lockhart trodde. En ung man som kommer på besök men tvingas att stanna mycket längre är en känd historia, men Lockharts vistelse inramas av mycket mer tvång och underligheter än i Thomas Manns Bergtagen, som en sällsynt slarvig anställd just börjat läsa. Verbinski tar tillvara på varje möjlighet att gjuta krypande obehag i de udda situationerna bland tandsamlingar och ångbadens tegelväggar i den vackra men ödesmättade byggnaden. Inskjutna scener i Lockharts sökande efter Pembroke ger associationer till andra filmer med en opålitlig berättare, som Shutter Island och Jacobs Inferno, och även förebuden om olycka i Don't Look Now. Detta är inte alls något dåligt, utan hör till mina favoritaspekter av filmen.
Skräck av mer äcklig och påtaglig karaktär börjar slingra sig in i scenerna i form av ålar, stora och välnärda, som dyker upp och försvinner i de många vattensamlingarna i slottet. Lockharts försök att lämna slottet eller åtminstone ta reda på vad som händer där skruvar honom ännu djupare in i sjukhusdirektör Dr. Volmers våld. Konspirationen går längre och djupare än vad som borde vara rimligt - eller är den så överraskande? Ledtrådarna fanns där tydligt från första början, och fastän de tråcklas ihop aningen övertydligt på slutet och inget egentligen överraskar, är jag glad att filmen följer sin tråd till slut. Och därtill ett slut av magnifikt gotiska mått, med ett överdåd av dolda planer, ödestro och symbolism.
Huvudpersonen Lockhart (Dane DeHaan) och den mystiska unga kvinnan Hannan (Mia Goth) spelas med fin förvirring och skönt sjuklig blekhet, bland de stelt leende och korrekta vårdarna. En rolig detalj är att i två av de många välspelade birollerna återfinns de svenska skådespelarna Tomas Norström och Magnus Krepper. Mest imponerande är Jason Isaacs som den allvetande föreståndaren; han är en suverän skådespelare som kan vara demonisk på gränsen till vansinne utan att förlora trovärdigheten. Tack vare honom behåller filmen fokus även när handlingen spiller över alla gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar