Fantastika 2016, lördagen del 2

Appropriering och exotisering
En rolig slump gjorde att det mest exotiska i panelen som samlats var att inte ha tre namn varav första var Anna: Anna Gustafsson Chen, Anna Ceras Erlandsson, Anna Bark Persson och Nahal Ghanbari var deltagarna med Johan Jönsson som moderator.

Panelen gav konkreta exempel på vad som är dåligt med exotisering. ACE sade att skildringar av en annan kultur ofta tar de mest klassiska och dåliga delarna av den, vilket ger en skev bild. ABP lade till att det sker en viss avhumanisering i att skildra en kultur som det icke-normala. AGC fyllde på med att stereotyper är begränsande, även positiva stereotyper (som att "asiater är bra på matte"), eftersom det skapar krav på medlemmarna att följa den normen. AGC som har stor kunskap om svenska barnböcker som utspelar sig i Kina berättade att även när huvudpersonerna i böckerna är kinesiska så är det de vita personerna som initierar och agerar, och till exempel räddar de andra ur farligheter.

NG framförde att oron för att skriva felaktigt om en annan kultur är bra, för då behöver författaren skärpa sig och tänka till. Sentensen "skriv det du vet" kan också leda till en rannsakning - varför vet du (bara) det du vet och inte mer om annat? ACE tillfogade att om man lägger mer tid på research så kommer resultatet att bli bättre, och AGC påpekade att omfattande research är vanlig när man vill skriva om häster, skepp e dyl, men att det är lika viktigt i fråga om människor, eftersom människor och kulturer är annorlunda. Visserligen ligger det i människans natur att generalisera, men idag har vi tid att tänka efter längre och då är det bra att göra det. Sedan är det också så att om man vill skämta om en grupp så är det alltid känsligare när någon som inte tillhör den gruppen gör det, jämfört med när man gör det inom gruppen, om sig själva. En minoritetsgrupp kan också vilja begränsa vad som sägs om den därför att de är skörare och mer utsatta än en majoritetsgrupp.

Vi fick några rekommendationer på verk som nyanserar stereotyperna. ABP rekommenderade Nicola Griffiths Ammonite (ja, den är ju fantastisk!). NG rekommenderade författaren Saladdin Ahmed (som kommer till nästa års Swecon i Uppsala) och serien Miss Marvel, om en flicka med superkrafter som hon måste få att funka i sitt vanliga tonårsliv och i sin familj med pakistansk bakgrund (den låter riktigt kul och spännande!).

Guest of Honour interview - Carolyn Ives Gilman
Det var ju egentligen inte CIG själv, utan CIG:s syster som skulle bli författare! CIG skulle bli konsertpianist, eller skådespelare - men eftersom hon inte var tillräckligt bra, föll hon tillbaka till böckerna. Hon pluggade English Literature, och hamnade sedan som redaktör på ett förlag som även drev ett museum. Hon kom in där vid en tid då man kunde lära sig den medan man jobbade, och har sedan fortsatt att arbeta i museibranschen.

Marianna Leikomaa som ledde intervjun frågade den viktiga frågan: var CIG får sina idéer ifrån. Det är något som författare tänker på hela tiden, för de är ju inte bara deras levebröd utan också deras identitet! CIG refererade till sist GoH-tal på morgonen om medvetandet och hjärnan. Var i hjärnan uppstår idéerna? Det vet hon inte, men de dyker upp som fiskar i en damm. Att fånga fisken kräver skicklighet, en som tränas upp av läsning, konversationer, observationer. Att sedan forma fisken/idén till en berättelse med struktur och god dialog är ett hantverk. En del viktiga idéer har också kommit till CIG i form av drömmar, men hon har lärt sig att drömmar aldrig betyder lika mycket för andra som henne själv, så de är inte hennes huvudsakliga stoff.

När CIG flyttade från Minnesota till St. Louis överraskades hon av en internaliserad rasism som levde kvar där i Södern. Den tog sig uttryck i att alla tjänstemän på muséet var vita och att alla vaktmästare var svarta. Hela arkitekturen underhöll också åtskillnaden mellan människor; det fanns dörrar och gångar bakom de officiella rummen där servicepersonalen rörde sig, osynlig. Detta störde henne men blev bra stoff för en bok (Halfway Human). I SF kan du skriva om verkliga saker utan att folk känner igen sig och blir arga.

I Isles of the Forsaken ville CIG vrida på den gängse bilden av kolonialismen som ett medel att förtrycka ett naturfolk, nyansera och vända på perspektivet, och visa ett folk som lever bättre under invasion av ett annat folk. För det fick hon mycket kritik, och för att hon låter vetenskapen vinna över magin. För egen del tycker jag att det är mycket givande, parat med det att en av bokens huvudpersoner tror på lagen och litar på lagboken som ett instrument för rättvisa, så som andra tror på de gudar och traditioner som upprätthåller deras samhälle.

SF å sin sida är ju annars en genre som viasr upp många aspekter av kolonialisering; upptäcktsresande som skickar tillbaka fantastiska historier från exotiska platser. Att läsa existerande dagböcker från det ger stor inspiration, liksom den gången CIG besökte en indiansk powow, och som den enda vita människan på flera kilometers omkrets fick en känsla av sin egen obetydlighet.

CIG gillar att skriva korta verk - novellas och novellettes - för att hon inte har så mycket tid. De blir klara snabbt och kan publiceras direkt - instant gratification! För att arbeta på sitt vanliga jobb stänger hon av vissa delar i hjärnan, som hon sedan får slå på igen när det är dags att skriva. De måste användas, annars rostar de! En viktig inledning på processen är att stirra på väggen tills hon kommer på något, och hon behöver ha en hel del klart i huvudet innan hon börjar skriva. Vid datorn är cursorn för stressande, den hetsar dig till att börja skriva innan du egentligen är klar!

CIG behöver mer än en idé för att skriva en historia. För novellen Touring with the alien behövde hon tre:
1. en kvinna kör runt med en utomjording
2. översättaren får ofta skulden vid missförstånd
3. medvetande (specifikt en bok som hon fått av en svåger)

Framöver vill CIG förmodligen skriva fler berättelser i "20 planets"-universat, det där t.ex Dark Orbit utspelar sig. Härnäst känns det lockande att skriva om Vind, vilka har dykt upp i alla böcker, och hon tänker också gå tillbaka till perifera planeter. Landskapen där allt utspelar sig är viktiga, ofta till och med startpunkten för historien, som till exempel istäcket och värmekällorna i Arkfall. Hon tänker sig att skriva en bok om varje planet, och hoppas att hon inte får slut på planeter. Det projektet ser jag fram emot att följa!

Nordic Fantasy
Under moderering av Jukka Halme samtalade Rolf Andersen (NO), Flemming Rasch (DK), Kristina Hård (SV) och Saara Henriksson (FI) om speciellt nordisk fantasy. KH berättar att när hon är ute och talar brukar hon fråga om någon någonsin har sett troll. Ingen brukar svara öppet, men efteråt kommer alltid någon fram och säger att jo, de har sett troll.

RA säger att fantasy ofta är kopplad till naturen; främst skogen, men också havet och bergen. Men fram till för hundra år sedan ansågs berg som farliga; där finns troll, och där kan barn bli fångade. Men så ville Norge visa att de var annorlunda och bättre än Sverige och Danmark, och transporterade legenden om tre kungar som väntar på sin tid till de norska bergen.

SH säger att i Finland berättar sagorna om en skogsande, haltya, som inte är troll eller vätte, och inte heller är älvlika, men som kan vara välvilliga. FR berättar att den mesta danska folkloren finns på Bornholm, kopplad till naturen, vilket ger en magisk realism. I Danmark finns det elvefolk som bor under jorden som man bör hålla sig borta från.

RA nämnde vid samtalets inledning den samtida bokserien Song for Eirabu av Kristine Tofte, vilken använder sig av Ragnarök som ju är början på en ny värld, vilket ger henne möjlighet att hitta på en egen värld, den före oss. Som avslutning berättar han om en bok från 1987 som spinner på samisk mytologi,  Trommereisen av Ailo Gaup, och rekommenderar oss alla att läsa fantasy- och SF-böcker från våra grannländer, för det är inte så svårt att läsa och förstå (förutom finska). Det håller jag med om, bra sagt!