Under ledning av dirigent Stéphane Denève från samma land spelade Kungliga Filharmonikerna musik av tre kompositörer från Frankrike. Tonsättarna, dirigenten och orkestern fick alla tillfälle att visa upp såväl bredd som djup i det mycket välbalanserade programmet.
Först ut var Camille Saint-Saëns Symfoni nr 3 (1886) vilken brukar kallas "Orgelsymfonin" av uppenbar anledning, och det var mycket fint att få höra Ulf Norberg spela på Konserthusets orgel. Symfonin hade i kompositörens intention enbart två satser, men lyssnare kan ändå urskilja mer traditionella fyra satser, speciellt den mäktiga sista satsen som följer på musik som varit mer dämpad om än inte timid. Denève låter filharmonikerna klinga mjukt men inte ofokuserat. Efter några stillsamma tidigare insatser får alltså orgeln spraka och dundra som den gör allra bäst, och plötsligt känns det som att musiken kommer från hela världen och också når ut till hela världen.
Efter paus följde Gabriel Faurés Svit ur Pelléas och Mélisande (1898), så ljuvligt melodisk och med litet större dynamik än Orgelsymfonin (förutom den sista pampiga satsen). I detta och det sista stycket känns det symptomatiskt (och sympatiskt!) att flöjt och harpa tar större plats och påverkar musikens karaktär. Med innerlig känsla lät Denève sista tonen klinga ut och flera andetag förflyta innan han släppte loss applåderna för denna fina svit. Jag har hittills ofta sammanfört Saint-Saëns och Faurés musik eftersom de verkade nära varandra i både tid och rum, men vid litet efterforskning upptäckte jag att Saint-Saëns varit motståndare till Debussys musik. Att höra musik av dem båda efter varandra på en konsert gör att jag kan höra skillnaderna mellan dem och kvällens siste tonsättare Maurice Ravel.
Ravels La Valse skrevs och uppfördes 1919-1920. Vi fick alltså höra kvällens verk i kronologisk ordning, och det blev som att de steg för steg tog sig djupare ned i människans psyke och tog större chanser i harmoni och tempo. La Valse är ingen enkel vals, även om den är dansant på sina ställen, men man hör att en tränad balettensemble skulle kunna visa mer komplexitet på scenen än vi vanliga hobbydansare. Den gode Denève behövde inte heller den här gången öppna partituret, utan dirigerade med ett engagemang som förmedlades till hela orkestern och publiken. Som vanligt kunde Kungliga Filharmonikerna spela upp intensiva känslostormar utan att tappa kontrollen, och det starka slutet blev pricken över i på en riktigt väl sammansatt konsert.
Först ut var Camille Saint-Saëns Symfoni nr 3 (1886) vilken brukar kallas "Orgelsymfonin" av uppenbar anledning, och det var mycket fint att få höra Ulf Norberg spela på Konserthusets orgel. Symfonin hade i kompositörens intention enbart två satser, men lyssnare kan ändå urskilja mer traditionella fyra satser, speciellt den mäktiga sista satsen som följer på musik som varit mer dämpad om än inte timid. Denève låter filharmonikerna klinga mjukt men inte ofokuserat. Efter några stillsamma tidigare insatser får alltså orgeln spraka och dundra som den gör allra bäst, och plötsligt känns det som att musiken kommer från hela världen och också når ut till hela världen.
Efter paus följde Gabriel Faurés Svit ur Pelléas och Mélisande (1898), så ljuvligt melodisk och med litet större dynamik än Orgelsymfonin (förutom den sista pampiga satsen). I detta och det sista stycket känns det symptomatiskt (och sympatiskt!) att flöjt och harpa tar större plats och påverkar musikens karaktär. Med innerlig känsla lät Denève sista tonen klinga ut och flera andetag förflyta innan han släppte loss applåderna för denna fina svit. Jag har hittills ofta sammanfört Saint-Saëns och Faurés musik eftersom de verkade nära varandra i både tid och rum, men vid litet efterforskning upptäckte jag att Saint-Saëns varit motståndare till Debussys musik. Att höra musik av dem båda efter varandra på en konsert gör att jag kan höra skillnaderna mellan dem och kvällens siste tonsättare Maurice Ravel.
Ravels La Valse skrevs och uppfördes 1919-1920. Vi fick alltså höra kvällens verk i kronologisk ordning, och det blev som att de steg för steg tog sig djupare ned i människans psyke och tog större chanser i harmoni och tempo. La Valse är ingen enkel vals, även om den är dansant på sina ställen, men man hör att en tränad balettensemble skulle kunna visa mer komplexitet på scenen än vi vanliga hobbydansare. Den gode Denève behövde inte heller den här gången öppna partituret, utan dirigerade med ett engagemang som förmedlades till hela orkestern och publiken. Som vanligt kunde Kungliga Filharmonikerna spela upp intensiva känslostormar utan att tappa kontrollen, och det starka slutet blev pricken över i på en riktigt väl sammansatt konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar