Det är alltid något speciellt med att höra ett uruppförande, och det var just ett dylikt som inledde kvällens konsert. Verket som Kungliga Filharmonikerna beställt av Pär Lindgren har titeln Solo una linea – fantasmi, och en skön linjerörelse var just vad jag uppfattade i musiken - ett ständigt uppåtgående och nedåtgående, som en stiliserad bergshorisont. Flera gånger var det ett instrument som startade och drog efter sig fler och fler stämmor i en kaskad av toner som strävade uppåt, uppåt. Andra gånger var det som ett vattenfall av musik som strömmade uppifrån och ned, i lätt kaotiska men glada klanger. Till slut rörde sig musiken nedåt så djupt den kunde, och samtidigt fysiskt in i hörnet där tromboner, tuba och pukor utforskade toner så dova att marken skakade. Det är inte alla nyskrivna verk som jag längtar efter att höra igen, men det här var ett sprudlande undantag.
Så tog den hyllade cellisten Frans Helmerson plats på scenen för Dvořáks Cellokonsert, ett verk skrivet sent i kompositörens liv efter och under visst motstånd, och som ändå blivit en älskad klassiker. Cellon har ett register som påminner om den mänskliga rösten. I den långa inledningen av första satsen får instrument med liknande klangomfång presentera de vackra teman som solisten sedan har att variera över. Hur mycket jag än tycker om dessa variationer, är det viktigt att fingerfärdigheten inte tar överhanden i dem. Men Helmerson har den pondus som behövs för att cellon skall återta initiativet, och ledde orkestern säkert ända in i det återhållna, andlösa slutet.
Som extranummer fick vi "litet Bach" - inte så litet, för under Helmersons fingrar fyllde slingorna hela stora salen med cellons rika klang.
Efter paus kom Carl Nielsens Symfoni nr 3 "Sinfonia espansiva" - ännu en försmak av Nielsen/Sibeliusfestivalen om mindre än ett år! Som vanligt leder dirigent Sakari Oramo Kungliga Filharmonikerna till att klinga precist och klart, och det var bra i den här symfonins
egensinniga framåtdrivande rytmer. Första och sista satsen lyckades gå från lekfulla till mäktiga utan att det lät underligt. Däremellan hjälpte Anu Komsi (sopran) och Karl-Magnus Fredriksson (baryton) med sin ordlösa sång till att ge musiken värdighet, men slutintrycket var musik lika uppfriskande som virvlande vårvindar.
Konserten ges även på lördag klockan 15.00.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Som extranummer fick vi "litet Bach" - inte så litet, för under Helmersons fingrar fyllde slingorna hela stora salen med cellons rika klang.
Efter paus kom Carl Nielsens Symfoni nr 3 "Sinfonia espansiva" - ännu en försmak av Nielsen/Sibeliusfestivalen om mindre än ett år! Som vanligt leder dirigent Sakari Oramo Kungliga Filharmonikerna till att klinga precist och klart, och det var bra i den här symfonins
egensinniga framåtdrivande rytmer. Första och sista satsen lyckades gå från lekfulla till mäktiga utan att det lät underligt. Däremellan hjälpte Anu Komsi (sopran) och Karl-Magnus Fredriksson (baryton) med sin ordlösa sång till att ge musiken värdighet, men slutintrycket var musik lika uppfriskande som virvlande vårvindar.
Konserten ges även på lördag klockan 15.00.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar