Att inleda en konsert med Joseph Martin Kraus Symphonie Funèbre i c-moll (1792), kan verka dystert, men var på programmet skulle den annars passa? Innan paus eller som avslutning skulle den lämna åhörarna i sorgsen stämning, men som inledning på en konsert får denna Bisättningsmusik rätt uppmärksamhet och kan följas av ljusare toner.
Dirigent Christian Zacharias hade putsat Kungliga Filharmonikerna till en dov, dämpad klang som var helt rätt för verket och dess känsliga inledning och avslutning. Den marsch som pukorna kallade till under de första takterna var lika långsam och sorgtyngd som den fina uppbackningen från orkestern. När den återhållna marschen kommer tillbaka i de sista takterna av sista satsen, efter musik som låter både mäktig och vördnadsfull, finns det ändå en stråle av hopp i tonerna från orkestern.
Verket skrevs till Gustav III:s bisättning, efter att kompositören varit närvarande på operabalen då kungen sköts, och själv avled senare samma år. Men även utan den bakgrundshistorien är musiken vacker och värd att lyssna på, och jag skulle gärna höra att mer av Kraus spelades idag.
Kraus kallas för Sveriges Mozart, och de båda kompositörerna var samtida. Det gör det extra intressant att därefter få höra Mozarts Pianokonsert nr 27 i B-dur (1791). Christian Zacharias var inte bara dirigent utan pianosolist i stycket, och utförde båda sina uppgifter med yttersta kompetens. Som så mycket av Mozart är musiken lekfull och vacker, full av porlande skal-löpningar och dansanta passager. Orkestern och pianot studsade roliga melodislingor emellan sig utan att tappa farten, och alla lät briljanta. Vi fick också ett extranummer av vår generöse dirigent/solist, ett härligt stycke där Zacharias ännu en gång, avslappnat virtuos, lät tonerna rinna fram så att det glittrade.
Inte bara en tung inledning i c-moll utan även en av samma art till avslutning: Franz Schuberts Symfoni nr 4 "Den tragiska" (1816). Trots namnets likhet med Kraus symfoni hör vi stora skillnader redan från början: den här sorgen är privat, inte en offentlig sorgesång från en berövad nation utan en skärande smärta från någon som förlorat en älskad person. Det inledande skriet övergår i hetsigare rytmer, som en stress över att världen förändrats för alltid. Men därefter tonar tragiken faktiskt bort, och resten av symfonin är känslosam, men ändå mer positiv. Efter den svårdansade menuetten i tredje satsen får vi en avslutning i, om inte glädje, så i alla fall kraft.
Dirigent Christian Zacharias hade putsat Kungliga Filharmonikerna till en dov, dämpad klang som var helt rätt för verket och dess känsliga inledning och avslutning. Den marsch som pukorna kallade till under de första takterna var lika långsam och sorgtyngd som den fina uppbackningen från orkestern. När den återhållna marschen kommer tillbaka i de sista takterna av sista satsen, efter musik som låter både mäktig och vördnadsfull, finns det ändå en stråle av hopp i tonerna från orkestern.
Verket skrevs till Gustav III:s bisättning, efter att kompositören varit närvarande på operabalen då kungen sköts, och själv avled senare samma år. Men även utan den bakgrundshistorien är musiken vacker och värd att lyssna på, och jag skulle gärna höra att mer av Kraus spelades idag.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Inte bara en tung inledning i c-moll utan även en av samma art till avslutning: Franz Schuberts Symfoni nr 4 "Den tragiska" (1816). Trots namnets likhet med Kraus symfoni hör vi stora skillnader redan från början: den här sorgen är privat, inte en offentlig sorgesång från en berövad nation utan en skärande smärta från någon som förlorat en älskad person. Det inledande skriet övergår i hetsigare rytmer, som en stress över att världen förändrats för alltid. Men därefter tonar tragiken faktiskt bort, och resten av symfonin är känslosam, men ändå mer positiv. Efter den svårdansade menuetten i tredje satsen får vi en avslutning i, om inte glädje, så i alla fall kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar