Scenen är minimalistiskt möblerad. Skådespelarna fyller rummet med sitt tal; varje replik illustrerar detaljrikt vad som händer eller personernas tankar och känslor. Inga stora utrop behövs, men trots de sakliga rösterna finns känslorna med som grund.
Mig (Sofia Helin) och Han (Björn Bengtsson) berättar om hur de träffades - en enkel händelse sett utifrån, men inuti de båda finns gryende förväntningar och en känsla av att livet blivit nytt. Jag tänker på att det som beskrivs på scenen har hänt och händer många människor, men de kan sällan artikulera det lika bra som de två på scenen. Ja, för deras repliker och scener är destillat av vad som annars utspelar sig under flera dagar, eller upplevs litet i bakgrunden. Dessutom säger Mig rent ut:
Och inte ens när människorna så tydligt kan förklara vad de tänker och känner, kan de riktigt nå och känna varandra. Men de försöker. Lager efter lager rullas undan när förhistorierna berättas, och visst kan de förklara en del, men ingen efterföljande handling i liven vi ser är ändå förutsägbar eller självklar.
Arne Lygres pjäs varar inte ens en och en halv timme, men känns ändå lång. Den är också så intensiv i sina lågmälda gester att den kräver stor koncentration. Trots att man till stor del får fylla i många bilder själv slutar det med att man känner att man levt ett helt liv med de två människorna.
Det jag vill invända är att en pjäs som har så balanserad handling och så noggrant avvägd text använder ett ord som inte riktigt får bäring: krossas. De två älskande säger att de (kommer att) krossas av den andra, inte med skräck utan välkomnande. Den kraftiga handlingen har ingen motsvarighet i hur människorna talar om sina identiteter, på ett sätt som får mig att uppleva dem som polerade och okrossbara som marmorägg. Men förmodligen kommer det ordet att stanna kvar hos mig längst och få mig att fundera och kanske förstå om några veckor.
Länk till Stadsteaterns sida om Ingenting av mig
Jag klarar inte alltid att tänka det jag känner. Jag klarar inte alltid att säga det jag tänker. Jag kan inte veta om du uppfattar det jag säger så som det är menat. ... Det finns så många lager i det här.
Och inte ens när människorna så tydligt kan förklara vad de tänker och känner, kan de riktigt nå och känna varandra. Men de försöker. Lager efter lager rullas undan när förhistorierna berättas, och visst kan de förklara en del, men ingen efterföljande handling i liven vi ser är ändå förutsägbar eller självklar.
Arne Lygres pjäs varar inte ens en och en halv timme, men känns ändå lång. Den är också så intensiv i sina lågmälda gester att den kräver stor koncentration. Trots att man till stor del får fylla i många bilder själv slutar det med att man känner att man levt ett helt liv med de två människorna.
Det jag vill invända är att en pjäs som har så balanserad handling och så noggrant avvägd text använder ett ord som inte riktigt får bäring: krossas. De två älskande säger att de (kommer att) krossas av den andra, inte med skräck utan välkomnande. Den kraftiga handlingen har ingen motsvarighet i hur människorna talar om sina identiteter, på ett sätt som får mig att uppleva dem som polerade och okrossbara som marmorägg. Men förmodligen kommer det ordet att stanna kvar hos mig längst och få mig att fundera och kanske förstå om några veckor.
Länk till Stadsteaterns sida om Ingenting av mig
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar