I Grimsruds genombrottsbok Jag smyger förbi en yxa fick vi möta sjubarnsfamiljen Larsen första gången. Ett familjeliv som andra skulle beskriva som onormalt fick vi beskrivet inifrån, ur barnens synvinkel. Det fanns mycket kärlek i uppväxten, men också osäkerhet och besvikelser. Det är svårt att veta när man accepteras som normal, när man hela livet känt sig udda.
Något av det svåraste som kan hända en är att en familjemedlem dör, eller kanske ännu värre, försvinner utan spår. 19-årige lillebror Jon, som med sina lässvårigheter inte passade in i skolan, provar på många utmanande äventyrsupplevlser men blir aldrig nöjd. En plats på en folkhögskola inriktad på friluftsliv verkade helt rätt för honom, men nu har han försvunnit därifrån också. Jon sågs senast ta en buss för att vandra på fjället. Efter några dagar organiseras eftersökningar, och de två äldre syskonen Lydia och Anders reser upp för att delta i skallgångskedjan.
Storasyskonen känner oro och ansvar för sin rastlöse lillebror. Deras egna grepp om verkligheten är inte så fast som de hoppats, och medan de letar, bubblar syskonens tvivel om ens egen plats i världen upp.
Det känns då och då som att handlingen går trögt och inte rör sig vidare, och först blir jag lätt irriterad. Sedan slår det mig att det också är så det känns för syskonen som letar: frustrerande långsamt, en process man inte kan snabba på hur mycket man än vill. I sista tredjedelen, när förvirringen tar överhanden, är den balanserad med tillbakablickar till bakgrunden, men ändå tillräckligt tydlig för att vara smärtsam. Det är mycket skickligt och fint av Beate Grimsrud att låta oss läsare dela sorgen och kaoset i en så svår situation som den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar