Direkt till vänster när man gått in på galleriet sitter en cirkelformad spegel på väggen. Jag går direkt fram till den för att se vad som syns i den. Inte speciellt mycket av skulpturerna, som ligger på golvet, men jag ser en spegel på motsatt vägg. De båda spegelbilderna reflekterar varandra, och mig, i halva bilden, flera gånger! Jag går bort till spegeln på den bortre väggen för att se vad den visar. Nu kan jag inte se mig själv längre. Mitt huvud blockerar minsta skymt av mig själv. Jag flyttar mig sidledes och bakåt för att byta vinkel, men inget hjälper. Jag hejdar mina baklängessteg precis innan jag snubblar över den lilla glödlampsskulpturen på golvet. Lurigt! Härligt att få börja galleribesöket med ett skämt och en näsknäpp.
Förutom klasen med glödlampor ligger en skulptur av en kvinna, som håller två föremål med brottytor i händerna. Det är ingen Reclining Woman vi talar om, utan en figur som är gjord för att stå upp. Det ser ut som att hon hållit eller skjutit något större framför sig, på hur hon håller händerna med de avbrutna tingen framför sig, och när objektet brutits loss, har figuren tappat balansen och fallit bakåt.
De avbildande prydnadsföremål och leksaker jag hade som barn, tog jag för representationer av vuxenvärlden. De var ombud för en värld jag inte blivit delaktig av än. Om man förstorade upp dem, skulle de ta sin plats bland de vuxna? Om man till och med gjöt dem i brons, skulle de inte bli Larger Than Life och beundransvärda?
I nästa rum ser vi en pojkdocka, också gjuten i människostorlek, men trasig. Ja, just det. Leksaker och billiga prydnadsföremål har en tendens att gå sönder. Om de gör det, är de fortfarande korrekta avbildningar av världen? Kan vi fortfarande förstora upp dem och relatera till dem - återfår de sitt värde då? En utsträckt arm sitter på varje pojkhalva, och när man ser dem i spegeln som hänger i det rummet, verkar de sträcka sig efter varandra för att få hålla handen.
I det största utställningsrummet finns också en spegel på väggen. Den hänger på kortsidan av det långsmala rummet, mittemot ett av fönstren mot gatan. Jag vill se vad spegeln visar av gatan, men återigen finner jag vyn blockerad av mig själv.
Det är inte alla bronsfigurer i utställningen som talar till mig, men jag tycker om de Tärningsmoln som ligger på två ställen på golvet. Där kommer jag att tänka på hur det känns när den viktiga tärningen försvinner från ett brädspel, så att man inte kan spela det längre. I en ideal värld, ur ett barns synvinkel, vore det bra att ha en obegränsad tillgång till tärningar, så att man kan spela vidare. Hur skulle det se ut? Hur skulle de förvaras? Kanske växer de fram (och ihop) ur ett moln? Bra idé. Om jag fick bestämma skulle de göra det.
Länk till Galleri Bohmans sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar