Petra von Kants bittra tårar på Stadsteatern

Petra von Kant (Pia Johansson) vaknar i sin säng, sliten från gårdagen, men redo att tackla världen i samma ögonblick hon får telefonen i sin hand. Hennes stumma, undergivna assistent Marlene (Jessica Liedberg) servar henne i en läcker homoerotisk dans. Petra von Kant är en framgångsrik designer, men vi ser att hon har jobbat hårt för att ta sig dit hon är nu. I spelet ingår att visa sig stark för alla svaga människor omkring henne, som hotar henne och som behöver henne. På toppen av sin karriär och mitt i livet känner hon att hon borde kunna få allt vad hon vill ha.

Karin Thimm (Helena af Sandeberg) är vad Petra vill ha. Hon kliver in genom Petras dörr, och lyckas se både näpen, tuff och kramgod ut. Petra von Kant faller som en fura.

Sex månader senare har de hamnat i rollerna av desperat sugar mommie respektive uttråkad leksak. Karins ointresse är tydligt för alla utom Petra själv, som tigger henne om att ljuga, säga att hon älskar henne och bevara illusionen av kärlek. Men nu är det Karin som blivit van vid att få som hon vill, och när hennes make kommer från Australien reser hon för att möta honom för Petras pengar. Petra von Kants bittra tårar och känslor är alldeles äkta, och det är gripande.

Det sorgliga är att Petra i sin besatthet och kärlek till den ovilliga Karin, viftar bort sin dotters känslor och behov. Det är inte överraskande, när vi redan sett hur nära hon har mellan kärlek och förakt, men ändå det sorgligaste av allt.

Länk till Stadsteaterns sida om Petra von Kants bittra tårar

Thomas Karlsson på Angelika Knäpper Gallery

På litet avstånd ser det ut som att väggarna i det första rummet är täckta av djurkranier. Form, färg och struktur liknar skelettdelar; en del gulnade, kanterna litet bortvittrade. På närmare håll ser man att formerna är icke-naturliga. Hur skulle ett djur med fyra ögon över hela huvudet och två slingrande håligheter för hjärnan se ut?!

I nästa rum finns liknande verk, monterade en bit ut från väggen. De ser ut att vara mer gummiartade, och har också dragits ut och fått rörligare former. De ser inte längre ut som skelettdelar, men fortfarande som lämningar av urtidsdjur eller utomjordiska maskvarelser. Eller kanske den genialiska strukturen till en hypermodern sportsko.

Längre än så spinner inte min fantasi. Det stora antalet av liknande objekt, varierade men ändå lika, borde kunna fascinera mig men gör det inte. Jag blir mest uttråkad av överflödet.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Karin Mamma Andersson på Galleri Magnus Karlsson

Det är litet fräckt att kalla utställningen för Kontorslandskap, när det inte finns ett enda klassiskt kontorsrum att se på tavlorna. Men fastän jag är en som älskar att se arbetsplatser på bild, blir jag inte besviken. Vad är det som säger att det inte är ett kontor vi ser? Fler än jag måste ha gått husesyn hos någon lustigkurre som öppnar sovrumsdörren och säger "Och här har vi arbetsrummet".

Vi ser en och annan välbekant björkdunge; en vägg med kartonger i flera staplar; ett rum fullpackat med lådor med plastflaskor, dunkar och en glasbägare i ett stativ på ett bord; en replokal för ett rockband; en privat skrivhörna i någons hem, och många fler motiv. Inga människor, och mest interiörer. De har fortfarande den speciellt färgsättningen man känner igen i Mamma Anderssons senare verk: ljusa nyanser som ofta skiftar i gult, med några stora block av mörka, inte alltid svarta färger. Jag tycker att det ser ut som att de ljusa partierna, som ändå är de som bygger upp bilden, blivit tunnare och mindre distinkta, nästan som att de är på väg att lösas upp.

På Moderna Muséets samlingsutställning över Karin Mamma Andersson förra året gav bilderna ett överjordiskt intryck: varje motiv verkade spegla sig i en annan, halvt osynlig dimension. Jag upplever inte det i de här tavlorna. De tunga, mörka objekten känns fortfarande litet oroande, men i övrigt känns motiven jordnära och nästan hemtrevliga (men bara nästan).

Karin Mamma Andersson på Galleri Magnus Karlsson

Karin Mamma Andersson på Moderna Muséet

Royal String Quartet på Konserthuset

Bakom det anonyma namnet Royal String Quartet står fyra unga, begåvade musiker från Warszawa. Deras konsert I Konserthusets Grünewaldsal på lördageftermiddagen genomsyrades av kunnande och kärlek till musiken.

Kvartetten öppnade med Stråkkvartett nr 2 av Sofija Gubajdulina. Den monotona, suggestiva kompositionen håller spänningen uppe från första tonen och är fantastiskt vacker. Det är ett stycke med både hjärna och hjärta, och jag älskade det.

Så följde den mycket vackra Langsamer Satz av den unge, romantiske Anton Webern. Om det första verket varit klart och precist i tonen, blommade här kvartettens mjuka, komplexa klang ut. De rika men återhållna känslorna i stycket kom helt till sin rätt.

Under våren skall Royal String Quartet spela in två stråkkvartetter av sin landsman Karol Szymanowski. Trots det kände jag mig inte berörd av den Stråkkvartett nr 1 vi fick höra här. Kanske var det otur att den fick följa på två så starka verk som den inte kunde jämföras med.
Efter pausen spelades Brahms Stråkkvartett nr 1 c-moll. Återigen förhöjde musikernas rika klang det nyanserade, melodiösa stycket. Tyvärr missade jag namnet på det glada extranumret. Jag kan ändå säga att det var en mycket väl sammansatt och framförd konsert, och jag vill gärna Royal String Quartet många gånger igen.

Den gamle och havet på Norrmalm

Det är sympatiskt att starta en fiskrestaurang med höga ambitioner. Fisk och skaldjur behöver ett säkert handlag för att komma till sin rätt. Nu siktar Den gamle och havet mycket högt, men resultatet på tallriken varierar.

Vissa rätter är riktigt goda och prisvärda, men många andra balanserar mellan medelmåttiga och misslyckade. De fiskrätter och pastarätter jag smakat har varit mycket väl tillagade (förutom skinnet på såsen till sjötungsfiléerna). Skaldjur på spett kan lätt bli torra och svåra att känna skillnad på, och så var fallet här. De riktiga besvikelserna stod efterrätterna för. Smördegskakan med citronmarmelad var en liten paj med mycket kraftig citronsmak. Hade rätten bytts ut utan att serveringen fick veta det? Värst av allt var nog desserten med det fantastiska namnet Peccati di gola, "söta synder". Vaniljkrämsfyllda petit choux med chokladsås låter hur gott som helst, men dök upp som torra bullar i en halvt ljummen, halvt stelnad, halvt välsmakande chokladsjö. Det smakade som torkad mannagrynsgröt dränkt i sås. Jag lämnade hälften på tallriken.

Personalen är trevlig, kanske inte helt uppdaterad på menyn, och kan vara alltför upptagna och skojfriska med varandra ibland. Det vore fint om de vore mer uppmärksamma på de enskilda gästerna även när de har stora sällskap att ta hand om.

Med så stor variation i kvalitet känner jag att det är en alltför stor chanstagning för mig att äta middag på Den gamle och havet.

Länk till restaurangens hemsida

Boys Are Us på Kulturhuset

Maria Friberg har i flera år intresserat sig för män och uttrycken för manlighet i samhället. Hon har sett på män med makt och låtit dem framstå som ömtåliga och bräckliga, rakt igenom sina power suits. Nu visar Kulturhuset en intressant sammanställning av flera av Fribergs verk från senare år.

Videon "commoncause" (2008) visar hur tussar av svart ull rullar och studsar nedför Nationalmuseums stora trappa. Man kan sitta och titta på dem länge. Ännu mer hypnotisk är filmserien "embedded" som projiceras på tre dukar. Ur en till synes obäddad vit säng vrickar sig svartklädda män ut ur lakanen och ned på golvet, åt alla håll vi kan se. Som svarta maskar utan något mål med livet!

Lika anonyma är männen vi ser på de stora, blanka fotografierna. De må vara klädda i kostym, klädda för sitt jobb, men vi ser inte till vilken nytta de är. Istället ser vi dem trampa vatten ("almost there" 1-3, 2000) eller undersöka/arbeta med sanden i öknen och mäta sig mot varandra ("trinity" 1-3, 2000). Hålla sig flytande, hålla masken, verka ha kontroll.

I de åtta olika "Still lives" (2003-2007) ser vi först en kvinna och en man i nästan likadana frisyrer och kläder se in i kameran. Vad är skillnaden på dem? Båda ser starka och nöjda ut, och kanske är de de gudar som bestämt hur vi skall leva och vem som skall härska. De följande bilderna visar män i vila, mjukt poserande bland några av de starkaste uttrycken för makt: bilar, lastbilsdäck, uppslagsverk som innehåller mänsklighetens samlade kunskap. En normalstark
man/människa kan styra en stor lastbil med däck större än människan själv. Men när mannen ligger i fosterställning i däckets inre, eller inträngd bland guldryggade bokserier, ser han liten och hjälplös ut. Män är mjuka, bilar är hårda. Jag är glad att få se män som får vara ömtåliga, inte bara starka och ofelbara.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen

Filharmonikerhorn i närbild

Ända sedan jag började gå på klassiska konserter, har jag fått anledning att bli besviken på hornsektionen. Mozart-symfonier och Wagner-operor: det finns ingen gräns för vad de lyckats tuta sönder med dålig intonation och bristfällig nyansering. Visst förstod jag att instrumentet måste vara ovanligt svårt att spela på, men misstanken kvarstod att hornisterna var de som inte fått plats i de andra sektionerna och snabbt lärt upp sig på det minst eftertraktade
instrumentet. JamenhursvårtkandeVA?! Och varför fortsätter kompositörerna att skriva för en så svårbemästrad lur?

På söndagens konsert i Grünewaldsalen fick jag svar på tal. Rolf Bengtsson kliver fram ur Kungliga Filharmonikernas bakre led, och inleder med en underbar Monolog nr 6 för solohorn (1975) av Erland von Koch. Stycket är vackert och välmodulerat, och i ensamt majestät står hornet i förklarat ljus. Den fantastiskt runda, mjuka klangen gör att det redan verkar som att ljudet når oss långt bortifrån, och har studsat mellan berg och täta skogar för att komma hit. Jag är omvänd!

Därefter tar Amus Kerstin Andersson (violin) och Francisca Skoogh (piano) över scenen med en annan trettiotalist, Dag Wirén och hans lekfulla Sonatin för violin och piano op 15 (1940). Sedan följer Robert Schumanns innerliga Sonat nr 1 a-moll för violin och piano op 105 (1851). Endast mittensatsen har den knapphändiga beteckningen Allegretto; den första och den andra framförs
sannerligen Mit leidenschaftlichen Ausdruck respektive Lebhaft, som det var menat.

Till sist ansluter Rolf Bengtsson igen, och vi får njuta av Johannes Brahms vackra Horntrio i Essdur op 40 (1865). De tre instrumenten skaver ibland mot varandra i klangfärgen, men oftast kompletterar de varandra fint i melodi och utförande. Mycket njutbart.