Prokofjev och Dvořák på Konserthuset Play

 Romantiska ryska klanger låter det som från soloviolinistens första toner i Sergej Prokofjevs Violinkonsert nr 1 (1916-17). Men musiken går vidare, från de isande klangerna i första satsen till modernare, hetsigare toner, litet av det slag som Gershwin skulle plocka upp nästan tio år senare. När jag sedan tycker mig höra fågelsång är det inte från träden under en skogspromenad utan snarare från burfåglar i en exotisk vinterträdgård. Just det här stycket hade nog gjort sig bättre på plats, inte förvisat till strömmat ljud hem till soffan där de höga tonerna lätt blir skärande. Men kvällens solist, armenisk-österrikiske Emmanuel Tjeknavorian, spelar skickligt och är väl samspelt med Kungliga Filharmonikerna.

Rafael Payare (Foto: Jan-Olav Wedin)

Verklig naturlyrik kommer därnäst, i Antonín Dvořáks stora, generösa Symfoni nr 8 (1890). Från de återkommande flöjtinsatserna över hela orkesterns rika klanger är musiken glädjerik och ofta lekfull. Det är osäkert om det beror på orkestern, min dator eller mina öron när fiolerna ibland låter osäkra, men på det stora hela leder dirigenten Rafael Payare Kungliga Filharmonikerna genom denna fina natur- och kulturupplevelse.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Jag var en arier av Tony Samuelsson

 De nordiska staterna är inlemmade i det nazistiska riket, och Östeuropa inklusive Ryssland fram till Uralbergen hålls kort under en sträng ockupation av övermakten. Det är 1970-tal och i Sverige finns både människor som levde innan andra världskriget började och de som knappt har något minne av något annat än ett storgermanskt rike.

Sport och vältränade ariska kroppar har alltid varit uppskattade i nazistideologin, och idrottens betydelse är stor. Det görs också många filmer om idrottsmän och -kvinnor och deras bedrifter - förvisso är det ett enklare ämne än vad som helst annat som skulle kunna antyda att någon var olycklig i det skinande ariska riket. Det är både trovärdigt och patetiskt att läsa hur man på olika sätt vill lyfta fram en förment arisk överlägsenhet, till exempel genom att (låtsas) hitta bevis på en "germansk ur-fotboll" som spelades långt innan pyramiderna byggdes.

En av våra huvudpersoner, Thomas Robladh, är trots sin ringa ålder en uppskattad sportjournalist. Idrottsintresset var inte bara ett sätt att hitta en väg ut ur skuggan av fadern, överhövding i de svenska litteraturkretsarna och med Führerns öra, utan något som lockat sedan barndomen fastän han själv inte hörde till de mest atletiska. I sina inkännande intervjuer med åldrade idrottsstjärnor försöker han ta sig närmare det riktigt personliga, och mer och mer genom dem också försöka förstå stämningen under kriget och senare.

En annan huvudperson är Thomas flickvän Karin vars kärlek till fästmannen är kysk men inte äkta. Hon tillhör en motståndsrörelse vi bara anar i skuggorna. Det är fint hur boken Jag var en arier skildrar de olika sätt som får människor att ana eller fullt ut se att något är grundläggande fel i staten som fostrar och straffar dem.

Den tredje huvudpersonen är Führern själv, inte ur-Führern utan hans efterträdare, Albert Speer. Han hyser en stark kärlek till Sverige och besöker ofta landet, där huvudstaden kvarter för kvarter utsmyckas med skyskrapor namngivna efter framstående tyska politiker och statsmän.

Tony Samuelsson är en mycket god författare som kan mana fram känslan av loja svenska sommardagar där något grundläggande är helt fel och farligt. Hans vision av ett nazianslutet Sverige är så trovärdig att det är otäckt. Jag ser fram emot att läsa mer av Samuelsson, i synnerhet Kafkapaviljonen, uppföljaren till Jag var en arier.

Fler böcker av Tony Samuelsson:
Kafkapaviljongen
Kungen av Nostratien

Premiärdatum oklart

 Vi behöver tvätta händerna, ventilera, bära munskydd och hålla avstånd. Men hur långt avstånd och hur länge? Vi lär oss mer om pandemins smittvägar och möjliga botemedler ju längre tiden går, men när en del vill ta det säkra före det osäkra och skydda sig och andra så mycket som möjligt, finns det andra som hellre rör sig vid gränsen för vad man får. Det är inte bara själviskhet som driver dem, för många rör det sig om deras levebröd. 

 

TV-serien Premiärdatum oklart berättar om umbärandena med att försöka sätta upp en revy på en av Stockholms privatteatrar i pandemitider. Den utspelar sig under sommaren 2020 - ljusa sommardagar då det alltid brukar kännas som att livet inte är så svårt ändå. Så kanske kommer begränsningen för sittande publik att höjas, så att teaterns kommande föreställningar inte går back? Eller är alla repetitioner meningslösa?

 

Förutom de ekonomiska förutsättningarna är ett annat viktigt orosmoment förstås smittrisken för de inblandade skådespelarna och musikerna. Många kända och mindre kända namn spelar uppskruvade versioner av sig själva - det är bra, driv med Vanna Rosenbergs priviligerade aningslöshet och Henrik Dorsins envisa gubbhumor! Johan Ulveson är lysande som den till en början mest orolige av dem, som någon som "nästan hör till riskgrupperna". Men visst blandas skrattet åt honom med tankar kring att hans försiktighetsåtgärder ändå är ganska kloka.

 

De korta avsnitten tar väl vara på möjligheterna till humor, och det går att engagera sig i de inblandades förhoppningar samtidigt som även jag, en mångårig teaterälskare, inte riktigt kan skriva under på att de ganska dåliga nummer som framförs är nödvändiga för kulturens överlevnad. Men vi behöver underhållning, instängda och nedsjunkna i våra TV-soffor, och då hjälper Premiärdatum oklart en bit. När vi en dag ser tillbaka på pandemiåren är det också ett tidsdokument med en del självdistans och en del allvar.

Prima Donna på Operan Play

 Det är ett grymt öde att vara firad operasångerska och förlora sin röst. Inte bara levebrödet försvinner, utan glädjen i att få sjunga så att hela kroppen fylls av tonerna. Och när jublet och beundrarna försvinner så kan det kännas bäst att stänga sig inne och inte träffa någon.

Det var vad Régine Saint Laurent (Elin Rombo) gjorde när hennes röst sprack under andra framförandet av Aliénor, operan och stjärnrollen som specialskrevs för henne. Betjänten Philippe (Jeremy Carpenter) har varit hos henne i tio år och minns hur eftersvärmad hon var och hur hon överöstes med dyra gåvor. Nu har Picasson ovanför spisen måst försvinna. Men mycket är kvar i den fina lägenheten med blommiga tapeter, bland annat klänningar från operaföreställningar, vackra och lysande och med viskningar från den stora världen på operans scengolv.   

Men så kommer en ung journalist, André Letourner (Conny Thimander) på besök för att intervjua denna tidigare operastjärna. Han har med sig inspelningen från det första och enda fullständiga framförandet av Aliénor. Som ung (yngre) ville han själv bli tenor, men konkurrensen var för hård. Nu blir Régine inspirerad och börjar sjunga ur operan, och minsann, André kan Alfénors stämma och svarar henne. Det är innerligt och rörande att höra och se dem båda!

 

En fördel med att se en inspelning av operan Prima Donna istället för att vara på plats, är närbilderna av Régine när hon oroligt prövar om rösten bär. Husan Marie och framför allt Philippe oroar sig för henne när hennes hopp nu väcks och blivit så starkt. Men när Régine i ensamhet prövar sina vingar blir musiken till verklighet, hon kan stiga in och låta sig omvärvas av den höviska kärlek som Aliénor stod för, och magin och lyckan lyser ända hem till oss åskådare vid våra TV-apparater och skärmar. 

 

Rufus Wainwrights musik är mycket melodisk och ljuvlig att lyssna på. För scenerna ur Aliénor ändrar den karaktär och blir skir och trolsk. Alla sångare gör sina roller väl; såväl stämmor, inlevelse som samspel är pricksäkert och fint att se. Régines 1970-talsvåning är dekorerad och inredd med många kärleksfulla detaljer, och det är vackert att se när väggarna brister för att ge rum åt de vidder som musiken och fantasin kan skapa. Klanger och enskilda toner är väl fångade från framförandet på Kungliga Operans stora scen, och det är roligt att många fler får chansen att ta del av Prima Donna fastän vi inte får komma till operahuset.

 Länk till Operans sida om Prima Donna

 Länk till  Operan Play
 

The Death of Jesus av J.M. Coetzee

Det har gått fyra år sedan Simón tog sig an barnet David och tillsammans med kvinnan Ines försökte fylla rollen som hans föräldrar i landet de hamnat i, landet som fyller deras behov men inte riktigt fyller Simóns liv med glädje. David har alltid varit så klok att föräldrarna inte helt förstår honom, och så envis i sin uppfattning om vad som är rätt för honom själv att de har fått ge med sig, och det till största möjliga tillfredsställelse hos barnet i landet av underligt återhållna känslor.

I första boken, The Childhood of Jesus, hade David lärt sig hela första versen av Goethes Erlkönig, och nu är det ett stycke ur Kindertotenlider som spränger fram ur pojken, fortfarande utan att någon av dem förstår språket eller innebörden. Förutom dessa klassiska verser om barn i fara är fortfarande boken Don Quixote Davids riktmärke i livet. Nu finns hela boken inom honom och för barnen som vill lyssna berättar han historier där Don Quixote alls inte är någon misslyckad romantiker utan på riktigt de svagas förkämpe, med en passage som liknar Jesus besök i dödsriket i både handling och ord.

Ingenstans i böckerna nämns Jesus, endast i titlarna. Finns det någon koppling till vår världs Jesus Kristus? Om man vill kan man se det i hur pojken söker sig till människor i samhällets utkant, föräldralösa och mördare, men under helt andra omständigheter och med annat resultat än vad vi kan läsa i Bibeln. Och hela tiden är hans handlingar så svåra att förstå för de två som älskar honom mest, Simón och Ines, och hans upprepade avvisanden av deras omsorger tunga att bära.

Om man är krass skulle man kunna säga att det finns likheter med vår värld i hur olika grupper i boken vill ha ensamrätt på Davids eftermäle och på det budskap de säger att han bar på, och att den institution till vilken han överlämnade sig misskötte både hans liv och hans död. Men det är faktiskt onödigt att gå så långt. Det svårgripbara mysteriet som David och hans liv utgör, är inte en avglans utan en helt egen och viktig period i den värld han lever i, en som vi vet inte är vår egen, och som nu kanske får en egen mytologi. Men den starkaste känslan boken förmedlar är hur Ines och i synnerhet Simón, de som mest av allt bryr sig om pojkens välmående, gång på gång förvisas till periferin både av pojken själv och hans nya vänner, både i livet och efter döden. Hade de kunnat lyssna mer och förstå honom bättre? Just det sade David själv att han inte ville. Men det är ändå vad jag önskar hade fått hända.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands

Life & Times of Michael K
Boyhood
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus
The Schooldays of Jesus 

Rick and Morty

 Allt som är gulligt och trevligt med en morfar och hans barnbarn på äventyr är vänt i sin motsats i Rick and Morty. Morfar Rick Sanchez är universums smartaste man och har uppfunnit en strålpistol som öppnar portaler till andra dimensioner - och det finns många dimensioner, en del mycket lika vår, andra fruktansvärt annorlunda. När han drar med dottersonen Morty på uppdrag är det utan tanke på vad för upplevelser en fjortonåring kan hantera, oftare är pojken medsläpad för att hämta/sno värdefulla föremål som Rick behöver, och det tas ingen hänsyn till om någon (Morty eller andra) blir skadade eller dödade på vägen.

Tja, inte bara människor och andra varelser, utan hela planeter och befolkningar, inklusive jordens befolkning går åt då och då, vilket går att lösa på kreativa men inte mindre fatalistiska sätt. Vi får se en Morty som blir mer och mer traumatiserad av sina upplevelser, med det ganska förståeliga resultatet att han reagerar olika på de påtvingade äventyren i varje avsnitt: med skräck och motvilja, uppgiven, entusiastisk eller ibland fylld av hat mot morfadern som utsätter honom för så mycket mest för egen vinning.

Avsnittens handling är fantastiskt uppfinningsrika, med besök i andra dimensioner eller på exotiska planeter i vår egen (?) värld. Och i alla dimensioner finns en Rick Sanchez, och faktiskt en Morty, och till och med en Jerry, svärsonen som Rick ständigt nedvärderar. Allt eftersom historien fortgår är det inte bara Morty som får följa med på Ricks påhitt utan alltsomoftast den mer avslappnade storasystern Summer och efter hand också dottern Beth. Och då och då den faktiskt klantige Jerry.

Seriens skapare Dan Harmon och Justin Roiland (den senare gör både Ricks och Mortys röster) gör det inte lätt att älska Rick and Morty. Morty har en stammande, gnällig röst, Ricks skrovliga tal avbryts av frekventa rapningar och grönt dregel glänser från hans haka, och han är ytterligt cynisk inför hela universum och allas våra liv där. Inte bara ljudläget är högt och stressande, utan även det visuella intrycket med snabba rörelser, grälla färger och motbjudande scenerier av gegga, kroppsdelar och kroppsvätskor. Allt detta kan en tittare ändå vänja sig vid och det senare är förvisso en del av det som tilltalar; de fantasifulla och genomtänkta scenerierna och bakgrundsdetaljerna. Det visar sig också i något som Interdimensional Cable, sekvenser med nyheter, filmtrailers och reklam från andra dimensioner som är igenkännbara och främmande på samma gång.

 

Det är imponerande hur seriens skapare i avsnitt efter avsnitt lyckas variera handlingen i nya dimensioner i rask fart. Minst lika viktigt för en intelligent berättelse är att ibland återknyta till tidigare händelser, och det är underhållande att se karaktärer dyka upp igen, eller hur drastiska handlingar i tidiga avsnitt faktiskt får oväntade återverkningar. En bonus är att kända genreskådespelare dyker upp för några repliker i gästroller, till exempel Tricia Helfer och James Callis i ett avsnitt, och ett annat innehåller den guldskimrande gästlistan Sam Neill, Kathleen Turner, Taika Waititi, Jeffrey Wright, Pamela Adlon och Sherri Shepherd.

Som antytt kan det vara svårt att älska Rick and Morty från första avsnittet. Det är ingen vanlig humorserie som gör en avslappnad och nöjd, snarare tvärtom. Men mot slutet av säsong ett, i avsnittet Something Ricked This Way Comes som gör sin egen version av Stephen Kings Needful Things, hade formatet och humorn satt sig hos mig. Det är sällan ett avsnitt bjuder på djupa, förlösande skratt men de resignerade suckarna över livets futtighet har blivit minst lika beroendeframkallande.

Tristan och Isolde på Folkoperan

 Under ouvertyren ser vi dramats efterdyningar - två kroppar på ett blankt bord, en sorgsen kung i rullstol, en kvinna som smyger runt och ser okynnig ut men egentligen nog bara följer sina egen programmering som katalysator för katastrofen. Kropparna på bordet får tillbaka sina liv och klär sig i sina kläder, motvilligt och oroligt, som att de vet vad som kommer att hända (igen). 

I första akten är Isolde inlåst på ett skepp, bortförd från Irland av Tristan för att bli maka åt kung Marke i Cornwall. Hennes förnedring och förtvivlan är desto större då Tristan är den som dödade hennes fästman, men i de underliga händelserna efter det möttes Isolde och Tristan, och i ögonblicket då hon kunnat hämnas avstod Isolde från att ta Tristans liv. Kärlek och hat är sammanlänkat då Isolde kräver att Tristan skall dricka en försoningsskål med henne, för att så kunna förgifta honom - men var det enbart otur att hon istället gav honom kärleksdrycken som den trogna tjänarinnan Brangäne också hade till hands?

 

När kärleken drabbar dem både blir musiken glad och triumfatorisk - de båda borde förstå att deras relation är dödsdömd men i ögonblicket övervinner kärleken alla invändningar. Likaså i andra akten, när de båda äntligen kommer samman i kung Markes slott. Då är musiken mild och ljuv, och än en gång utan oro. Men det är då som kung Marke återkommer från sin jakt och finner dem båda mitt i gärningen. Det är inte ilska och hämndlystnad som fyller kungen utan en djup sorg över sveket från de två människor han älskar mest, det hör vi också i den vemodiga musiken.

 

Folkoperans uppsättning av Tristan och Isolde har en avskalad scenografi och tidlöst moderniserade klädedräkter. Brangänes kostym ger henne en trovärdighet som passar mycket bra i hennes roll som pålitlig och kunnig förtrogen till drottning Isolde. Dock känns det kallt och kalt med den sparsamma inredningen och rekvisitan, även om lysrörsstavarna skapar värme och djup i scenen i kungens slott, och möbleringen i Tristans slott i sista akten väl motsvarar den nästan mystiska stämningen i musik och handling. Tyvärr hörs kvinnorösterna sämre i den här inspelningen, vilket är mycket synd, men så vitt jag kan höra är alla sångare skickliga och engagerade.

Länk till Folkoperans sida om Tristan och Isolde