Brain Damage, Mozarts fagottkonsert och Scheherazade

Jag har lyssnat på en del av Albert Schnelzers musik, och uppskattar att den varit mer mjuk och melodiös än mycket annan modern musik. Kungliga Filharmonikernas beställningsverk Brain Damage visade sig ha liknande kvaliteter, men även kraftiga, skallande partier vilket man kanske kan vänta sig av titeln. Verket är inspirerat av Pink Floyds låt Brain Damage och satserna hade namn efter sångtexten; Folded Faces och The Dam Breaks för andra och tredje satsen.

De jagande, i mitt tycke fyrkantiga partier som återkom i främst träblåset var mycket njutbara, tillsammans med de långsamma partierna som växte och utvecklade sin egen harmoni. Brain Damage är ett mycket fint verk som jag hoppas blir uppskattat hos fler orkestrar.

Därefter var det dags för en filharmoniker, Emily Hultmark, att få träda fram till solistplatsen för Mozarts Fagottkonsert i B-dur. I Mozarts en mycket uppiggande konsert, förstås, med solisten och orkestern i perfekt samspel. Det var fint att få höra det stora instrumentet och dess djupa, mjuka klang på egen hand, och Hultmark trakterade det virtuost.

Som extranummer fick vi en komposition av Hultmark själv, ett helhetsverk med förinspelade klanger och blåtonat ljus i salen vilket skapade en trolsk stämning. Mycket intressant!

Allra sist spelades Rimskij-Korsakovs tondikt Scheherazade, ett äventyr i fyra dynamiska satser. Den uttrycksfulle dirigenten Santtu-Matias Rouvali ledde orkestern till samma inlevelse och berättarglädje som han själv visade. Filharmonikernas unge konsertmästare Andrej Power spelade den återkommande, romantiska fiolslingan med en god avvägning mellan styrka och vemod, och det blev en minnesvärd avslutning på en bra konsert.

Foto: Jan-Olav Wedin

Flocken

Jennifer och Alexander smygtittar men håller sig borta varandra under bröllopet som inleder filmen Flocken. De lever i ett fåordigt samhälle en bit uppåt Norrland, och alla känner varandra. I rödvinsfyllan berättar Jennifer för sina väninnor att Alex våldtagit henne. Är det sant? Prydlige Alexander, kortväxt och med babyansikte? Tvivlet på Jennifer är instinktivt och kompakt. Ingen prövar ens tanken att hon talar sanning. Det är skönare att tänka sig att något sådant illa inte kan hända i ens samhälle, och därifrån är steget kort till victim blaming och slut shaming.
 

Det är en mindre lättnad att filmen inte framställer Alex som självsäker och dryg, som en del av gänget som står på hans sida. Det behövs inte, när anklagelserna väl fått upp farten och driver på hatet mot Jennifer och hennes familj. Inte heller Jennifer kan tala för sig och svara dem som säger att hon inte beter sig som en våldtagen. Inför skolkuratorn och när saken går till rättegång blir det plågsamt tydligt hur svårt det är att ens ta orden i munnen.

Det är inget ovanligt att människor hellre skvallrar och snackar skit om varandra än att ärligt fråga hur de mår. I en storstad är skillnaden att det är lättare att hitta en annan gruppering där man kan känna sig hemma, få stöd eller åtminstone inte förföljas av sin historia. I en småstad sprider sig ryktet, och varje person som bestämmer sig för att själv döma och straffa Jennifers familj blir ett nytt nålstick i deras vardagsliv; lillasystern som får sitta på bänken genom hela fotbollsmatchen, mamman som inte får sitta i kassan, och ännu värre hämndaktioner som följer.

Filmen utspelar sig under veckorna fram till skolavslutningen, men det är en gråkall och fuktig försommar vi ser, ingen lovande värme för någon. De två unga huvudpersonerna spelas, tystlåtna och halvt paralyserade som de är, spelas utmärkt väl av Fatime Azemi respektive John Risto. Kameran fokuserar på ansikten, scenerna är långa och ordkarga, och det ökar den gnagande oron som filmen förmedlar. Spänningarna ökar inte bara i Jennifers familj utan även i Alexanders. Kan det sluta bra för någon av dem? Blir det bättre för en om det blir sämre för den andra eller är alla förlorare nu?

Filmens handling är upprörande, och det är motbjudande att tänka sig att något liknande hänt i minst ett dokumenterat fall, och säkerligen många andra. Det är otäckt att se flockmentaliteten som får alla att välja ett läger, och inte ens tveka att gå över anständighetens gräns mot den som de stött ut. När alla trycker åt ett håll, är det klokt och modigt att ifrågasätta. Beata Gårdelers film är ett viktigt exempel på det.

The Corrections av Jonathan Franzen

Finns det några sista justeringar jag kan göra? Några enkla men viktiga fixar som förändrar allt; förvandlar ett filmmanus från omöjligt till lovande, förvandlar mitt liv från misslyckat till framgångsrikt. Chip Lambert hoppas på det i första kapitlet av Jonathan Franzens genombrottsbok The Corrections. Som utomstående betraktare kan vi se att han riskerar för mycket i sina desperata försök att rädda manuset och sitt förhållande. Som deltagare inne i Chips stressade sinne dras man med i taxifärden genom New York, både på jakt efter sin falnande karriär och kärlek, och på väg bort från de irriterande föräldrarna på lunchbesök i hans lägenhet.

Föräldrarna Enid och Alfred har vi fått träffa på första sidan; ett par av den sorten som hållit ihop i alla år trots att de plågar varandra. Hur har det gått för deras tre barn, som nu är vuxna? Chip verkar krångla till sitt liv och förstöra för sig själv med varje steg han tar. Går det bättre för äldste sonen Gary? Åh, som han önskar att föräldrarna skulle medge det och ge honom litet beröm. Han har ett högavlönat jobb, tre fina barn och en vacker fru. Men i Garys hem pågår krypskytte och gerillakrig mellan de två vuxna på ett sätt som kan driva både Gary och en sympatiserande läsare till vansinne.

Hoppet står till yngsta dottern Denise - visst måste hon ha ordning på sitt liv, uppskattad restaurangchef som hon är och med en sponsor villig att backa upp henne i en ny, spännande satsning. Men vid det här laget vet läsaren att Franzen går ett steg under den blanka ytan, drar fram komplexen och visar hur gamla problem sätter krokben för nya framgångar.

Det är oerhört deprimerande att se de fem människorna sitta fast i situationer de börjat vantrivas i, och se dem stöta bort varandra när de hade kunnat vara varandras bästa stöd. På var sina sätt söker de efter en correction (eller flera, för sig själv och andra), något som skall ta ned det sista hindret för att leva ett gott liv och kunna börja njuta av det.

Jonathan Franzen är mycket bra på att måla upp de olika människornas liv, både de yttre och de inre förhållandena och hur de påverkar varandra; Enids och Alfreds hem där räkningar, syrsor och oro hopar sig i hörnen, den voluminösa fabrikslokalen där Denises restaurang kan göra storsuccé eller kantra, den kalla, blöta fisken på glid innanför Chips kläder medan han försöker hålla igång en konversation så att det inte skall märkas att han försöker snatta fisk från butiken.

Jag kan dock tycka att Franzens blinkningar till samtidshistorien och litteraturen blir för intensiva ibland. Litauen framställs som ett vilt land med galna invånare, som en skämtsam clownstat som motvikt till det välordnande USA. Enid och Alfred är på kryssning på ett nordiskägt fartyg där nordiskt tema på salarna; i The Strindberg Room står de enarmade banditerna, och vid deras matsalsbord sitter paret Roth med de ännu mer anspråksfulla förnamnen Sylvia och Ted.

Men det går inte att förneka att The Corrections omfångsrika volym innehåller en närgången och till stor del trovärdig beskrivning av en familj stelnade i icke-kärlek. Det är inte någon liten korrektion här och där som skulle hjälpa dem, det är tvärtom en hämsko i början av historien som skapat en spänning, som sedan triggat en annan låsning och så vidare. Går det att bli kvitt den första, största hämningen så att allt som kom efter kan bli fritt? Jag tycker att Franzen gör det litet för enkelt för sig och Lamberts i det sista kapitlet, men för familjen Lamberts skull är jag glad för alla lättnader de kan få.

Fler böcker av Jonathan Franzen:
Freedom

Jeff Koons: A Retrospective på Guggenheim Bilbao

Jag är ju sedan länge trött på Jeff Koons. Att en stor del av Guggenheim-muséet i Bilbao var vikt åt hans simpla konst var en besvikelse, men jag passade ändå på att ta en titt på hur han har utvecklat sin karriär.

De första serierna av verk från 1970- och 1980-talet skulle kunna vara början på något bra: presentationen av viktiga vardagsföremål som superstjärnor, och approprieringen av reklamannonser med intressanta budskap. Men med min kritiska blick och den kommande utvecklingen i minnet ser jag det som att Koons gör det lätt för sig både i utförandet och i sitt val av motiv (redan kända konsumtionsvaror).

Nästa steg var att introducera banaliteten i stor skala, och sedan följde sviten Made In Heaven; mjukporriga foton, filmscener och statyer tillsammans med den redan kända porrfilmsaktrisen Cicciolina. Visst är det litet skojigt att se en statyett i lilatonat glas föreställande två personer i full kopulation. Men temat förminskas av att Koons försöker blåsa upp det till något ädelt; att han vill få oss att se och uppskatta kärleken, som har så stor plats i våra liv. Om han verkligen menade det skulle han kanske inte presentera det så fullständigt verklighets-olikt, med airbrushade pastellfärgade icke-personligheter i samlagsakter som är lika problem-fria som i pornografi. Det spekulativa understryks av mitt minne från en TV-intervju med Koons vid sitt utannonserade giftermål med Cicciolina, som på frågan om han älskade henne tittade bort från kameran och sade "ehh - ehh".

Nej, äktenskapet höll inte och vårdnadstvisten om den stackars sonen sved. Nästa konstprojekt, Easyfun, utgjorde ett steg tillbaka till något enklare. Silhuetter av stiliserade leksaksdjur, färgade, spegelblanka och helt anonymiserade. Avmålade leksaksdjur med galet stirrande ögon och stela leenden. Överfulla, plottriga målningar av konsumtionsvaror och annat i grälla färger. En av tavlorna visar blonda lockar på en sophög. Karl-Alfred och Hulken har också approprierats av Koons till hans egobygge.

Förutom de skinande blanka reproduktionerna av antika skulpturer som bland annat Moderna Muséet visade förra året, har Koons i serien Antiquity målat tavlor där han placerar sin egna verk intill viktiga verk ur konsthistorien. Han säger att det är för att visa att konst bär på historien och vad som setts som konst och uppvärderats genom historien. Visst. Eller så är det ett skamlöst försök att placera sig själv tillsammans med verkliga begåvningar.

Serien Gazing Ball (2013) har Koons mycket att säga om: att det blå spegelklotet blir en symbol för allt, att den ingjuter en känsla av evighet i föremålen i sin närhet, att den har en lång tradition av att sättas upp i hem för att skapa samhörighet. Jo, tjena. Var det något jag funderade över när jag bodde i Tyskland med skimrande spegelbollar i alla trädgårdar och blomlådor, så var det varför det inte räckte med det som naturen bjöd på - horror vacui? Inte fanns det någon filosofi bakom, inte heller i Koons billiga kopior.

Min största kritik mot Jeff Koons är inte ens att han använder sig av minsta motståndets lag för att skapa en räkmacka åt sig själv och casha in. Min största kritik är istället att han trivialiserar annan konst med genuint innehåll och ambitioner, drar ned den till samma tomma nivå som sin egen, och gör det OK för åskådare att titta utan att tänka. Det är något som redan händer i för hög grad, och det behöver vi inte uppmuntras till ytterligare.

Länk till sidan om Jeff Koons på Guggenheim Bilbao

Filharmoniker och pianokvartetter i närbild

I slutet av 1800-talet skrevs de tre pianokvartetter vi bjöds på, men sinsemellan mycket olika. Det var fint att få höra och kunna jämföra alla tre, och de framfördes mycket kunnigt och vackert av Andrej Power (violin), Pascal Siffert (viola), Marie Macleod (cello) och Martin Sturfält (piano).

Amanda Maier-Röntgen

Först begav vi oss till 1891. Det inledande stycket blev aldrig någon hel kvartett, men Wilhelm Stenhammars tidiga verk Allegro brillante för pianokvartett i Ess-dur är mycket hörvärt på egen hand. Det är ett positiva och lättlyssnat verk, där stämmorna stöttar varandra och följer varandra i fråga-svar konstellationer. Den här goda stämningen inbegriper åhöraren, som inbjuds till att låta sig underhållas.

Från samma år är Amanda Maier-Röntgens Pianokvartett, skriven mot slutet av hennes bana. Det har en mycket annorlunda karaktär, och till skillnad från Stenhammars verk innehåller det många och komplexa idéer, så många att de nästan knuffar undan varandra för att få komma fram och höras. Ibland lät musiken närmast stressad av att det ständigt dök upp nya musikaliska teman, men det gjorde också verket mångsidigt och spännande.

Den som många håller som den allra främsta pianokvartetten någonsin avslutade konserten: Johannes Brahms Pianokvartett nr 3 i c-moll från 1875. Här kan man verkligen känna att det är ett verk av en gedigen och erfaren kompositör, som kan skapa rika harmonier utan att överlasta klangen. Men här fanns en oro i musiken som nog delvis låg i framförandet, som hade litet mer precision än inlevelse och också ett ständigt framåtdriv som underströk oron. Det kan vara svårt att hitta rätt känsloläge för att spela Brahms musik. Men det var ändå skönt att få höra detta väl balanserade stycke, och överhuvudtaget en konsert med pianokvartetter, som är en välljudande konstellation.

Tid och rymd i rymden

Det här är mitt bidrag till Fiktiviteters temahelg om Tid och rymd. Se hela schemat här och klicka vidare!

Universum är SÅ STORT. Det är svårt att förstå hur stort det är, även om man försöker följa de hisnande perspektiven i interaktiva animeringar som försöker förklara. Hur kan man relatera till avstånden? Och till universums ålder och dess utveckling under de miljarder år som har gått?

De där svindlande perspektiven är en av flera ingredienser som drar mig till science fiction. Men det utgör också ett problem; det gör rymdresor svåra. Det problemet löses på olika sätt i olika böcker och filmer.

I David Brins Uplift-serie (och många, många andra verk) färdas man genom en hyperrymd, som låter en ta långa sträckor i några kortare hopp. Men för enkelt får det inte vara; i hyperrymden gäller andra naturlagar, och där lever det varelser som kan sabotera ens resa, så hyperrymdspiloter måste vara försiktiga. I ett kapitel låter Brin sitt rymdskepp ramla ut från den någorlunda säkra kursen - och hamna i myr-storlek i något som jag tror är en beskrivning av hans eget arbetsrum med heltäckande matta och skrivbord!

I Enders värld, som började i Orson Scott Cards Ender's Game och fortsatte ut i rymden i Speaker for the Dead, tar rymdresor tid. En resa kan ta flera år, men i enlighet med tvillingparadoxen åldras inte rymdskeppets besättning lika snabbt som de som lever på en planet. Därför kan det bli så att titelpersonen, Talaren för de döda, som rest från koloni till koloni, har levat eller snarare existerat medan universum har åldrats tretusen år.

De här varierande och komplexa bieffekterna av långa rymdresor stöter man oftare på i böcker, där man kan gå in djupare på teorierna och fylla på med detaljer som ger mer förståelse. Men förra året kom det äntligen en film där rymdresor och deras påverkan var en viktig del av handlingen, Interstellar. Den använder sig av båda varianterna av resor (och några till): först en öppning i vårt solsystem som är en genväg till en annan del av universum, men därefter snabba/långsamma tidsparadoxen, då det vid destinationen finns ett svart hål som saktar ned tiden i sin närhet. Även om vissa delar i handlingen (främst skeppsbesättningens prioriteringar) är ologiska älskade jag att få sitta i biostolen och se effekterna av tidens olika hastighet i olika delar av universum.

Men det är som sagt i bokform som de allra mest komplicerade teorierna kan förmedlas. Ett riktigt knivigt exempel är Tau Zero av Poul Anderson, där ett fel i decelerationskretsarna gör att ett rymdskepp måste fortsätta att accelerera tills kretsarna är reparerade. Men accelerationen för dem både längre bort i rymden än de föreställt sig, och samtidigt ännu snabbare in i framtiden på grund av accelerationen. En dag ombord motsvarar tiotusentals år utanför, medan skeppet rusar ut ur vår galax mot okända galaxhopar.

Sedna. Foto: Olle Nordberg

Det finns modeller som vill hjälpa till att visa avstånden och proportionerna. Världens största modell över solsystemet finns faktiskt i Sverige, där Globen representerar solen och Pluto ligger i Delsbo. I Luleå finns Sedna, den mest avlägsna dvärgplaneten som upptäckts i vårt solsystem!

Jag tycker om att se på sådana modeller, men jag blir också orolig... Om man ser två planeter och tänker sig ett rymdskepp på väg mellan dem, börjar jag fundera på vad som händer om någon skulle ramla ut från skeppet? Hur skulle hen kunna hitta hem igen? Eller än värre, om någon ramlade ut från ett skepp långt utanför solsystemet? Därför har jag tänkt att om jag någonsin skulle skaffa en tatuering, så skulle det vara en som hjälper mig att hitta Jorden ifrån rymden: illustrationen som skickades med rymdskeppen Pioneer 10 och Pioneer 11. Hoppas att jag blir upplockad av vänligt sinnade utomjordingar om jag ramlar av ett rymdskepp!

Längst ned visas vägen hem till Jorden!

Det här är mitt bidrag till Fiktiviteters temahelg om Tid och rymd. Se hela schemat här och klicka vidare!

Richard Serra på Guggenheim Bilbao

Guggenheim-muséet breder ut sig vid flodstranden i Bilbao, och bjuder på stora portioner av konst såsom en blank Anish Kapoor-skapelse och en Louise Bourgeois-spindel redan invid de breda trapporna till entrén. Inuti byggnaden är arkitekturen planlagd så att man får gå i icke-runda varv över det vida bottenplanet och längs gångar mellan salarna på högre våningar. De bärande elementen är mjukt svängda på väg uppåt och bidrar till att hela innerrummet känns generöst, lockande och litet spännande.

Helt kongenial med byggnaden är de jättelika stålskulpturerna av Richard Serra, som fått en permanent plats i en av salarna. Foton av Serras 1960-talsverk visar kraftiga material i "avslappnade" tillstånd. I linje med det fick Serra för tio år sedan möjlighet att skapa verk av gigantiska plåtark, sponsrad av ståltillverkaren ArcellorMittal.

Serra skapade åtta enkla men effektfulla labyrinter av stålet. De är av dubbel manshöjd, och de flesta av dem är placerade så att man inte kan se mer än ett par steg framför sig. Arken är också böjda och mjukt vinklade mot (ibland från) varandra, vilket gör att vägen man går ändrar karaktär; smalnar, breddas, smalnar av upptill men breddas nedtill och vice versa. I ett fall vänder sig vägen inåt mot sig själv så många gånger att det är svårt att tro att alla vindlingar får plats, tills man kommer till en båtformad mittpunkt som fortfarande har gott om plats. Det är många gånger som jag upplever att stigarna mellan de tunga, stabila arken är längre än de syns vara utifrån. I vissa kurvor blir skuggan på stålet så mörk att där ser ut att vara ett hålrum.

När jag besökte utställningen var där tillräckligt folktomt för att jag skulle kunna strosa fritt i gångarna. Någon gång när jag mötte besökare som kom gående från andra hållet fick vi hitta en "mötesplats" för att komma förbi varandra. Genomgående såg jag breda leenden och intresserade blickar hos mina medvandrare mellan plåtarna. Att gå där mellan de böljande stålskivorna var en barnslig glädje, men också en litet magisk upplevelse, som att vara mitt i en drömvärld med andra naturlagar än vår.

Till utställningen finns en modell i mindre skala av labyrinterna, bilder och filmer om hur konstverken kom till, och en mer allmänt hållen men kärleksfull beskrivning av stål i vår vardag. Den här sponsringen av ArcellorMittal är en välgärning för kulturen. Jag är mycket glad att Richard Serra fick möjlighet att skapa de här verken, och att vi besökare kan vandra genom dem och förundras.

Länk till Guggenheim Bilbaos sida om Richard Serra