Havets musik i Konserthuset

Konserten börjar med en av de fyra ouvertyrer Ludwig van Beethoven skrev till sin enda opera, nämligen Leonorauvertyr Nr 3 (1806), den mest uppskattade av de fyra. Gästdirigent Marc Soustrot ledde Kungliga Filharmonikerna till en riktigt mjuk klang, där de melodiska partierna lät fjäderlätt utan att vara krampaktigt dämpade, och där alla crescendi lät magnifika utan att gå överstyr. Det var fint att höra!

Denna milda klang kom väl till pass när så kvällens solist gjorde entré, Arabella Steinbacher som spelade Felix Mendelssohn-Bartholdys älskade Violinkonsert e-moll (1844). Steinbacher spelade tonsäkert, men klangen från hennes fiol var återhållen och så gracil att den närmast lät skör. Jag satt nära och kunde höra henne väl, men jag undrar hur tonen bar sig ut i salen. I det långa solot i den inledande satsen spelade hon med mer temperament och personlighet. I den avslutande satsens dialog med orkestern studsade hennes toner så lätt och luftigt att jag var rädd att de skulle försvinna. Det kunde ha betytt sprittande glädje, men i Steinbachers återhållna version rimmade det inte helt. Tur nog fick vi ett extranummer, en provkarta på klassiska kompositioner där Steinbacher äntligen visade glöd och inlevelse. Jag hoppas att hon vinner mer tyngd i framtiden, både i självsäkerhet och i sin klang.

Efter paus översköljdes vi av lyrisk musik från åren kring det förra sekelskiftet, av Claude Debussy. Denne kompositör skapade verk vilka låter enskilda instrument och en samstämd orkester glittra, och det gjorde verkligen Filharmonikerna väl. Först Förspel till en fauns eftermiddag (1894), sedan La Mer (1903-05). De natursköna scenerna med den lättjefulle faunen i det första stycket följdes av vågor och känslan av ett vitt hav med ett liv vi bara kan föreställa oss. De böljande vågorna rördes i sista satsen upp av vinden till ett brus, men fortfarande hade Soustrot rörelserna under kontroll och lät vågorna slå utan att det gick överstyr. Än en gång var det skönt för öronen, utan att för den sakens skull tappa i uttryck. Det var ett vackert program, väl sammansatt och ypperligt framfört.

Per Kirkeby på Galleri Olsson

Galleri Olssons ställer ut några utvalda verk av Per Kirkeby under utställningsnamnet memento mori. Kirkeby är en dansk målare och skulptör med framgång i stora delar av världen. Han har bland annat skapat flera stora verk i form av fristående murade valv och väggar utan funktion (kan ses här). Bara att se dem på foto ger ett fridsamt intryck.

På Galleri Olsson hänger ett antal tavlor av Kirkeby. Motiven är målade med vad som ser ut som hastiga penseldrag i svart, och visar stilleben, skymtar av stilleben. De ser ändå gedigna ut tack vare de jordnära färger som kompletterar konturerna.

De två bronsskulpturer som står uppställda i lagom höjd för beskådan är av en behändig storlek och ser ut att vara kärleksfullt framtummade i lera, men de är av brons. Jag anar mänskliga drag, kroppar som lutar sig mot varandra. De har inte fastnat, men de är väl förankrade i underlaget och i varandra.

Exemplen här på sidan kan måhända se slarviga ut, men helhetsintrycket av verken är en enkelhet, närvaro och stillhet.

Länk till Galleri Olssons sida om Per Kirkeby

The Man in the High Castle av Philip K. Dick

Föreställ dig att Tyskland och Japan hade vunnit andra världskriget. Hur skulle världen se ut då? Det finns många andra vägar historien hade kunnat ta. Philip K. Dick utforskar en av dem. I boken The Man in the High Castle ritar han upp en tidslinje där segrarmakterna slog sig samman, drev Ryssland och alla slaver som överlevde in i reservat utanför Europas gränser, och delade upp världen emellan sig.

Handlingen utspelar sig på neutral amerikansk mark, och på den amerikanska västkusten som står under japansk förvaltning, vilket tycks vara aningen bättre än att administreras av tyska tjänstemän. Vi får följa några amerikaner och deras förhållande till sina japanska kolonisatörer. Antikhandlaren Robert Childan är full av beundran för de förfinade japaner han träffar och deras högtstående kultur. Det är en omtumlande förskjutning av perspektiv, och i några väl valda scener skapar Dick en stämning som gör att det går att jämföra situationen med västerländska kolonisatörer i Afrika.

Andra personer i boken lever under större hot från kolonialmakterna, på grund av sin bakgrund eller sin verksamhet. Ett par av dem tycks också känna det som att historien har utvecklats fel, som om verkligheten inte borde vara som den är. Den känslan förstärks när de läser den omdiskuterade boken The Grasshopper Lies Heavy, en bok i boken; den kontrafaktiska berättelsen om en värld där Tyskland besegrades i kriget och utvecklingen blev helt annorlunda. Det den beskriver blir som ett andingshål för människorna som läser den, och bokens existens blir en central punkt i den boken som jag håller i handen. Är den ett budskap från den värld vi läsare lever i, en påminnelse om hur det egentligen borde ha varit? Men bit för bit framgår det att världen The Grasshopper målar upp inte är identisk med vår värld heller. Det är jag glad för. Det hade trivialiserat romanen att utgå från att vår värld är den enda riktiga.

Ändå finns det ett ögonblick i boken där verkligheten tycks svaja och visa en annan möjlighet. Det är när den japanske tjänstemannen Mr Tagomi under några minuter tycks befinna sig i den tidslinje vi har. Men snart är han tillbaka i det Nordamerika som likt sina japanska herrar har tagit upp I-Ching som orakel och bönesvar i valsituationer.

Jag har sett många filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser - Blade Runner, Total Recall, Paycheck, The Adjustment Bureau - och visste redan att han var bra på att utveckla intressanta idéer. Det har dröjt ända tills nu innan jag faktiskt har läst en bok han skrivit, och upptäckt att han också skickligt kan bygga upp ett persongalleri och beskriva stämningar, och så fylla de här idéerna med spänning och liv.

Fotnot: När jag satt på tunnelbanan kändes det konstigt att läsa en bok med hakkors på framsidan. Jag hoppades att ingen skulle tro att jag var nynazist eller SD-tönt.

Fler böcker av Philip K. Dick:
Flow my tears, the policeman said

Peter Köhler på Galleri Magnus Karlsson

Imagination of the Heart heter utställningen med Peter Köhlers bilder. Det står det också skrivet på en av tavlorna i galleriets första rum. Nej, vad dumt! Jag tycker inte om verk som innehåller övertydliga titlar. Än värre är att det i samma installation finns en pilformad tavla med texten Out Of This World. Men i övrigt är målningarna tillräckligt suggestiva för att intressera mig.

Bildsamlingen som utgör en sorts introduktion visar verkligen scener som inte tycks vara från denna världen. Färggranna varelser/växter mot en kolsvart, alternativt turkos himmel ser ut att komma från en annan värld. De bilder där motivens detaljer är målade med breda men runda streck verkar som att de ses genom ett filter, eller som om de är minnen av vad man har sett, minnen som börjar suddas ut och försvinna.

I nästa sal är en av väggarna översållad med runda tavlor. Det är som att normen i den här andra världen inte är fyrkantiga papper, utan runda objekt. Här finns fler av tavlor i den förrädiskt lockande stilen av runda linjer och pastellfärger, men nu blandas de med erk där det myllrar av detaljer skapade med knivskarpa linjer och kontraster mörkt/ljust. Ett steg längre in i den här andra världen, och den är inte bara annorlunda utan skrämmande.

Fler teckningar och målningar av båda slagen finns i det tredje rummet, utlagda under glas på ett långt bord. Längs hela ena kanten löper en lång panoramabild av människor, liknande vanliga människor i vanliga kläder, de flesta med ryggen mot betraktaren, istället vända mot de underliga formerna längre in i bilden. Kreatur med många tentakler, varelser som slåss hängande i luften, även några som liknar människor.

Allt är på gränsen till att vara tonårsfantasier, nästan litet för drömskt för att vara seriöst, men jag gillar det. Förutom när titlar dyker upp i verken och trivialiserar dem, i mitt tycke. Jag bläddrade i boken The Quick and the Dead med Köhlers anteckningar av ögonblicksbilder, men vill hellre behålla mina egna intryck av målningarna och deras stämning.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Tre stora ryssar och en virtuos tysk i Konserthuset

Den musiklystna stockholmspubliken hade sett till att ännu en konsert var så gott som utsåld, trots höjda (och differentierade) biljettpriser. Därföre kan alla vi närvarande skatta oss lyckliga, för konserten som gavs på lördagseftermiddagen liksom tidigare på torsdagskvällen var i världsklass i fråga om musik och musiker.

Som inledning spelades Four Norwegian Moods (1942) av Igor Stravinskij. De var tänkta som filmmusik och bygger på norska folkmelodier, men är mycket självständiga och nydanande. Från den inledande glada stämningen över den mer sorgsna i nästa sats spelade Kungliga Filharmonikerna lätt, klart och njutbart.


Lika klar och precis men mycket mer intensiv blev klangen i nästa stycke, Dmitrij Sjostakovitjs Violinkonsert Nr 1 i a-moll Op.77 (1947-48). Solisten Frank Peter Zimmermann spelade den komplicerade konserten utan noter, med stor inlevelse från varje fiber av sin kropp, tycktes det som. Den inledande satsen Nocturne: Moderato är sitt övertygande allvar, Scherzo: Allegro med sin hämningslösa intensitet, den magnifika Passacaglia: Andante - genom alla dessa växlande känslolägen behöll fokus och exakthet i samklang med sin briljante gästande violinist.

Men dagens tour de force var Zimmermanns långa soloparti på egen hand. Med eftertryck, beslutsamhet och en uttrycksvilja så stark att det kändes som att musiken fick ord spelade han i varje ögonblick som om inget annat vore möjligt än att spela just detta. Tempo, ton, frasering; allt var fullständigt perfekt och medryckande. Under applåderna efter sista tonen sågs filharmonikernas violinister leende skaka på huvudet och viska till varandra, som om de knappt kunde tro sina öron, och vi tacksamma åhörare var lika överväldigade. Min beundran för Zimmermann växte under hans innerliga extranummer, tredje satsen ur Bachs Sonat Nr 2 i a-moll, ytterligare ett virtuost stycke men krävande på ett helt annat sätt. Frank Peter Zimmermann är en gudabenådad violinist, och jag hoppas att han vill komma tillbaka till Stockholm många gånger!

Sist fick vi höra Sergej Prokofjevs Symfoni Nr 6 i ess-moll (1947). Nu förändrades orkesterljudet från den tidigare luftigheten till en dämpad, mjukare klang. Den inledande Allegro moderato har en sorgsen stämning men fick en antydan till tröst av denna mjukheten. De lyriska partierna i den efterföljande Largo-satsen balanserades av en hotande, dov underton. Men hoppet vann i den omdiskuterade sista satsen, Vivace, som i händerna på Sakari Oramo och Kungliga Filharmonikerna slutade i triumf. Det var en uppmuntrande avslutning på en mycket minnesvärd konsert.

Lydia Davis på Internationell Författarscen Kulturhuset

Där satt hon, Lydia Davis, mästarinnan av ordknappa noveller med mycket innehåll. Frestelsen att uttrycka sig lika precist som hon är stor när man läst hennes verk, och Daniel Sjölin introducerade såväl Davis som oss, hennes läsare, på likartad form. Under en timme berättade hon om sitt skrivande, medan Sjölin ställde frågor som tog litet väl mycket egen plats även om största delen av publiken roades av hans självutlämnande utsagor.

Lydia Davis växte upp med två författare till föräldrar, och de kunde anmärka på hur barnen uttryckte sig och dissekera satser som "I'm not that tired". Inget att undra på att konstrande mödrar spelar huvudrollen i flera av Davis berättelser. Inget att undra på, heller, att hon är så fascinerad av hur en förändrad kommatering kan förändra en menings innehåll. Flera av hennes noveller innehåller ju intelligenta lekar med ord och deras betydelse, och jag kan tänka mig att det tidiga stycket Meat, My Husband växte fram från titeln.

Davis berättade att hon i många fall också utgick från en udda berättare i sina historier. Många av hennes noveller, speciellt i den första samlingen, innehåller situationer som beskrivs av någon som tycks varit djupt involverad i dem men försöker återge dem på en distanserad, allmängiltig form. Och ändå är det just den här berättarrösten som drar till sig många läsares intresse; även i en novell där Lydia Davis försökte hålla rösten så neutral som möjligt (om en person som ser kor på andra sidan vägen från sitt fönster) var läsare fascinerad av den som berättade.

Jag hade velat höra ännu mer om hur Davis får inspiration till att börja skriva, om hon vet från början att en berättelse skall bli en mening eller tjugo sidor lång, när hon vet att hon skall sluta. Men det var ändå fint att få höra henne tala om sin bakgrund. För oss avslöjade hon att den fantastiskt roliga We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth-Graders är baserade på verkliga brev som hennes brors klasskamrater skrev till honom och som deras mor sparat. Jag visste väl det! Det gör den akademiska tonen i analysen ännu mer dråplig.

Böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Almost No Memory
Samuel Johnson Is Indignant
Varieties of Disturbance 

Fotnot: Mitt sällskap och jag fortsatte kvällen på en pub vars namnskyltar verkligen skulle förbättras av att samarbeta med en fluga: The Bishops Arms, en outtömlig källa till djupa diskussioner.

Varieties of Disturbance av Lydia Davis

År 2007 gavs Lydia Davis senaste novellsamling ut, Varieties of Disturbance, som på svenska heter Samarbete med fluga. Liksom i hennes tidigare samlingar är några berättelser korta som en mening eller två, andra längre men med en prövande ton av anonymitet som gör dem ännu mer privata, en del ordlekar som blir så avancerade att de tappar alla band till verkligheten.

Det som är nytt i Davis prosa är några längre "studier", där historier som kunde berättats traditionellt, kronologiskt, istället brutits upp och berättas i kapitel ordnade efter tema. Strukturen är förment vetenskaplig, men de är ändå så pass levande att man kan känna med personerna det handlar om. Det beror på att tonen i språket är aningen, aningen mer målande än i en vetenskaplig text, utan att tappa sin seriösa prägel. Det blir fantastiskt roligt när Davis använder den här metoden på de Krya på dig-brev som barnen i en skolklass skickar till en klasskamrat som ligger på sjukhus, i We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth-Graders. Så här kan det låta:

Overall Coherence

There is a tendency toward non sequitur in the letters: one sentence often has little to do with the sentence that follows or precedes it (e.g., "The temperature keeps on changing. I can't wait until you come back to school").

En novell på nästan femtio sidor mot slutet av boken har titeln Helen and Vi: A Study in Health and Vitality. Den här gången är det två nästan hundraåriga kvinnor, vars barndom och nuvarande liv som gamla beskrivs parallellt under titlar som Recreation och Travel. De två har till största delen levt hälsosamt och anspråkslöst, och fastän man kan föreställa sig scener ur kvinnornas liv av de sakliga beskrivningarna, blir inte lika roligt eller intressant som fjärdeklassarnas brev. Därför blir jag glad när det då och då skjuts in kursiverade kommentarer om en tredje kvinna, Hope, som haft ett mer priviligerat liv med mer alkohol och festande, men också uppnått hundra års ålder.

Jag tycker riktigt mycket om novellen The Walk, där en kritiker och en översättare (av min favoritförfattare Proust, vilket man får lista ut själv av citatet i novellen) möts på en konferens och promenerar i staden en kväll efter att de andra konferensdeltagarna rest hem. Davis lätta prosa och Prousts minnen samverkar till att skapa en djup stämning. Det är sådana lugna ögonblick, inte stora triumfer utan en persons insikter, som gör Lydia Davis prosa så minnesvärd.

Fler böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Almost No Memory
Samuel Johnson Is Indignant